Níðingr Özz, socialistisk entrism, landet vi ärvde, vikingar och svenska värderingar.

Özz sket fullständigt ned det blå skåpet med krönikan: Jag hoppas du har en klump i magen.  Egentligen skriver han som han brukar göra, men svensken tålamod börjar tryta, vi är trötta på att vara toleranta och överseende. Så när Özz efter Akilovaffären och Janne Josefssons intervju återigen gick till hårt och grovt angrepp mot det svenska folket som om inget har hänt, träffade skiten verkligen fläkten.

Det är inte längre bara Janouch och Bali som säger ifrån. Bert Karlson Thomas Gür och Ivar Arpi går i taket. Özz blir också avbokad av Tidaholms kommun efter massiva protester. När Özz sin vana trogen påstår att det berodde på hat och hot, säger kommunen som det är, – nej de har inte blivit hotade.

Özz blir också avbokad från företagsmässan Affärsracet i Anderstorp, och tonas ut i kulisserna på mammagalan på Kanal 5. Özz aktier har dalat i värde, orsaken är att Özz istället för att krypa till korset och göra en pudel i sin krönika , så fortsätter han istället som om inget har hänt. I en skuldkultur säger man ok, det här blev inte bra jag gjorde fel, förlåt. Istället så slår Özz tillbaka, och ännu hårdare denna gång eftersom det inte bet förra gången . Det är grova angrepp på oss svenskar, och som jag skrev förra gången; han har listat ut våra svaga punkter och går ut hårt redan från början.

”Flyktingbarn är ju mindre värda än dina barn. Det vet vi ju, för det har du sett till”.

Genom att kalla immigranter flyktingbarn framställer han oss som oempatiska, och värre än så, vi sätter de som inte har rätt att stanna här i förvar. Han uttrycker sig som om det skulle handla om övergivna rumänska barnhemsbarn istället för vuxna som saknar asylskäl. Han beter sig lika manipulativt som vilken härskare som helst, får oss att skämmas att vi inte delar med oss.

Men han tar i för mycket denna gång, hans etnocentrism och agenda blir uppenbar. Trots allt tidigare tal om ”oss svenskar”, så blir det uppenbart att han själv ställer sig utanför, att han inte ser sig som svensk, och att han faktiskt inte gillar oss.

”Du kanske till och med anser dig vara bättre som människa? Eller som svensk? Är det du som definierar och även bestämmer? Vem har bestämt det? Du? Vem är du ens? Och vem tror du att du är som ger dig själv den rätten?

Det här att attackera genom att skambelägga och håna är ett klassiskt knep för att kontrollera sin omgivning. De grova attackerna väcker skam helt enkelt för att vi är socialiserade. Om det ovan yttrats i en relation hade klassats som psykisk misshandel.

Det han gör är att projicerar sin egen rasism på oss. Men vi är inte särskilt rasistiska, vi sysslar en hel del med självrannsakan och tar på oss den skuld som är vår, men det här är ett så onyanserat angrepp. Det räcker nu, det år så okristet, den som är utan synd kastar första stenen heter det, men sanningen är att den som är besatt av ras/etnicitet är ju Özz. Vi skulle inte veta att han var kurd om han inte ständigt talade om det för oss. Det vi kritiserat är hur han skött det hela, inte att han är ickesvensk. Men Özz ger sig på oss i vår nationalitet. Likt den rasistiska narcissisten är hans svar på kritiken – men du rå!

Vad som skrivs är egentligen oväsentligt, syftet är att visa att vi svenskar är minst lika dåliga, som honom.  Här blir den kulturella skillnaden mellan oss tydlig. Svenskar blir irriterade på hur han beter sig utifrån vår yttre moraliska måttstock, vi har inte problem med Özz som kurd, utan hur han beter sig. Vi håller honom som person ansvarig för sina handlingar, men han ger sig på oss som etnicitet, inte för vad vi gör, utan för vad vi enligt honom är. Från krönikan:

”Tillåt mig skratta. Eller nej, jag behöver inte din tillåtelse till det, jag skrattar ändå, hela vägen till banken. Förlåt! Det sista var verkligen meningen. Den sätter i gång den svenska avundsjukan. Din eviga förbannelse, din skam, som du måste bära, själv, intill din död, omgiven av ingen”.

Allt sker i ett sammanhang, det går inte att tala om vidden av Özz blamage utan att dra in kontext. En nation är som jag säger en grupp människor som delar språk, kultur, normer och värderingar, dess medborgare har också en gemensam historia.

Konungariket Sverige grundades av Birger Jarl på 1200 – talet. Vi var då redan kristna. På medeltiden delades makten mellan staten (kungen) och religionen (kyrkan) Religion är en uppsättning moralregler som håller människor samman i en ingrupp. Om judendomen i Mellanöstern var klivet från polyteismens rädslokultur till en monoteistisk skamkultur, så var kristendomen klivet bort från skamkulturen då Jesus betonade det personliga ansvaret, när han hävdade att Gud fanns och verkade inom varje människa.

Som alla ideologier så kapades kristendomen och kyrkan korrumperades tack vare prästers och påvens girighet. Välbärgade människor tilläts därför friskriva sig från ansvar med pengar (avlatsbrev) på samma sätt som man historiskt kunnat blidka gud(arna) med (oskyldiga) levande djuroffer.

1517 ifrågasatte den tyske teologen Martin Luther denna uttolkning av skrifterna. Han kritiserade de korrumperade mellanhanden(kyrkan) och hänvisar till Jesu predikningar som menar att tron är något mellan individen och Gud (samvetet). Här citerar Luther Johannes 1:13 och hävdar:

faith is God’s work in us, that changes us […..] and makes us completely different people. It changes our hearts, our spirits, our thoughts and all our powers. […..] Faith cannot help doing good works constantly. It doesn’t stop to ask if good works ought to be done, but before anyone asks, it already has done them and continues to do them without ceasing. 

