Senast publicerat

Jag började skriva om Özz för att bra tag sedan men researchen ledde mig på ett större spår, så jag klippte bort det om Özz och lade det i den virtuella i byrålådan eftersom tiden gick och han helt enkelt inte var särskilt aktuell längre. Nu har det hela blossat upp igen så jag publicerar med ett tillägg om de senaste utspelen. Alla är riktigt upprörda med alla rätt på hur Özz beter sig, men frågan är hur många som är medvetna om vidden av den här kulturkrocken. De flesta upplever Özz som svensk, han kallar sig svensk, han talar om ”oss svenskar”. Men han beter sig allt annat än svenskt, och jag frågar lite fräckt, varför förväntar man sig att han skall bete sig som en svensk? Har vi kanske alla varit lite naiva?

Det har pratats en del om Özz Nujjenss familj och det faktum att förundersökningsprotokollet visar att hans far och syster 2015 betalat sammanlagt 85 000 kronor till terroristen Rakhmat Akilov. Det finns ju många skäl att ifrågasätta dessa inbetalningar, även helt orelaterat till terrordådet. Det faktum att man anlitat svart arbetskraft, att som Akilov ha stora summor på fickan och likväl bara betala 50 kronor hos tandvården, vilken roll Özz syster har i flyktingindustrin, hur de kom i kontakt med Akilov och så vidare.

Men just det där får andra gräva i, det som slagit mig är reaktionerna på hur Özz har hanterat detta när det blivit offentligt.  Jag undrar lite varför man är upprörd eller förvånad eller vad man nu är? Varför förväntar man sig överhuvudtaget att Özz och hans familj ska dela våra svenska värderingar och vår moral, bara för att de vistas i Sverige? Varför förväntar man sig att Özz eller hans familj skall bete sig svenskt? Vad får en att tro, att i det här fallet en kurd från Turkiet, skall  bete sig i enlighet med den svenska kulturen vars traditioner härrör sig ända tillbaka till vikingatiden? Vi delar inte samma historia, vi har inte samma traditioner, och har såklart inte samma värderingar.

Jag tror inte vi svenskar har förstått. Utifrån vårt västerländska perspektiv så tror vi att människor som kommer hit skulle vara tacksamma mot oss för att vi inte är rasister och inte förtrycker dem, men det förutsätter att de förstår hur vår kultur fungerar.  Men det tror jag inte de gör, för att  leva i en skuldkultur är inte det vanliga  det är vi som är de konstiga och de andra som är normala sett till majoriteten i världen. Så jag tror att också de tar för givet att vi är som dem. Och ja det visade sig vara så på Özz senaste attacker.

Samtidigt har vi tagit för givet att de är som oss,  självklart ser vi oss själva som normala eftersom vår norm är normal här. Normal = norm +al = rättesnöre+hör till. Normalt betyder alltså att det är i enlighet med vårt moraliska rättesnöre. Nu börjar det likna något. Normen att se människor som personligt ansvariga för sina handlingar är så självklart för oss att vi inte ens kan föreställa oss att det kan ses på något annat sätt.

När jag skrev inlägget om orsaken till integrationsproblemet så letade jag efter en bättre benämning på skamkulturen än den i Sverige använda  benämningen ”hederskultur”.  Heder är ganska obegripligt för oss. Jag försökte med skamkultur vilket är den korrekta antropologiska termen, jag försökte använda termer som prestige, och ära men lyckades inte pricka helt rätt ändå för att ringa in vad det handlar om.  Jag blev därför glad när jag hörde Mohamed Omar tala om muslimer och använde  begreppet anseende. Bingo. Där satt den. Skamkulturen är en anseendekultur där man strävar efter att höja och bevara gruppens anseende inför andra. Det som anses moraliskt rätt är att skydda sin klan mot dåligt rykte.  

Jag har all respekt för Katerina Janouchs mod. Hennes upprördhet över hur Özz hanterade den här historien är fullt legitim. Hon beskriver också väldigt väl vad som förväntas i en skuldkultur, vilka normer vi värderar, vad en skuldkultur anser normalt. Katerina:

”En ANSTÄNDIG människa hade blivit förtvivlad vid upptäckten av sambandet mellan sig själv och terroristen. En normal reaktion hade varit att rannsaka sig själv och fråga sig om någon av mina handlingar på något sätt, direkt eller indirekt bidragit till terroristens brott. En anständig människa hade brottats med skuldkänslor, och även om man till slut kanske kommit fram till att man inte kunde ha gjort något annorlunda, så borde en sådan tankeprocess inledas med ödmjukhet inför offren för brottet och det samhälle som skakats av det.

