Om bloggen

Jag kallar min blogg den motvillige, och det var jag. Min erfarenhet från andra sammanhang sa mig att ju fler kockar desto sämre soppa. När alla har sin egen sanning som de för ut blir det en kakafoni av röster och åsikter, och svårt för mottagaren att hantera. Jag kände att det helt enkelt inte behövdes en röst till, och varför skulle någon lyssna på just mig? Jag är inte den som skriker högst, och är heller inte den som trivs i rampljuset, tvärtom känner jag mig gräsligt obekväm med att marknadsföra mig själv, så jag sade nej när människor i min omgivning tyckte jag skulle börja blogga.

Sen hände något. Nyårsnatten i Köln. Varför reagerade ingen? Framför allt, varför var det tyst från feministiskt håll? Jag som kvinna i ett manligt jobb där kvinnor inte har varit välkomna, har så klart varit med om min beskärda del av trakasserier. De allra flesta män är bra människor men, ett lite fåtal beter sig extremt illa. Jag har varit rädd en del gånger då det till och med varit rent av hotfullt, men ingen har tagit steget att gå till fysisk attack för att de inte ville ha mig där. Otrevliga har de varit, men det har varit hanterbart. Detsamma gäller  det tafsande som de flesta kvinnor har erfarenhet av. Det utförs av enstaka gränslösa män, som gör det antingen för att de är fulla, för att djävlas, eller för att de utnyttjar en maktposition. Det är en svår sak att hantera för det kräver att man står upp för sig själv, sin kropp, och kan markera för sig själv och andra vad som är rätt och fel, men det är ingenstans omöjligt.

Det som skedde i Köln var något helt annat. Det fanns ingen chans för de här kvinnorna att försvara sig. De var omringade av män där den inre gruppen gick till handgripligheter, och den yttre hindrade både insyn och hjälp. Det handlade heller inte om att vara allmänt gränslös, eller att lustfyllt ta för sig, det handlade om att skända, förnedra. Ja, det finns västerländska män som är sadister som njuter av att kränka och förnedra, men vi sätter en diagnos på dem. Vi ser sexuella ofredanden som ett mycket skamligt brott och den som skadar kvinnor och barn står längst ned på samhällsstegen. Även kriminella föraktar dem och klår upp dem, så fort de får chansen. Därför hamnar det utanför vår fattningsförmåga hur män kan kan bete sig sådär tillsammans. och dessutom inte bara ha planerat det hela utan synkroniserat det över hela västvärlden.

Jag försökte att leva mig in i hur det skulle vara där på den platsen, i den situationen. Hur chockade rädda, hjälplösa de unga kvinnorna måste ha känt sig i ett hav av män som tar ifrån dem deras rätt till värdighet. De behandlades som själlösa föremål, de sågs inte människor med egna känslor och tankar i betraktarens ögon, de var kött. Omgivna av liv och skrik, och med  smällare som sköts mot de som försökte hjälpa så var de helt chanslösa i situationen. Jag kände medlidande med de drabbade för den fasa de gått igenom. Det handlade inte bara om själva övergreppen, det handlade också om att vara utelämnad till människor som beter sig som rovdjur, som soldater som utför en krigshandling.

Men de kvinnliga feministiska journalisterna kände inte medlidande. Händelsen sveptes bara undan och förminskades. Vi fick heller inte veta att det skett organiserat i flera städer, inte heller att det alls inte var första gången. I stället för att reagera som systrar, bröder, män och fäder så agerade man inom media som gatekeepers för vad folket skulle få veta. I Europa har man till och med spärrat utländsk media på internet som skriver och diskuterar detta taharush gamea, vilket är vad som genomfördes på Nyårsnatten. Bilden ovan är vad vi européer möts av vid en sådan artikel. Jag bad en amerikansk vän kopiera texten.