Luther hade studerat vid universitetet i Wittenberg, det gjorde också svensken och humanisten Olaus Petri och han tog intryck av de Lutherska tankegångarna. Olaus Petri blev lärare vid domkyrkoskolan i Strängnäs och hans föreläsningar kom att väcka stor uppmärksamhet. Detta gjorde att han kom i kontakta med den svenske kungen Gustav Vasa vilket ledde fram till den svenska reformationen som påbörjades 1527.

Vi är numera är vi sekulariserade i Sverige och inser inte vilket paradigmskifte Luther sparkades igång i norra och västra Europa. Oavsett om reformationen bitvis påskyndades av privata kungliga intressen så var det i skuldkulturen som reformationen lät sig göras. Det var där den ledde till en frigörelse av tanken med insikten att frigörelse från vidskepelse skulle göra världen till en bättre plats. Så startade upplysningen och synen på förnuftet som vägen till en bättre värld. Man började sålunda söka förklaringar i vetenskapliga termer istället för religiösa. England och Sverige var först av skäl jag skall återkomma till, men franska och tyska filosofer förändrade hela Europa när vi var fria från religionens ok, och så var stenen i rullning.

Viktiga milstolpar i Sverige var att prästen och riksdagsledamoten Anders Chydenius  på 1700- talet såg till att censuren avskaffades och att tryckfrihetsförordningen och offentlighets-principen skrevs in i grundlagen. Tron på förnuftet fick också Greven och officeren Georg Adlersparre att 1809 gå emot överordnade och istället tåga med den krigströtta västra armén till Stockholm och avsätta den svenske kungen Gustav den IV Adolf, varpå Sverige fick en ny författning.

Tack vare upplysningen grundade adelsmannen och riksdagsledamoten Lars Johan Hierta Aftonbladet 1830, i vilken han spred liberalismens tankar till de svenska makthavarna. I Sverige påbörjades så en intellektuell revolution när man började att tänka i nya banor. Folkskolan infördes och svenskarna blev ett av världens mest läskunniga folk.

1850 infördes religionsfrihet. Även kvinnor och barn fick rättigheter så även djur då djuraga av egna och andras djur blev olagligt. 1866 bytte man ut den tidigare ståndsriksdagen mot en tvåkammarriksdag. Där  möjliggjorde finansminister Johan August Gripenstedt välståndet, när han drev igenom avskaffandet av tullar, införandet av frihandeln och privata banker. Åren 1870–1970 har kallats ”hundra år av tillväxt”,  det vill säga den epok då Sverige blev en av världens rikaste nationer. Förbättrandet av infrastruktur tog fart, och militären startade en civilingenjörsutbildning.

Industrialiseringen beskrivs som något ont av vänstern, men faktum är att på mitten av 1800 talet så var ration mellan bönder och obesuttna 1-100 tack vare den explosionsartade befolkningstillväxten tack vare potatisen. Utan denna industrialisering så skulle svenskarna till 99% fortfarande vara tjänstehjon. Riket Sverige var då fortfarande homogent, den större delen av populationen levde alltså likartade liv, torpare, backstugusittare, soldater, drängar pigor och arbetare, det vill säga allmogen delade en historia av umbäranden. Arbetet var hårt och krävande, man arbetade i lag, och alla krafter behövdes i ett land där odlingssäsongen är kort och vintern lång.

När förhållanden ställer stora krav på individen så uppstår en kamratfostran som beundrar den som jobbar och tar i, och föraktar den som smiter undan. Den som inte arbetade skulle heller inte äta hette det. Det är därifrån arbetarmoralen att göra rätt för sig kommer. När Ulf Kristersson använder detta begrepp blir det osmakligt eftersom han dels inte har en aning om vad det innebär, dels för att han inte lever upp till denna dygd vare sig som politiker,  eller genom sina privata affärer.  För att travestera Orwell’s Djurfarmen, en del djur ska tydligen göra lite mer rätt för sig än andra.

Under 1800-talet började också de olika folkrörelserna komma igång i Sverige. Arbetarrörelsen bestod i huvudsak av vanliga människor som ville kunna leva ett anständigt liv. Per Anders Fogelströms serie ”Mina drömmars stad” borde vara en del av allmänbildningen. Misären var total, industrialiseringen gjorde det bättre men inte bra. 1867  frös  skörden bort i Norra Sverige, landshövdingen  i Västernorrland, August Weidenhielm, avrådde regeringen i Stockholm att skicka nödhjälp. Norge, Danmark, England, Holland, Tyskland Italien, Spanien, Portugal, USA och även Ryssland skickade broderligt spannmål samt kontanter till de svältande, men hjälpen kom inte fram på grund av tjock is. Den svenska regeringen delade senare bara ut hjälp till de som var kreditvärdiga, man var rädd att de fattiga skulle bli lata och bortskämda. Regeringen lät dem hellre svälta ihjäl.

1868 torkade skörden bort i mellersta och södra Sverige. Regeringen vägrade återigen nödhjälp och ännu flera svalt ihjäl. En fjärdedel av den svenska befolkningen kom senare att emigrera som en följd av den svenska politiken. Den som kan sin Moberg vet varför man emigrerade.