Hon har givetvis alldeles rätt. I all självspäkning som vi kristna sysslar med så har vi helt tappat bort det vi ska vara stolta över och värna. Nämligen att vi skapat en samhällsorganisation som utvecklats till rättsstater där individer tack vare vår skuldkultur är kapabla att anpassa sig till en yttre måttstock, det vill säga varje svensk vet vad som är rätt och fel, eller som Katerina uttrycker det – Är anständigt i vår kultur. Vi svenskar har varit självreglerande eftersom alla delat samma värderingar och moral och haft en gemensam rättsuppfattning. Både för att det känns bra att göra rätt, och för att det känns obehagligt att göra fel.

Indelningen i rädslo/skam/skuld kulturer handlar om hur människorna socialiseras, hur de uppfostras för att passa in i en större helhet helt enkelt. I länder där klankulturen råder är den större helheten klanen. I en skuldkultur likt vår egen är den större helheten hela samhället. För att det skall fungera så krävs att man har en för alla gemensam moralisk måttstock som alla i nationen mäter sig själva emot. Visst det förekommer varianter, och vissa familjer är strängare än andra, men generellt finns en gemensam moral och gemensamma värderingar.

Man pratar om att det inte finns en svensk kultur, men dessa normer och värderingar som utvecklats över hundratals ja tusentals är vad som utgör grunden i vår kultur, i vårt sätt att leva och vårt sätt att  vara.  Vår kultur har anor ända tillbaka till vikingatiden, det är mycket prat om att vi alla varit klansamhällen, det är fel, det är en vansinnig jämförelse. Det blir en relativisering av kulturkrocken. För vi har varit ett skuldsamhälle ända sedan vikingatiden. Därför är det ganska omöjligt för oss att relatera till att vara utan denna gemensamma moralsyn.

I skamkulturen utgår istället synen på vad som är rätt eller fel efter omständigheter. Det vill säga – det beror på… I vår kultur talar vi om att barn med en bra anknytning har ett väl utvecklat konsekvenstänk, medan barn med en sämre anknytning upplever att allt går bra så länge de inte åker fast. Det är detsamma med anseendekulturens syn på rätt och fel. Det är inte handlingen i sig som bedöms, handlingen har inget värde, det finns inte moraliskt rätt och fel som vi ser det. Man får alltså inte skuldkänslor och utgår inte ifrån hur ens beteende påverkar andra utanför den egna gruppen. Man bryr sig bara om hur den egna gruppen påverkats vid varje enskilt tillfälle.

I vår kultur lär vi barn från tidig ålder att vara snälla, hänsynsfulla och visa omsorg. Vi lär dem att respektera och lyssna på varandra. Vi lär dem att det är fult att fuska, att man istället skall vara ärlig, rättvis och följa regler. Vi lär  barn att stå för vad man gjort, att inte ljuga eller stjäla, och att inte lata sig, alla skall hjälpas åt och dra sitt strå till den gemensamma stacken. Vi uppfostrar barnen att kunna anpassa sig till olika miljöer och respektera de regler som gäller där. Till exempel att vara tålmodiga och vänta på sin tur. Kort sagt att behandla andra som man själv vill bli behandlad.

I skamkulturen är det avgörande om någon ser en utföra en negativ handling eller inte, man är så att säga ”utifrån styrd.” Det är hur man framstår utifrån  kulturens hederskodex som är viktigt.  I uppdrag gransknings film så slogs jag av vad en av de intervjuade sade.

Vissa är beredda att offra sig för att stanna här, i hemlandet har de ingen möjlighet att ta sig någonstans rent ekonomiskt. 

Det jag slogs av var ointresset för vad vi svenskar tycker, det här är ju ändå vårt hem. Det är inte bara religiöst det är kulturellt. För oss är det viktigt att passa in, vi bryr oss om vi är välkomna, det verkar inte ha slagit den här mannen som var här illegalt att han inte är välkommen, att det är därför han fått avslag. Att vi förväntar oss att en oönskad gäst själv avlägsnar sig för egen maskin.  Jag har länge sett att invandrare från skamkulturer inte förstår hur vår stat fungerar. De har ingen erfarenhet av en större grupp som samarbetar, de har heller ingen erfarenhet av att själva samarbeta för det allmänna bästa.  De har ingen aning om hur man passar in, de har ingen anpassningsförmåga. De skyller på oss, och anhängare av religionen Tolerans™ håller med.