When the first incidents of women being assaulted by crowds of Arab men came out of Cologne, Germany, during New Years Eve, the news was being suppressed. Realisation it seems has now dawned and the German Federal Criminal Police Office, BKA, says that the alleged Arab rape game Taharrush is now in Europe. Yes, a disgusting game, brought to Europe by the hordes of refugees seeking asylum. Assault cologne taharrush NEWOBSERVERONLINE Additional reports from Germany say that similar incidents have occurred in Berlin, Hamburg, Bielefeld, Frankfurt, Dusseldorf and Stuttgart. But it’s not only Germany that is suffering; other European nations such as Austria and Switzerland have also reported similar cases. According to Holger Munch of the BKA, attacks can range from stealing belongings, to groping and even rape. The women who have come out and reported these incidents tell of the horror they have gone through. 

REUTERS Taharrush is about large groups of Arab men surrounding their victims and then subjecting them to sexual assault. They form circles around women, and if there are enough men, drag the women along with the mob, rip their clothes off and physically assault them. The inner circle of men is the one assaulting the women, while the middle circle consists of spectators. Another outer circle tries to divert attention. Some men are placed strategically to act as if trying to help the women. DON’T MISS A recent video shows the terror that women are subjected to. You can even hear the women screaming for help. The game is predominantly from Egypt but is also common in other Arab nations. Women are made victims regardless of religion. The horrific game first came to light in 2013 during the uprising in Cairo’s Tahrir Square where local women and foreign journalists were assaulted by groups of men attending the protests against the Egyptian president.

 

Men de arroganta feministiska journalisterna här i Sverige talade inte om sanningen, de kom istället att använda händelsen för att vinna mark i sitt personliga korståg mot den västerländske mannen.   Man såg därför först och främst till att behålla tolkningsföreträdet. De vann också status sinsemellan genom att gå ut och säga att de också blivit tafsade på. ALLA kvinnor var offer. Man skrev krönikor med temat:  Se på mig, det har drabbat mig också, alla män är monster. Fokus flyttades därmed ifrån de horribla dåden och de problem Europa har med migrationen, till den egna kampen, och man lade i ytterligare en växel för att diskutera toxisk manlighet, som om den finns hos alla män och bara väntar på att få blossa upp så fort den får chansen.

Jag såg det inte så klart då, jag var mer undrande eftersom det var så egoistiskt. Jag gjorde en tråd om det på flashback, och blev ännu mer förvånad av svaren från feministerna. Jag gjorde en tråd till, och en tråd till. Vad är det här tänkte jag? Vad har hänt med feminismen? Varför brydde de sig inte om den yngre generationen kvinnor och vad de drabbades av? Jag försökte söka lite balans i de ofta helt urspårade diskussionerna, men då vändes istället ilskan mot mig, jag var flashbacks värsta misogynist, jag kallades ”den galopperande pittriddaren”, vilket i och för sig var ganska roligt och kanske skulle jag döpt bloggen till det istället.

Problemet är nu inte det agg jag mötte när jag ifrågasatte feminismen, det är högt i tak på flashback och jag är en kålsupare jag med, så jag bekymras inte över tillmälen. Problemet var vad feminismen har blivit, och vad som är målet.

Efter lite diskussioner på det underforumet blev jag varse vad som hade drabbat jämställdisten Pär Ström. Den sakliga sansade mannen som propagerade för ömsesidig jämställdhet hade trakasserats på ett sätt som gav näthat ett ansikte, långt innan det låg i var mans mun. Citat från bloggen TREVE. 

Det speciella med detta är att det inte bara är fråga om anonyma ”näthatare” i kommentarsfälten som PK-eliten ojar sig över och vilket gjort att de flesta kommentarsfunktioner nu har stängts av. Nej, i Pär Ströms fall är mobbarna även en del av eliten. Här finns bl.a. både Augustprisvinnare, chefredaktörer och bästsäljande författare. 

Mobbingens syfte var att tysta Pär Ström, och man lyckades som gatekeepers. Pär Ström orkade inte stå emot det massiva förlöjligandet av honom från etablissemanget, och när hoten senare inte bara gällde honom utan även hans familj gav han upp. Men istället för att besinna sig och inse att man gått för långt när man skadat en annan människa, så dansade man på hans metaforiska grav.  Vad var det frågan om?