 

I Sverige får vi av Özz Nûjjen veta att det är synd om kurderna som inte har något land, men ända sedan de första civilisationerna har det krigats i Mellanöstern.  Kurderna själva anser sig härstamma från Mederna, men det är mer troligt att kurderna delvis härstammar från det antika Armenien som intog området efter Alexander den stores imperium. Det antika Armenien är idag uppdelat i Azerbajdzjan, Georgien och Armenien. Det kurdiska språket liknar det utdöda språk som ligger till grund för armeniskan. Kollar man haplogrupper är kurder till största del genetiskt släkt med dessa georgier, armenier, azerbajdzjaner, samt judar, 40 % av kurderna hör dessutom till haplogrupp J det vill säga araber, vilket torde vara ett arv från islamiseringen. Detta skulle inte spela någon roll om det inte vore så att kurderna ser sig som ett överlägset folk.

Den Kurdiska kulturen är en extrem klankultur, kurdiska klanledare har genom historien tagit chansen att öka sin egen blodslinjes makt och inflytande genom att ingå i allianser med någon av de omgivande staterna, vilket ledde till att dessa bönder och semi-nomader, indelades i en aristokratisk överklass där makten ärvdes via patriarkala blodslinjer, och en underklass av bönder utan klan som blev deras undersåtar.  Även idag förses kurdiska klaner i grannländerna med vapen, (nej inte bara USA) för att destabilisera grannlandet. Det finns alltså ingen sammanhållning i Kurdistan. MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap)

”Att kurderna inte under tidigare århundraden bildat en egen stat kan ha att göra med att de levde i bergen som boskapsskötande nomader. Liksom de flesta nomadfolk kände de inte i första hand samhörighet med den stat de råkade tillhöra, utan med den egna klanen. De flesta kurdiska klaner styrdes med fast hand av en så kallad shejk eller aga.”

Delar av Kurdistan blev muslimskt före det Ottomanska riket uppstod. Efter den muslimska invasionen i området skapades konfederationer av flera stammar vilka kom att styras av en emir (det arabiska ordet för furste/prins). Kurdistan kom då att bestå av en mängd olika emirat/furstendömen.

Bergen där kurderna lever har utgjort en naturlig gräns,  och blev så också senare mellan  det sunnimuslimska ottomanska (turkiska) imperiet, och det shiamuslimska Safavidiska (persiska/iranska) riket. De kurdiska territorierna inom det osmanska riket var från början självständiga, men makten i det ottomanska riket kom att bli mer och mer centraliserad.  Den kurdiska adeln uppskattade inte att makten flyttades från dem, vilket blev grogrunden till den kurdiska nationalismen i den delen av området Kurdistan.

Det osmanska riket föll i samband med första världskrigets slut, nya gränser drogs upp, och i det som senare utropades till republiken Turkiet uppmanades kurderna erkänna sig som turkar, eller lämna landet. Få kurder hörsammade detta, de teokratiska emirerna avskydde den snabba sekulariseringen av Turkiet.

Det kurdiska samhällsbygget är allt annat än demokratiskt, det är ett teokratiskt  hierarkiskt klassamhälle där inte bara blodsband utan även religion avgör rättigheterna. 75% av kurderna är sunnimuslimer, resten är shia, kristna, judar och yazidier (som består av både kurder och araber och har en förislamsk religion). Dessa Yasidier förföljdes och togs som sexslavar av IS, men hindras att återvända av kurder, trots att de stridit sida vid sida mot IS. En del kurdiska klaner hade också 100 år tidigare deltagit i det armeniska(kristna) folkmordet, liksom vid folkmordet på assyrier/syrianer/kaldéer Özz Nûjen skriver om det i en krönika, men kräver bara ansvar av Turkiet, för dessa illdåd.

Idag när många är historielösa blandar man ihop socialismen med det svenska folket som svalt och av den anledningen startade hungerupplopp.  Även om August Palm inspirerats av Marx, så var han ingen revolutionär, han var inte ens socialist, han var demokrat.  De krav man ställde i skriften: Hvad vilja socialdemokraterna är saker vi tar för givet idag; allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag, förenings, församlings och yttrandefrihet, försäkring för olycksfall och ålderdom.

Gemenskapen i de delade erfarenheterna inom nationen gjorde det möjligt att bygga upp en stark ”Vi känsla” hos folket, och när folket fick hjälp att organisera sig av medlemmar ur de högre klasserna så ersattes de spontana hungerkravallerna av möten och och organiserade demonstrationer.

Under första världskriget blev det åter livsmedelsbrist i landet. 10 000 tals gav sig ut på gator och torg för att demonstrera. Dessa organiserade hungerkravaller satte press på regeringen och högern såg ”hellre en demokratisk ordning än ingen ordning alls”.  Man var rädd att den ryska revolutionen skulle sprida sig, men arbetarrörelsen var i första hand en folk(ets) rörelse, klasshatet var inte tillräckligt stark för en revolution, och högern var i enlighet med vår svenska natur inriktad på samarbete och därmed beredd att ge med sig.  Den svenska  gemensamma moralen att alla skulle göra rätt för sig ledde till att Sverige blev en demokrati på riktigt.

Känslan av samhörighet inom riket var stark.  Idealen var i grunden borgerliga och när alla fick rätt till utbildning så började många arbetare studera frivilligt på kvällarna. De skaffade sig heller inte bara en utbildning, de läste också för att skaffa sig en bildning. Per Albin Hansson kom senare att tala om ett folkhem där alla skulle ha rätt till en grundläggande trygghet, och trots motsatta intressen mellan arbetare och företagare, så lyckades man gång på gång få till stånd ett samarbete –  den svenska modellen – var född.