Men vi är inte rasister. Integrationsproblemet sitter inte hos oss. Det sitter i en kultur som inte har träning i att anpassa sig och passa in. Som inte kan läsa av vårt subtila kroppsspråk, hur vi socialiserar varandra. De är helt blinda och går på i ullstrumporna och kallar svenskar kalla och rasistiska. Men ”the could shoulder” är vårt sätt att säga ifrån, du beter dig opassande, kamma till dig!. När vi åker utomlands så läser vi böcker om landet och kulturen, allra helst om vi skall vistas där en längre tid. Svenskar är öppna och det mest toleranta folket i världen, det är fullt rimligt att förvänta sig att bli bemött med samma respekt tillbaka. Att det finns en nyfiken på oss, ett intresse att lära sig hur vi fungerar. För de invandrare som vill integreras så funkar det här. Vi ser människor som svenskar när de delar vår kultur.

De allra flesta av oss respekterar invandrare och behandlar dem som vi själva vill bli behandlade.  Det vill säga vi älskar vår nästa som oss själva. Vår värdegrund är kristen och den som följer denna inre moraliska kompass kommer känna sig i harmoni, medan den som bryter mot den gemensamma moraliska kompassen kommer känna ånger, skuld och skam. Ett bra exempel är Raskolnikov som bryter mot moralen, men skuldkänslorna är så starka att han blir sjuk, så starkt är vår moral rotad i oss. Det enda som lättar är att bekänna sin skuld. Det är vad vi förväntar oss av Özz, men det är ju en kristen syn på skuld, och en skuldkulturs syn på moral. Det är en så stor del av  vår kultur, att vi inte riktigt vet hur vi skall bete oss när någon inte är en del av detta, för hur ska man uppfostra vuxna människor till att veta hut?

Skamkulturen har sitt ursprung i klankulturen där lojaliteten endast sträcker sig till den egna klanen. Klaner är mindre enheter baserade på släkt som konkurrerar med varandra om makten över tillgångarna. Där värderas handlingar utifrån dess konsekvenser för den egna gruppen. I vår kultur talar vi om att barn som har en bra anknytning har ett väl utvecklat konsekvenstänk, medan barn med en sämre anknytning upplever att allt går bra så länge de inte åker fast. Så fungerar man också i anseende-kulturen. Handlingen i sig bedöms inte, bara dess konsekvenser för gruppens anseende. Men anseendet mäts inte utifrån svensk moral utan utifrån hur mäktig man framstår som inför de andra klanerna.  Handlingar värderas således helt utifrån den egna gruppens behov.  Därmed blir synen på vad som är rätt och fel _relativt_, i ordets bokstavliga betydelse. Relativ betyder rent språkligt ”förhåller sig till” och det är exakt vad det handlar om. Relationen mellan handlingen och den egna gruppen är det primära.

I Skamkulturen är man helt beroende av att bejakas av de andra medlemmarna i sin grupp. Det är viktigt att följa deras sociala hederskodex och uppfylla den egna klanens förväntningar. Moralen i skamkulturen handlar om skyldigheter gentemot den egna gruppen, inte gentemot samhället som i skuldkulturen.  Individen räknas inte, den är bara ett medel för klanen och förväntas bete sig utifrån vilken funktion den kan ha för klanens bästa.  I skamkulturer är därför människor inte inifrån styrda utan människor hindras att bryta mot normer genom ett starkt grupptryck, man är alltså utifrånstyrd. Ett litet exempel:

Det börjar med att  Hanif Bali twittrar ”På tio år har Solna minskat sina kostnader för socialbidrag med 44% och samtidigt ökat sin befolkning med 26%. 80% av befolkningsökningen har varit invånare med utländskt bakgrund[…]”  Vid frågan ”Hur bar ni er åt?” berättar han om åtgärderna, bland annat om de systematiska hembesöken, vilket genererade ordväxlingen nedan.

    

Diskussionen kan för oss te sig lite märklig, men det som sker är att Gültekin ger sig på Hanif, eftersom han tycker att  Hanif sänker invandrares anseende/heder. I anseende-kulturen skipas rättvisa genom vedergällning, och därför ger sig Gültekin på Hanifs anseende dels genom att frånta familjens kvinnors anseende som timida oskyldiga kvinnor,= Ird och särskilt då Hanifs förmåga att bevara deras oskuld. =Sharaf. Helt enligt de hederskodex jag skrev om i ”Orsaken till integrationsproblemet”.