Jag insåg att det inte längre handlade om att kämpa för kvinnors rättigheter, det var ett krig och det handlade inte om rättvisa. Det var inte för kvinnors möjligheter, det var ett krig mot den västerländske mannen.  Som jag redan skrivit så har tiden på flashback gjort att min bild av män ändrats, jag har mött så många vänliga, beskyddande omhändertagande män, så jag köper inte bilden av manligheten som det onda. Särskilt inte när jag såg hur dessa kvinnor betedde sig, och hur kultureliten har ersatts av skolgårdens mobbargäng. Det är horribelt att i en demokrati tysta människor genom smutskastning istället för att föra en saklig diskussion.

Eftersom man lyckades tysta Pär Ström, måste vi andra tala. Jag kan inte fylla Pärs skor eller ta över efter honom, men jag kan visa civilkurage och säga ifrån när saker går över styr. Jag tycker att det är viktigt att stå upp för vad som är rätt och fel. Därför bloggar jag. Jag började med en vag tanke om att så här får det inte gå till, men ju mer jag grävde, desto mer började jag inse att det jag fått lära mig i grundskolan, via media, via litteratur, politiker och kändisar inte var riktigt sant. Det man påstod höll inte riktigt ihop. Jag insåg att jag i bästa fall blivit indoktrinerad, i värsta fall ljugen för. Jag blir irriterad av brist på logik, och om jag anar ren manipulation så har man verkligen skitit i det blå skåpet vad mig anbelangar.

När jag började ifrågasätta det ena, så var det nära att ifrågasätta det andra.  Jag blev på allvar intresserad av att ta reda på om det är sant att historien håller på att upprepa sig? Är SD de nya nazisterna? Kommer en röst på dem innebära en ny förintelse? För att kunna göra en rimlig analys om sannolikheten för det så måste man jämför dagens Sverige och dåtidens Tyskland. Axess sände serien the Soviet story som byggde på nyligen släppta dokument från rysk sida. Serien gav en chockerande bild, eftersom det visade sig att nazismen i fråga om makt och våld lärt allt av bolsjevismen.  Man plagierade allt från propagandan till hur man bygger koncentrationsläger och systematiserar avrättningar. Med denna kunskap blev det plötsligt inte lika lätt att dela in världen i ont och gott längre. Det blev fullständigt omöjligt att se Hitler som mannen som uppfann ondskan, och omöjligt att se socialism som något gott.

I dagens diskurs framställs socialismen som motpol till nazism och fascism, men det är ju bara grenar på samma träd. Det som skiljer är bara vem man pekar ut som fienden. Proletariatets diktatur är lika mycket diktatur som annan diktatur, det finns ingen högre stående moral i den socialistiska diktaturen. Jag skrev på bloggen om det som försiggått i Sovjet för att det skulle nå en publik, även efter att programmet sänds i Sverige. Det finns då och då att tillgå på tuben, men plockas ofta ned, eller som här, förses med varning att innehållet anses stötande och funktionerna att dela och kommentera har inaktiverats. Den går heller inte att kopiera, men här hittade jag den arkiverad.

Jag började också skriva om nazismen på samma sätt som jag skrivit om kommunismen och tog upp det som inte stått i mina historieböcker. Jag var tyst i ett halvår där jag läste ett flertal Hitlerbiografier, och många andra källor för jag ville veta vad som ledde fram till folkmordet. Jag är alltså inte en revisionist, psykologi är mitt gebit, och jag var ute efter de psykologiska mekanismerna som ledde till andra världskriget för att se om det gick att överföra på dagens situation i Sverige. Men folk blev rädda.  Ingen vill bli associerad med någon som kan tänkas misstänkas vara nazist, rasist, främlingsfientlig, eller fascist. Folk tog handen ifrån mig och jag missade erbjudanden. Jag tog därför bort de inläggen för att inte alienera människor.