Den svenska modellen var inte en socialistisk stat, det var  samförstånd och samarbete inom nationen. Men makt korrumperar och politikerna svek sina väljare, de upphörde att företräda både arbetare och borgerligheten och det samarbete som gjorde Sverige, rikt övergavs efter vänstervågen -68. Det som känts rätt och självklart när större delen av folket mindes svälten, smutsen och den stora nöden, blev så småningom något annat helt annat bakom folkets rygg. Makt korrumperar och arbetarnas företrädare blev pampar, likt de patroner arbetarna utnyttjats av tidigare. Den politiska makten korrumperade även de som skulle företräda borgarna. Reinfeldt skriver i boken det sovande folket:

”Moderaterna fungerade under lång tid som en konserverande kraft vars främsta funktion var att bevara gamla strukturer. Målet var att rädda landet från en allt för långt gående socialisering. Idag har detta dock mycket lite med moderat politik att göra”.

 

I ett avsnitt av Filosofiska rummet ”När extremerna möts”, som skulle behandla dagens integrationsproblem utifrån hur vårt samhälle fungerar i kontrast till klansamhället så talade man om olika sätt att förhålla sig till staten, varpå Nalin Pekgul delgav ett turkiskt ordspråk:

 Statens egendomar är ett hav och den som inte utnyttjar det är en idiot, 

I programmet talades det om att svensken i sin tur litar på staten. Man talade däremot inte om varför svensken litade på staten. Ingen talade heller om att Folkhemmet kom till stånd för att vi som nation samarbetade, att vi lyckades skapa en gemenskap, ett jättevi, eller en jätteklan om man så vill. Efter world value surveys rapport om värderingar, nästan tävlar man om att tala om Sverige som extremt, när den korrekta termen är att Skandinavien är unikt som lyckats skapa nationer där medborgarnas vardag inte handlar om att överleva, och att vi är så pass sekulariserade att tanken är fri.

Det talades inte heller i programmet om att vi nådde genom att alla bjöd till, vilket givetvis är anledningen till att lejonparten av  svenskarna har sett statens kassa som en gemensam kassa, och att det som händer nu är att svenskarna inte gillar hur politikerna förfogar över densamma. Programmet skulle handla om extremer som möts, men istället tillåts – utan att lyssnaren blir informerad om vilken ”kompetens” som talar – en vänsterpolitiker agera gatekeeper för diskussionen, genom att hävda att invandrare kommer hit för att de gillar våra värderingar. Det hela är så otydligt presenterat så de flesta tolkar det som att det är den japanska integrationsforskaren som säger detta, när det i själva verket är Sadiye Altundal, vänsterpolitiker och samordnaren på Malmö Stad. Hon syftar ju såklart inte på att vi värderar samarbete och god organisation. Det hon avser är ju vänstervärderingar.

Sadiye sätter dock fingret på en viktig punkt när hon försvarar invandrarnas inställning till staten när hon säger att; när de som sitter på makten inte tar ansvar, utan istället är korrupta så skapas ett samhälle där det är ”envar för sig själv”. Vad hon och SR inte inser är att de båda är en del av denna korrupta makt i dagens Sverige.  På sin profil på V skriver Sadiye:

Viktigt att inte tillåta sig att förföras av att följa vinden för majoriteten. Vår roll är att slå vakt om att alla människor är lika värda, oavsett social status [……….] 

Det som står där är ju inte bara antidemokratiskt ochkommunistisk propaganda som hon anser som sin plikt att indoktrinera folket med, avslöjar också något mer.  I den svenska kulturen bygger  social status på att leva upp till vår moraliska måttstock, vi värderar därför pestation och hederlighet. Därför värdesätter vi Gunde Svan mer än en kriminell. Men status i skamkulturen är att ta för sig mest och bäst, där är social status rikedom. Det är alltså inte så konstigt att människor från den kurdiska hierarkiska klankulturen dras till en ideologi som är mer jämlik, men det kommunistiska allas lika värde handlar ju inte om det. Det handlar om att inget har något värde, inget är bättre än nåt annat. 

Budskapet skall ut; du skall inte tro att du är något bara för att du är svensk, alla är lika värda, din kultur, det vill säga din moral, och dina värderinger, till exempel att värdesätta kompetens och prestationer, är lika mycket värd som att inte klara korrekt meningsbyggnad, eller att inte klara ett stringent resonemang.

Min första ingång på det här var att det handlade om en kulturkrock, det gör det såklart, men det är något mer när man ger plats till en  svagbegåvad människa som gång på gång talar om att svenska värderingar är rasism, eftersom de inte inkluderar vem som helst,hur som helst. I en av krönikorna ger sig Özz på en gammal dam på bussen som tycker att vi skall prata svenska i Sverige. Han beskriver sig  ha attackerat denna äldre kvinna med följande hot och verbala kränkning:

 – Sila tugget! Håll brödsaxen! Annars får du en tjottablängare rakt mellan lysmaskarna så du får åka plingplong-taxi till plåsterhuset, kärring!  

Özz är stolt över att tillrättavisa en svensk ”Du skulle ha sett hennes min!”  Han hävdar med en inte särskilt imponerande intelligens:

Men när det gäller svenska språket – tagga ner en aning, lugna ner dig, backa och tacka och stötta i stället personen för att den ens vill och orkar lära sig ett så litet språk som svenskan egentligen är i den vida världen

Eller ja det där kanske skulle vara humor, jag såg inte det roliga i det, för jag reagerade på det oförskämda i hans beteende, hans bristande respekt för ett land där kompetens är bland de egenskaper som vi värderar högst. Det är bland de mest grundläggande hörnstenarna i den svenska kulturen. Man ska inte bara göra rätt för sig, man skall också göra saker ordentligt, det är svensk arbetsmoral.