Visst har Jessica Stegrud rätt i allt hon skriver i sin retweet, men jag skulle vilja lyfta upp att det här är den syn på moral man har i anseende-kulturen.  Gültekin gör inget för honom konstigt, han gör det han förväntas göra, försvara sin grupps anseende. Jag tycker att Bali sköter det snyggt och ”tar det som man man” i början. I svensk kultur är normen ”det normala” att vara stoisk. Särskilt en uppsatt man i samhället förväntas bete sig sakligt, och inte gå i affekt, eller till angrepp. Men även Hanif Bali kan slira på kopplingen, se längre ned.

Men åter till Özz då. Om jag förstått det rätt så var det Katerina Janouch som läste Förundersökningsprotokollet om terrordådet och fann att Akilov fått stora summor av familjen Nûjen, vilket hon gick ut med på twitter, några timmar senare gjorde Hanif Bali samma sak. Reaktionerna från allmänheten blev starka. Janouch bloggar också om saken och rotar bland annat fram en intervju med Özz om fastigheten och arbetena från tidpunkten ifråga

 Jag och min storasyster har tillsammans renoverat den under en längre tid, säger Özz Nûjen.” 

Eftersom inbetalningarna till Akilovs kontor till största delen kommer från Özz systers konto, och det uppgetts vara ett gemensamt projekt, så är ju Özz givetvis delansvarig enligt vår skuldkultur. Men på twitter i och i intervjun med Expressen menar han sig inget veta. Han twittrar:

Ang bygget på Gotland. Jag vet ingenting om det. Alla upphandlingar och kontakter med många olika firmor, byggjobbare och hantverkare har skötts av min svåger som var projektledare där. Så vet faktiskt inte mer och kan heller inte svara på några frågor om det.”

Expressens reporter frågar: Är det teatern som du och en familjemedlem äger eller är det andra fastigheter? 

”Det är både och, det kan vara det och det kan vara det andra. Jag vet inte vad det är. Det är så många firmor inblandande och utlägg och så där.”  

För oss som vuxit upp i en skuldkultur är detta ett väldigt märkligt sätt att svara på, men det är fullt logiskt utifrån en anseende-kulturs syn på rätt och fel, håll allt skamligt borta från Familjen/klanen. Svara på angrepp med motangrepp, det vill säga vedergällning enligt talions-principen. Här nedan ses Özz  senare på twitter. Den andra bilden visar på samma fenomen och en osvenskhet även hos Bali, när han skriver om Gültekin, det är lite suddigt, men det står förmodligen [är det] inte främmande för honom att vara kusin med sin mor. Visserligen är kusinäktenskap vanliga i Turkiet, men det hör inte till diskussionen, och det skrivs för att angripa Gültekins anseende. Hade en SD’are sagt det där hade den blivit kallad rasist och fått avgå.

    

Özz är inte lika grov som Gültekin var, men även han gör vad som förväntas av honom när han ger sig på Balis och Janouchs anseende. Han gör det dessutom skickligare. Özz är delvis uppvuxen i svensk kultur, han vet exakt vilka egenskaper som ger dåligt anseende i Sverige, därför kallas de båda hatare och påstås ha trollarméer för att framstå som dåliga människor i andras ögon. Enligt vår kultur ses sådana här utspel som utfall av dåligt omdöme, men både Gültekin och Özz gör precis vad som förväntas av dem i en skamkultur – de försvarar sin grupps  anseende inför andra.

Oavsett om Özz, Bali, och Gültekin är svenska medborgare eller inte, så är de inte uppvuxna i svensk kultur sedan generationer tillbaka. De är inte anpassad till normerna i en skuldkultur. De är inte stoiska, de tar det inte som en man. De beter sig som ännu inte vuxna och mogna män. Gültekin och Özz är inte ens sakliga, och de behåller inte sin värdighet. Hanif Bali gör mycket bra för Sverige, och är klart i en liga både en och två nivåer över de andra. Men en moralisk måttstock är saklig. Vedergällning kan kännas bra för stunden, och det gillas av publiken, men det leder ingenstans. Endast en saklig diskussion kan leda till att man lägger ned vapnen och slutar slåss och börjar samarbeta.

Uppdatering.