Men jag har tänkt om. Dagens situation där precis allt som inte är socialistiskt brunkletas, gör att vi måste ned i det. Ju mer man undviker en besvärlig fråga, desto mer växer den, den blir som ett monster under sängen eller ett troll i garderoben och får till slut orimliga proportioner. Jag kommer på mig själv att till och med vara rädd för att skriva ordet jude, det känns som jag gjort nåt fel, nåt ont. Jag känner att vi har blivit som partnern i ett förhållande med någon som har borderline. Vi tassar på tå runt glasskärvorna för att inte råka trampa fel. Det här är helt och hållet medias förskyllan eftersom de använder förintelsen som tillhygge i den politiska debatten. Det fungerar eftersom vi ännu inte har bearbetat, och därmed inte har klart för oss vad som hände och varför.

Det finns dock kunskap inom psykologin, man har ända sedan andra världskrigets slut försökt förstå vad det var som gjorde att civiliserade människor började bete sig som barbarer. Man har även studerat vilka egenskaper de hade som vågade gå emot. Men journalister är inte intresserade av kunskap, de är idag ideologer och indoktrinerade  av det vänsterfilosofiska/sociologiska verket The authorian personality  från 50- talet vilket ses som en bibel för att peka ut ondska på samma sätt som man på 1600- talet litade till Häxhammaren, och även idag får man status av att vara en vispojke/visflicka vilken pekar ut människor som ondskans hantlangare, idag kallas man dock inte för häxa, men väl blir man utpekad som sexist, rasist, främslingsfientlig, islamofob nazist och fascist.

Men trots att huvudförfattaren Theodor Adornos teorier om den auktoritära personligheten har visat sig vara felaktiga, används dessa teorier fortfarande som en ovedersäglig sanning inom vänstern. Därför tror man att den som uppfyller någon punkt på F- skalan (fascism), A-S-skalan (antisemitism), E-skalan (etnocentrism, främlingsfientlighet) och P-E-C-skalan (politisk-ekonomisk konservatism) är något ont som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Eftersom det inte finns en klar definition av vad fascism egentligen är, blir det ett sådant praktiskt skällsord, och det finns fortfarande otaliga texter på nätet som beskriver ”fascisten” in spe med Adorno som grund.

En annan vänsterfilosof är författaren Umberto Eco som för oss mest är känd som författare till I rosens namn.  Han har också gett sig på att definiera vad som leder till fascism. Även hans lista är  är suggestiv, med tecken” som är så heltäckande att vad som helst går att se som tecken på fascism.  På samma sätt som man under inkvisitionen kunde bli falskt anklagad för häxeri för vad som helst, så anses egentligen allt som står i vägen för socialismen som ett tecken på fascism. Därför har egenskaper som tidigare setts som dygder, inte bara demoniserats, de har också patologiserats.

Auktoritet, nationalism, och konservatism, har klassats som såpass sjukt att vi bundit ris åt vår egen rygg. Det är denna vänsterindoktrinerg som har lett till att vårt samhälle har hamnat  i det kaos vi har nu. Denna är också denna numera allmänna uppfattning som är orsaken till att alla framkomliga vägar ur kaoset är stängda för oss, eftersom vägen ur kaoset skulle innebära att vi måste utföra beteenden som är klassade som sjukliga av vänster. 

Att sätta gränser, att vara tydliga, stå upp för våra värderingar, visa vägen, tala om vad som är rätt och fel i vårat land för invandrare, markera våra reglar och bestraffa de som bryter våra lagar = auktoritärt beteende. Att värna landets gränser och befolkning, det vill säga bete oss som vi bor i ett land och inte i paradiset där lejon och lamm går fredligt sida vid sida. Det vill säga värna folket mot andra som inte vill oss väl oavsett om det är andra folk eller vår egen stat = nationalism. Att bevara det som varit värdefullt med våra traditioner och vår kultur, vilka lett till framgångar på såväl det ekonomiska som humanistiska området, samt framförallt att hålla behålla samhällets kontinuitet och stabilitet, eftersom det är det som får människor att må bra och frodas = konservatism