Något som inte är tillåtet att tala om i Sverige men som många viskar försiktigt med varandra om när ingen hör,  är den annorlunda synen på att sälja varor och tjänster. Eftersom skicklighet är det som ger anseende i vår kultur så försöker man öka sina affärer genom att skapa sig ett gott rykte genom att leverera varor av hög kvalitet. Många varumärken har därför genom tiderna haft gott anseende även utanför Sveriges gränser, svenska produkter borgar för kvalitet. Detta är inte påhitt förr var firmanamnet ofta det personliga namnet, och en del sådana firmor lever kvar än idag, särskilt inom branscher som kräver förtroende. Man var god för sitt namn och god för sitt ord, man var en hederlig karl och högt uppskattad i samhället. Ens rykte grundades inte på välstånd, det grundades inte på religiös moral, det grundades på vår värdering av kompetens.

I nomadkulturen kände man inte den man gör affärer med, viktigast var att göra en bra affär där och då. Därför värderas den som gör ”bra affärer” och blir rik. I vissa nomadkulturer ger det till och med extra anseende att vara uppfinningsrik och bra på att luras. Det är ingen slump att vissa kulturer i huvudsak försörjer sig på ”handel”. Vid förfrågan om produkter är man inte sanningsenlig, man uppger sig kunna, klara av, ”vi fixar” ”inga problem”. Men det blir problem när svensken upptäcker att att man utgett sig för att vara något man inte är, vi blir misstänksamma mot människor som inte beter sig som oss. Det är inte rasism, problemet har inget som helst att göra med etnicitet eller hudfärg, det handlar om kultur. Det handlar om vilka egenskaper vi beundrar och vilka vi föraktar. Det är inte konstigt att vi har talat om hästskojare och bilskojare. Ordet skojare kommer för övrigt från av nederländska schooier = landstrykare.  Det märks också i det franska ordet charlatan = prata, men hos oss betyder skrävlande bedragare.  Vårt sätt att leva formar vår kultur och dess värderingar, vilka beteenden vi beundrar och vilka beteenden vi föraktar. Beteenden har ingen hudfärg och ingen etnicitet, det handlar om kultur.

 

Tillbaka till filosofiska rummet där Per Brinkemo talar om hur unik den svenska samhällsorganisationen är där vi skänker bort hälften av vår lön till det gemensamma. Han hänvisar till det svenska uttrycket: man skall göra rätt för sig och inte ligga andra till last, och säger diplomatiskt att det tar tid att se hur den svenska modellen är konstruerad. Tydligen tar det djävligt lång tid att se den, för Nalin Pekgul som har varit här i nästan 40 år ser den inte. Det där skänker bort tycker jag inte om, avbryter hon. Hon menar att hon betalar för sin trygghet,  hon betalar skatt istället för att köpa guld. 

Men så var det ju inte tänkt. Vi betalade för att bygga ett folkhem, med skola, vård, vägar, poliser, daghem, och ålderdomshem för att de gamla skulle slippa vara barnen till last. Vi hade en gemensam vision. Den gemensamma kassan var också en nödkassa. Folkhemmet skapades för att vi tyckte det var ovärdigt att låta människor svälta ihjäl eller hamna på fattighuset  för den som på grund av olycka, sjukdom eller ålderdom inte längre kunde göra rätt för sig. För det gjorde man i det längsta. Med iden om folkhemmet ville man att människor skulle slippa den förnedring som sjukdom och fattigdom innebar i ett land där idealet är att klara sig själv och inte vara det allmänna till last. Om hon varit här så länge som nästan 40 år, så borde hon vara bekant med den svenska fattigvårdens förnedring via i Emil i Lönneberga om inte annat.  99 procent av svenskarna hade inte råd att köpa guld, de hade bara till livets nödtorft om ens det. Kulturkrocken mellan någon som kommer från goda omständigheter i en klankultur, och ett land där folket för bara 150 år sedan svalt och emigrerade i stora skaror är så stor att det blir en konflikt.

Det är en skymf mot svenskarna före oss, som offrade livet och dog för att deras avkomma skulle få ett bättre liv, att invandrare som har råd att köpa guld, ser vår nödproviant som ett hav att simma i.  Istället för att se hur vi konstruerat vår stat, och att vi i välgång valt att vara generösa, och dela med oss även till ickesvenskar det vill säga människor utanför den egna ”klanen”. Så verkar man se på Sverige som en gås som värper guldägg.  Det är den här kulturkrocken som programmet borde handla om.

Nalin Pekgul ser staten som skulle träda in i händelse av nöd, som en service. Hon ser det som att hon betalar in, hon cashar ut. Staten är för henne en försäkring och ett sätt för henne att slippa vara beroende av klanen.

Det finns ingen solidaritet eller ens lojalitet med det svenska folk, vars beredskap att ge bort halva sin lön varit själva förutsättningen för att hon och andra, skulle få hjälp. Inte en tanke på att de som byggde landet och frivilligt avstod, för det gjorde många, nu själva är i nöd, eftersom den gemensamma kassan är plundrad av politiker som henne själv.

Jag vet inte om jag ska ta det personligt när Nalin Pekgul säger att

det finns ju människor som försöker sprida att det kommer människor med andra värderingar och de kan inte passa in i vårt samhälle. Titta på det kurdiska samhället, hur mycket det har förändrats bara på 50 år. 

Vet hon ens vilket land hon är i? Märker hon ens oss?   Inser hon att det svenska samhället förändrats till det sämre på samma 50 år? Förr hade jag bara sett henne som en egoist, en idiot, nu vet jag att det handlar om etnocentrism. Det är helt makalöst hur blind hon är för hur den svenska kulturen raserats.  Kontakten med skamkulturens dåliga kvinnosyn har lett till att dagens unga flickor inte längre är fredade. Visst fick de som sökte bekräftelse eller ömhet via sex dåligt rykte förr, men idag har kvinnor ingen som helst kontroll, de blir antastade och kallade hora  enbart för att de vistas i det offentliga rummet utan att skyla sig. Gränserna för vad som är acceptabelt flyttas även i Sverige. Men om de flyttas i positiv riktning i Kurdistan, så flyttas de i negativ riktning här. 