Jag ser omgivningen återigen explodera över Özzs sätt att hantera detta och kollar upp vad han sagt i Uppdrag granskning:

Och det är mig du vill komma åt, och du har inte ens torrt på fötterna. Vad är det för redaktion du har? Det är pinsamt tycker jag, men så jobbar du. 

Jag är inte ett dugg förvånad, det är samma talionsprincip, istället för att göra offentlig avbön, erkänna den skuld som är hans, och reda ut vem som har gjort vad, och vad som faktiskt hänt, och beklaga attacken och hans (om än lilla) del i det hela, så går han till motattack. Hela Sverige verkar ha gått i taket, men det här är som jag har beskrivit så som anseendekulturen fungerar. Fasaden är allt och den måste hållas ren annars ramlar man till botten i den sociala hierarkin.  I vår kultur är det tvärtom, det hans moral säger han skall göra går stick i stäv med vad vår moral säger att han skall göra. Det som hans klan förväntar sig att han skall göra, får honom att i vår kultur att sjunka allt djupare i anseende. Vi tappar all respekt för människor som beter sig såhär, det är inte vårt sätt.

Men typiskt för skamkulturens konkurrerande förhållningssätt så tar Özz strid, han försöker dominera genom att håna och förlöjliga Janne. Samtidigt som han använder alla härskartekniker i verktygslådan så anklagar han Janne för att använda dessa. Men det är inte bara hans sätt att ge sig på Janne som är pinsamt, det är också Dunning-Kruger effekten som är påtagligt närvarande. I vår skuldkultur så visar vi respekt för kompetens, få människor har större respekt i Sverige än Janne helt oavsett om man gillar honom eller inte. Alla är rädda för honom med rätta, han är skarp och orädd. Att försöka topprida honom gör bara att man framstår som svagbegåvad. Jag tror inte bara det är jag som känner snälla – var tyst… Men Özz fortsätter att attackera skoningslöst. Janne beter sig svenskt, som jag sade stoiskt, och han får därför mycket cred får det både på twitter, flashback och facebook.

Josefsson attackerar inte tillbaka, han beter sig som vi anser att en man ska göra, han försöker lugnt och metodiskt fortsätta intervjun. Han beter sig balanserat, medan Özz tror sig vinna med att bli grövre och grövre, jag börjar till slut skratta åt det absurda i situationen och det gör Janne också. I vår kultur tappar vi all respekt för en person som flyr sakfrågan och beter sig som ett småbarn och skyller på allt och alla för att slippa ta ansvar. Vi slutar att ta människan vi har framför oss på allvar, beroende på dennes enligt vårt sätt att se – barnsliga beteende. Men i skamkulturen förväntas mannen, i det här fallet Özz att vara aggressiv, vad mera är, man anser den som inte är det svag. När Janne skrattar så får därför Özz segervittring och ökar takten. Det faktum att han ler hela tiden känns malplacerat. I ett tidigt stadium kunde man tolka det som genans, nu liknar det mer och mer som han njuter. Enligt hans sätt så vinner han ju.

Systematiskt så vänder han på allt som Joseffson säger och kastar det tillbaka istället för att bemöta, han undviker skammen med full kraft. Det här är något man har gemensamt med narcissisterna som vid kritik skoningslöst för över skammen på den som de känner sig attackerade av. Det är också typiskt narcissism att utmåla sig som ett offer, utsatt för attack. Özz börjar mer och mer framstå som en förövare när det hela går över till verbal misshandel som snuddar vid gas-lightning när han vrider på verkligheten och får det att framstå som Josefsson är den som beter sig skamlöst. Det hela börjar bli mer och mer obehagligt att se på. Det här är som taget ur en film där ena parten misshandlar sin partner och verkligen går in för att krossa denne. Men nu inför publik. Det här sättet att få omgivningen att tvivla på offret finns väl beskrivet i ”Vardagens osynliga våld” och handlar om perverterad narcissism där förövaren söker krossa en stark individ i tron att den därmed övertar dennes styrka.  

Özz har producerat en egen film som han lägger ut på tuben för att ytterligare misstänkliggöra Janne. Han länkar till den på Twitter. Enligt Özz kultur så har han gjort rätt och han tror att han lyckats svartmåla Janne och försöker nu isolera honom. Det värsta som kan hända i skamkulturen är att bli utstött ur gruppen. Det är vad han vill ska hända Janne Josefsson. I ett samhälle utan en rättsstat så är man beroende av sin klan. Grupptrycket gör att man inte vågar utmana klanen, man lever under ständigt hot om uteslutning ifall man skulle dra skam över klanen. Özz beter sig typiskt för skamkulturen. Vad jag vill med detta, är att påpeka att Özz inte är fri att agera efter eget tycke. Hans beteende är en del av den kultur han tillhör, och skillnaden blir uppenbar när det drivs såhär till sin spets. Jag förstår inte hur två så olika kulturer någonsin skall kunna samexistera i harmoni, när man uppfattar saker så helt olika.