 

De flesta vänsteranhängare tror på fullt allvar (tack vare tidigare nämnda vänsterskrifter) att alla försök att få ordning på vårt samhälle, med de medel jag räknat upp ovan – vilka alla har stöd av psykologin,- kommer att leda raka vägen till en fascistisk stat, och därför måste bekämpas med full kraft. Detta helt oavsett om man heter AFA  Jan Helin på SvT eller Peter Wolodarski på DN. Man förkastar helt den vetenskap som inte passar in i ideologin och är helt blind för att man banar väg för det kaos och skräckvälde som en revolution innebär, helt oavsett om den är militär eller sker med psykologiska medel.  Hur det har blivit såhär i Sverige har jag snuddat vid här, men mer kommer. Nog om detta, men eftersom tillståndet i Sverige kräver det så är jag extra tydlig i var jag själv står politisk eller snarare inte står.

Jag erkänner mig inte till någon annan ideologi än humanismen. Jag är ett barn av upplysningen och tror att det bästa sättet att förstå världen är genom att studera den med vetenskapliga metoder. Jag är uppvuxen i ett kristet land och även om jag inte tror bokstavligt på skapelseberättelsen är mina värderingar kristna. Jag tror därmed på att bedöma människor utifrån deras handlingar och inte efter yttre egenskaper. Jag tror på kärlek, respekt och förståelse. Men jag tror inte på att vara högmodig, arrogant, likgiltig eller feg.  Framförallt tror jag inte på att vara dum.

Även om vi i Sverige är sekulariserade så bygger vårt samhälle på kristna värderingar, och vi styrs av en kristen moral.  Det ständiga pladdret om värdegrund handlar om att vi inte vågar stå upp för vilka vi verkligen är. Termen används i bästa fall som ett tillhygge för att attackera meningsmotståndare i värsta fall är det en socialistisk värdegrund man avser. För att få människor att inordna sig i en socialistisk stat så måste individen fråntas sitt relativa värde gentemot andra individer i samhällsbygget, och det är inget jag ställer upp på.

Jag värderar en individ högre som bidrar till samhället, än den som raserar samhället. Jag måste få lov att ha mina prioriteringar utifrån mina moraliska värderingar.  För det är inte egalt för mig vem jag blir tillsammans med, vem jag umgås med, vem som är min arbetskamrat, vem jag vill ha i närheten av mina barn. Jag erkänner mig därför inte till det socialistiska ”allas lika värde” eftersom det i förlängningen kommer leda till att inget har något värde, eftersom man inte tillåts värdera någon högre än nåt annan. 

Jag anser istället i motsats till socialismen att allt levande har ett egenvärde, och därför har rätt att bli behandlat med värdighet och respekt. Detta är något ett civiliserat land måste säkerställa via sin ordningsmakt, medborgaren och särskilt svagare individer måste skyddas från andra individer som inte respekterar deras egenvärde. Ett civiliserat land ser därför till att dess folk och särskilt barn och djur skyddas mot de som inte visar respekt för livets okränkbarhet. För respekten måste vara ömsesidig, annars faller hela den humanistiska tanken. 

Detta leder till att den som inte respekterar landets i grunden kristna humanistiska värderingar och istället attackerar medborgare eller representanter för vår nation har förverkat sin rätt till respekt. Denne bör fortfarande behandlas utifrån de mänskliga rättigheterna, och inte utsättas för sadism, tortyr, eller mer våld än vad nöden kräver. Men den har förverkat sin rätt till respekt, för respekt i ett civiliserat land är något som man förtjänar och inget man kan skrämma sig till. Vi är och ska förbli en civiliserad skuldkultur, och inte degraderas till något annat.