Sadiye förstår inte heller när Per Brinkemos försöker förklara den svenska inställning att man inte nyttjar staten förrän man verkligen behöver. Det var den sparsamma ansvarstagande inställningen som gjorde att den svenska modellen fungerade, visst fanns  fuskare, men de var få, och de var föraktade. Framförallt satte ingen det i system att utnyttja havet. Men det verkar rent allmänt inte gå in, det finns inte begreppsvärlden att ta ett gemensamt ansvar för hela nationen, fast egentligen – varför skulle det göra det – vi tillhör ju inte samma nation.

Rent allmänt hävdas att det är kristendomen som är grunden i den svenska kulturen, men våra värderingar och vår moral har djupare rötter än så. Vår kultur är mer än 2000 år gammal. I Sverige är vikingar och nationalism tabu, men nationalismen är medborgarnas kamp för demokrati och rättigheter, och den är inget vi kan ta för givet, det är något som ständigt måste försvaras och återuppnås. Kampen om makten över tillgångarna tar aldrig paus, vi har som Reinfeldt skrivit sovit och inte märkt vad som hände medan vi sov. Vi måste vakna om vi skall bevara våra svenska värderingar som byggde landet och gjorde det till en demokrati.

Som tur är har vår nationalism grott i århundraden och är fortfarande stark hos folket. Vi har en känsla för vårt land, och vi är bekymrade över vad som blivit av det. Som jag har visat var känslan av att höra samman i en nation starkare än känslan att höra samman i klass. Hade vi inte haft vår nationella samhörighetskänsla så hade det inte blivit någon svensk modell. Denna samhörighetskänsla har djupa rötter. Reinfeldt yttrade det famösa ”Ursvenskt är bara barbariet” det är en lögn. – De flesta vikingar var bofasta bönder, det var de unga som for ut  på upptäcktsfärder. Förmodligen var det för att det blev kallare som sökte sig andra platser att besöka, dessa resor var inte som vi fått lära oss enbart plundringståg, vikingar bedrev avancerad handel över övre halvan av klotet och vikingar hade också bosättningar långt hemifrån.

Det är upptäckten av lämningar från dessa som fått fart på intresset för vikingar ute i världen. Man tycker att det är spännande att kanske vara ättling till en mytomspunnen viking. Det bildas föreningar där man försöker återskapa både hantverk och liv historiskt korrekt på samma sätt som gör på medeltidsveckan i Visby i Sverige. Studierna är noggranna och seriösa.

I europeisk litteratur menar man att vikingarna tack vare sin organisationsförmåga hade en positiv inverkan på de samhällen de var med om att bygga upp vid sina bosättningar. En av de mer kända är Rurikdynastin 862 –  1240 som härskade i Kievriket/ Rusernas rike vilket sträckte sig ända ned till Ungern. Ruser var finnarnas namn på svenskar, Ruser kommer från att Ru = Ro. Sverige hete idag på finska Ruotsi vilket är ett senare ord för svenskar, fornsvenska *roþs- fornnorska Roþrslandi (“roddarnas land”), Ruserna det vill säga de svenska roddarna gav sedan namn på hela Ryssland (Rus land).

Men det var inte bara de svenska vikingar som spreds utanför sitt område. I själva verket var större delen av England koloniserat av danska vikingar på 800-talet. I området som kallades Danelagen rådde dansk vikingalag  mellan 876 till 954 och den norske Knut den store var ”kung” av England, Norge och Danmark från 1028 fram till sin död.

Bilden av vikingarna som barbarer kommer från munkarna,  de var de som kunde skriva. Givetvis fanns ett incitament att svartmåla de hedniska vikingarna. Dåtidens handelshinder förbjöd också handel med ickekristna. Givetvis fanns hos munkarna en skräck för vikingarna vilka inte tog ett nej för ett nej, och visst förekom plundringståg, det är unga obundna män vi talar om, men vikingarna var inte bara pirater, de var främst handelsmän, och hur kontakten med lokalbefolkningen artade sig växlade. I just Danelagen verkade det fungera och lokalbefolkningen och vikingarna samsades, så även i det franska Normandie vilket är döpt efter ”nordmennen” Vikingarna var heller inga härskare och assimilerades med resten av befolkningen vid bosättningarna utanför Skandinavien. De Norska vikingarna vet vi mest om tack vare vikingasagorna. De norska vikingarna koloniserade inte bara Färöarna och Island, de for heller inte bara till Amerika, de hade också bosättningar längs Skottlands norra och västra kust.

Vid Iona (utmärkt på den högra kartan) hade år 563 den irländska missionären Columba med kyrkans hjälp byggt ett kloster för att kristna skottarna. Vad som inte står på wikisidan är att han grundade kloster över hela Europa och därmed grundade de först Universiteten när han spred skriftkonsten och den samlade kunskap som fanns då. Till dessa kloster skickade herremännen sina söner för utbildning för att liga i framkant. Även om den gamla historieskrivningen förtäljer att vikingarna slog ihjäl munkarna när de nådde Iona så var det inte värre än att klostren fortlevde ända fram till reformationen. Något slags kulturellt utbyte bör också ha uppstått mellan dessa munkar och de norska vikingarna, eftersom det är dessa norska vikingar som skapar litteratur.

Kopplingen Island Norge är inte lätt att göra, men de norska vikingarna koloniserade Island, och de första av dessa fornnordiska skrifter berör Norges historia.