När man ser Özz eget klipp som skall bevisa Janne Josefssons och Uppdrag Gransknings uselhet så visar det sig att UG  varit snälla och klippt bort de värsta pinsamheterna så den video som Özz lägger upp är bara till hans nackdel. I skrivande stund har den fått 123 tummar upp, och 2 3oo tummar ned. och responsen på twitter är övervägande negativ. Förr oss som lever och är uppväxta i en skuldkultur så framstår Özz rent av som lite galen. Men det här är inte något som sker i ett vakuum.  Man måste se det här i ett kulturellt kontext. En klan består inte av enskilda individer som har släktband, i klanen finns inga individer klanen är en enhet, det är ett kollektiv, det är en organism där varje medlem har sin roll att fylla.

Jag känner givetvis inte den här familjen, men under den tid inga inlägg postats av mig här, så har jag använt tiden till att studera skamkulturen, och min analys av det som skett blir utifrån det. Då blir det mest troliga att Özz har sin roll i att hålla klanens anseende rent i offentligheten. Ur det perspektivet så blir också hans agerande fullt rimligt. Han lyckas få bort fokus på att hans familj, har finansierat det värsta terrordådet i svensk historia. Det verkar inte som någon tror att Özz familj medvetet finansierat terrorism, men ändå har deras girighet och fokus på den egna klanens anseende (rikedom är en viktig del) möjliggjort Akilovs uppehälle här. Özz är skicklig, vi pratar inte om det viktigaste i detta, vi pratar istället om Özz, det är en vinst för klanen. Det här är hedersförtryck. Özz offras för klanens anseende.  Som jag skrivit så är det moraliskt riktiga för honom att göra det som förväntas av honom. Han är pressad av grupptrycket att göra det här, trots att det förmodligen krossar hans karriär. Men en krossad komikerkarriär är bättre än att hela klanen förlorar sitt anseende.

Svågerns roll i det hela är att vara syndabock, eftersom han inte är en offentlig person har han det lättare att hålla sig undan rampljuset och när det inte fungerar får barnen fylla sin roll. De får svara när Janne ringer. Sånt här förekommer i dysfunktionella familjer i Sverige, barnen får ta smällen när vuxna inte klarar av sitt ansvar. Men i vår kultur ser vi det som oansvarigt av föräldrarna och rent av skamligt. I skamkulturen ser man det inte så. Vi talar bara om hedersförtryck i form av hedersmord, men det här är hedersförtryck mitt framför näsan på oss. Man pratar i oförstånd om klanen som egalitär, sanningen är att i den här kulturen så handlar det inte om lika rättigheter, utan i den här kulturen har ingen rättigheter.

Özz har levt länge här, han vet vilka knappar han skall trycka på, han vänder också på det här och får åter Janne Josefsson att bli förövaren när han låtsas som det är Janne som ställer barnen i skottgluggen när det i själva verket är klanen som använder den som värn. Jag har sett otaliga filmer där man använder barn som tillhyggen genom att hota att kasta dem. Man skickar dem framför sig mot soldater.  I palestina så lär man barn att attackera israeliska soldater eftersom man vet hur vi ser på barn. Vare sig barnen eller någon annan i klankulturen har egenvärde. Barn används som gisslan eftersom man vet, att vi inte ger oss på barn. I vår kultur anser vi det fegt att gömma sig bakom barn, men återigen, vi har vår moraliska måttstock. De har sitt sätt att se på vad som är moraliskt riktigt att göra.  Vi det här laget skrattar vi inte längre. Det är uppenbart  för oss att det inte finns några gränser för Özz när han till och med kallar Janne för Creepy. Att vi inte delar moral är uppenbart. I vår kultur så är Özz beteende så apart så man undrar om alla hästarna är i stallet, problemet är att i skamkulturen får inte hästarna komma in i stallet.*

*Jag kommer utveckla det i nästa inlägg, men vet inte i vilken ordning jag tar det här.

 

© Gertrud1