Alla kulturer har inte lika värde för mig. Vi har i Sverige sociala regler för hur vi ska bete oss, och vi lagför och bestraffar de handlingar som vi anser vara skadliga för samhället och dess invånare. Alla kulturer har inte samma värderingar angående vilka handlingar som är önskvärda och vilka som är olagliga. Alla länder har inte samma lagar. Att anse att alla kulturer är lika mycket värda, innebär att det inte spelar någon roll hur man beter sig.  I förlängningen leder det till en nihilistisk grundsyn där tillvaron inte har någon mening, och ingenting har ett inneboende värde. En sådan grundsyn innebär också att det inte finns något moraliskt värde. Vilket jag anser att det gör. 

Jag borde inte behöva förklara det här, men är extra tydlig nu,  min inställning är att människor oavsett religion eller härkomst är just människor. De är också precis som vi andra först och främst individer och bör bedömas efter sina handlingar. Det är viktigt i alla diskussioner att skilja på sak och person, och särskilt hålla reda på att det är skillnad på individer, grupper, och enskilda intresseorganisationer.  Alla svenskar är till exempel inte moderater, och alla svenskar är definitivt inte med i NMR. Det är skillnad på individer och företeelser. 

Olika kulturer värderar olika handlingar högt. Olika kulturer har olika värderingar och kommer därmed ha olika moral. Det finns likheter, men det finns också olikheter. Det finns det forskning på, även om man inom vänstern förnekar detta. Liksom man inom vänstern hävdar att alla tror på samma gud och förnekar att det skulle finnas grundläggande skillnader mellan olika religioner.  Men eftersom alla religioner kommer ur olika tradition och kultur, och därmed har olika värderingar så kommer man såklart ha olika åsikter om vad som är rätt och fel. Ibland kommer de överlappa och vara förenliga med våra västerländska värderingar, ibland inte. 

Religion är också mer än en tro, det är en kultur, ett sätt att leva, och en strävan. Denna strävan inom religionen har olika mål och olika medel. Buddismen som saknar en gud, fokuserar på att lära ett förhållningssätt till livets lidande. Den abrahamitiska religionerna tror alla på en Gud, men kristendomen och Islam är missionerande medan judendomen inte är det. Vår kristna tro fokuserar på att förbereda oss på domens dag, där vi alla är lika inför Gud, medan  judendomen är mer fokuserar på livet här och nu. Jesus saknade politiska ambitioner, medan Muhammed i högsta grad var en statsbyggare, vilket för med sig att islam inte bara är en religion, islam är också en ideologi, med starka moraliska värderingar om vad som är tillåtet och inte i stort och smått. 

Det gäller att balanser på slak lina och hålla tungan rätt i mun för att säkert hålla isär sak och person när man diskuterar dessa frågor och den inverkan kultur och religion har på vårt sätt att leva, och hur väl de passar med våra värderingar. Min ståndpunkt är alltså ännu en än gång att judar, muslimer, araber  och afrikaner, kvinnor och män, alla är människor precis som vi andra. Däremot är inte alla kulturer och religioner precis som vår. Det är vår kultur jag lever i och är en del av. Integration borde rimligen innebära att fungera i vår kultur på ett sådant sätt att man inte är till skada för vårt samhälle eller dess invånare. 

Därför måste alla underkasta sig vår gemensamma måttstock på vad som är rätt och fel för att kunna vara en del av vårt samhälle. Eftersom  judar, muslimer, eritrianer, gambianer och afghaner  är människor precis som alla andra, vare sig behöver eller ska de vare sig kulturmärkas eller fridlysas. Om alla ska ha lika grundvärde så måste vi behandla alla lika, och inte dela in människor utifrån yttre egenskaper. Vi måste bedöma varje individ utifrån sina handlingar.

Vi måste också kritisera varje gruppering utifrån dess handlingar och dess intention helt oavsett om det är en politisk eller religiös eller etnisk intresseorganisation. Jag står som sagt upp för mina kristna värderingar och framförallt för de humanistiska principerna. Det är de som lett till vart vi står idag. Idag när alla slänger sig med begreppet värdegrund så är det viktigt att definiera den värdegrund man säger sig försvara. Annars blir det bara floskler och tomma ord.

 

Rätt märkligt att detta måste påpekas men nu är det gjort.