På 1000- talet nedtecknades de norska landskapslagarna, och först vid Alltinget 1117 beslutades att den isländska lagen skulle skrivas ned.  100 år före Snorre Sturlasson skrevs isländingaboken av Are Torgilsson Frode, (hej Tolkien)  i vilken han redogjorde för Islands historia och den norska kungalängden.  Are skrev också en krönika över hur Island bebyggts från 800- talet till 1100- talet i landnamsboken. Först därefter skrev de isländska sagorna och så Eddan förstås. (Apropå Tolkien så är Fylke det norska ordet för landskap Andra fornnorska ord som levt kvar geografiskt är ord för bosättninger. Hundratals rent av tusentals ortnamn i Europa är namngivna med fornnorskt påbrå. Alla orter med ändelsen by har norska anor,  står för boning ( t.ex. Derby, Selby or Whitby osv)  bygð för (hem)bebyggelse. Idag avser det norska by = stad, och bygda = byn/orten.  Bara i Yorkshire finns 155 orter med ändelsen  thorpe, (Scunthorpe tex,) ( senare svenska torp) Jag har tidigare i livet grunnat över likheterna mellan till exempel neighbor och norskans nabo, men nu har vi svaret. Det är ett fornnorskt låneord i engelskan.  Ord som Earl kommer av ordet Jarl. Thursday av ordet Pórsdagr. Sister från Systir, husband  från Húsbóndir (husbonde) Bridal kommer från Brýdlôp (bröllop)  

    

Jag tog med två kartor över vikingarnas bosättningar, och ser man på den högra så ser kan man jämföra vad araberna sysslade med under samma tidsera, man lade världen under sig i en teokrati. Men vikingarna assimilerades med lokalbefolkningen, vikingarna var inte ute efter att sprida vare sig religion eller kultur med svärd. Tvärtom så levde man i harmoni med lokalbefolkningen, tack vare samarbets- och organisationsförmåga. Det annorlunda förhållningssättet kom sig ingalunda av vekhet från vikingarnas sida. När de var på det humöret kunde de verkligen sätta skräck i omvärlden, om inte annat så beroende på deras överlägsna längd och fysik. Den bysantinska kejsarens livgarde bestod av vikingar, och de vikingaättade normanderna besegrade engelsmännen, och under det norska korståget på 1100-talet så förlorades inte ett enda slag.

Skillnaden i förhållningssätt vill jag hävda ligger i kultur. Det manliga vikingaidealet drengskapr  är svåröversatt idag, skojar man till det och översätter det till drängskap så blir det tydligt att allmogens arbetsmoral har djupa rötter. I viss litteratur översätts drengskapr ofta slentrianmässigt till honour/heder, men det blir helt fel.  För det första finns helt andra ord för heder. Det finns 21 andra fornnorska ord kopplade till heder, de ord som direkt avser heder är hēdhra, sæmd, sæmiligr (=hedervärt) heder i form av kompensation benämns sómi, ära kallas vegr, vægher och har att göra med den rätta vägen. Vi har virða (värde) virðing (inte så olikt värdering översätts honor respect value reputation, virðu-lig inte så olikt vårt värderlig eller värdering, vilket översätts honorable, magnificent, det vill säga rättskaffens (utifrån yttre måttstock, och imponerande.)  Den språkbegåvade ser också koppingen till engelskans virtue…

Det blir klart och tydligt från språket att våra värderingar är olika så jag hoppas vi kan släppa denna Hegelianska Marxistiska syn på utvecklingen som en process en gång för alla. Olika kulturer är inte i olika stadier av utveckling, de är just – olika…

Det norska dreng betyder pojke, drengskapr avser alltså en nordisk manlighetsnorm men den är specifikt nordisk. Det är mycket som skiljer det från andra manliga ideal såsom macho och framförallt sharaf för drengskapr betyder inte bara manlighetsnormen mod, det omfattar också nobility. En drengr är helt enkelt en artig och ridderlig kamrat. Enligt det arabiska sharaf ska mannen bevara kvinnors jungrulighet, medan en drengr uppträder beskyddande gentemot kvinnor i allmänhet, han är en gentleman. En Drengr är beteckningen på en fri man (icke träl) , och drengskapr står för de egenskaper som man förväntar sig av en fri man. Denne skulle vara snäll, det bevisas av att elakhet benämndes ó-drengskapr.

Vad som är riktigt spännande är den här kopplingen till den engelska kulturen och normen att vara en gentleman. Nu kan man tro att det är engelsmännen som läser in engelska dygder i översättningarna av fornnorska, men nej dessa ord  lever kvar som låneord i engelskan, så det är tydligt var ursprunget kommer ifrån. Jag hittade en jätterolig källa över hur engelskan har fornnorska låneord. Ordet dreng får tolv träffar i min lista. Dreng blir i det anglosaxiska churl, det vill säga make, men det handlar om allt från lagman, värnpliktig, till tapper, krigare, just dräng. Ordet drengr modig man har fastnat i dialekter liksom gríss (gris), kjót (kött) , lyng (ljung) sild (sill) och elska, älska  “to love”   

När jag hittade detta så var det för bra för att vara sant, men det verkar inte bättre än att vikingen var förebilden för det som skulle bli den engelska gentlemannen, jag kan inte tolka annat utifrån vem som påverkade vem.  En gentleman är en gentle, man. Gentle betydre vänlig mjuk mild. Jag minns plötsligt Dan Korns ”bevis” på att Sverige haft en klankultur. Via latinets gens till engelskans kind hävdar han att svenska orter har fått namn efter klaner. Men osvuret är bäst anser jag och sökte på Gent, och fann både Gent och Ghent.

Vi börjar med Ghent det är keltiskt avser en plats och landar sedan på betydelsen man. Anågende Gent, där den engelska etymologin (ords ursprung) hänvisar via engelskan gentleman, vilket är ett låneord från franskans genitlhomme, ett sammansatt ord av gentil (hjälpsam, behaglig, attraktiv, artig, stor, välartad) homme viril man.  Kanske är Korn förvirrad av den engelska benämningen på ickejudar (gentile) men gentilhomme är alltså något annat. Vi har också ordet Gentil i svenskan även om det inte är så vanligt. SAOL:

om person med hänsyn till hans sätt att uppträda mot andra: verkligt fin; hänsynsfull

Och ja vikingen beskrivs i historien som en renlig, välansad, belevad person med yttre stil och med en stark moral.  Med andra ord  var det skandinaviska manliga idealet en modig gentleman, och idealet har levt kvar.  Det är vad vi förväntar oss av män rent generellt i vår kultur, och av den anledningen föraktar vi till skillnad mot skamkulturen, de som vare sig är modiga, hederliga eller gentlemen helt oavsett hur mycket pengar eller politisk makt de har.

 

I Sverige talar vi om att vara god för sitt namn, sitt unika namn. Noble står för just det. ”having or showing fine personal qualities or high moral principles”.  Det här lever kvar i engelsk överklass, och är helt särpräglande för vår kultur där anseende skapas utifrån våra handlingar. I skamkulturen är pengar och börd anseende. Hos narcissister ger kändisskap anseende. Men i vår kultur så skapas anseende inte genom makt, rikedom, eller kändisskap utan genom hederlighet, ärlighet och rätt uppförande. Därför kan en snorrik kändis med enormt inflytande dala som en sten.  Snorre Sturlasson:

”Modiga män, vilka utgör ett gott inflytande kallas drengr.”

”En drengr  är stoisk, storsint, moralisk, respekterar andra, och har styrkan att gå den rätta vägen, han beter sig som en gentleman och är rättrådig”

 

Våra moraliska normer i bilden här ovan kommer från Havamal – Odens (den högstes sång) i den  poetiska Eddan. Detta är skandinavisk  kultur och sitter djupt rotat i den skandinaviska folksjälen, och lever också kvar i språket. Det fanns inte bara en benämning på den som levde upp till dessa ideal, det fanns också ord för den som inte gjorde det. Denne kallades niding.  Fornnorsk stavning níðingr, fornsvensk niÞinger, benämningen lever kvar i det svenska språket i ord som nidingsdåd, från det fornnorska diðingsverk (verk= handling). Ordet nidingsdåd används sällan idag, och då oftast om riktigt bestialiska brott, men det är en allmän betäckning på en en omanlig handling, det vill säga en som är synnerligen feg, låg och därmed väcker förakt. Kulturkrocken med skamkulturen som saknar dessa moraliska normer, är både skrämmande och smärtsam, det är inte rasism att förskräckas av lättheten till handlingar som vi betecknar som rent ondskefulla, det vill säga att ge sig på de de utsatta, må det vara kvinnor, barn, djur, eller handikappade på olika sätt. Níðhǫggr  betyder elakt hugg/slagg, och vi reagerar på det osportsliga att vara feg och flera mot en. Idag ser vi Nidhugg som namnet på draken som representerar ondskan i världsalltet i nordisk mytologi, men i vikingasjälen så vet vi och reagerar på ett nidhugg med förskräckelse. Den svenske vikingen har ingen förståelse för kulturer som inte värnar kvinnor. Det är inte rasism, det är kultur.  Gísle Surrsons saga:

Eyjólfr ordered his men to kill a woman, a despicable act. Hávarðr stood up to him, telling the men not to do níðingsverk (the work of a níðingr).

Ordet niding lever också kvar i nedrig,  och nedrighet. Att svensken reagerar starkt på invandrare som slår ned pensionärer, eller går på andra svaga och försvarslösa sitter djupt i vårt DNA. Att svensken reagerar beror såklart inte på rasism, det beror på tusenårig moral att värna svaga och utsatta,  allt annat är otänkbart, det är nedrigt, niðings-verk. En annan äldre betydelse för ordet niding är att vara snål eller girig. Att vara gniden kan också komma från ordet. Men niding är allmänt beteckningen på den som bryter mot vikingamoralen, och som därmed anses ärelös. Därför är våra politiker och Özz så klart níðingr och får utstå nid. Nid betyder betyder enligt Runeberg hån,  det fornnorska nið är en förolämpning och att niða är att baktala, och vi vet alla vad en nidvisa är. Nidher-slā betyder slå ned och niðri  betyder ned.   Det handlar alltså om att falla i gracerna beroende på bristande drengskapr. Sålunda blev ordet nidfalla nedfalla, det vill säga falla ned i nid.

Invandrare talar ofta om svenskar som kalla, men sanningen är att vi  fortfarande fryser ut/ger ”the could shoulder” till den vi inte anser uppför sig efter vår moral. Vi är sofistikerade vikingar vi slåss inte, vi skriker inte, vi är tålmodiga och värdiga, vi vänder dem helt enkelt ryggen. En svensk som inte gillar hur någon beter sig skriker blir inte aggressiv, en svensk markerar avstånd, det är inte rasism det är kultur. Vi kan ge en fin vink om hur man borde bete sig, (en broschyr) (en lapp i tvättstugan) resten är upp till mottagaren att klarar av.

Nidingen eller níðingr/ niÞinger  blev utstött ur samhället, denna var hatad och föraktad. Vanliga orsaker till sådan vanära var feghet, svek, dödandet av  fränder eller försvarslösa, eller att svika sitt ord. En viking som svek sitt ord litade man aldrig på mer. Det blir ju glasklart varför svenskarna tappat respekten för både politiker och Özz, –  för oss är de níðingr.  Nidingen var bokstavligen fredlös, det vill säga vem som helst hade rätt att döda denne. Numera går vi inte så långt, men vi den vi tappar respekten för är ”som död” för oss, den har tappat sin rätt till respekt. Även här har engelskan fornnorska låneord.Law kommer från det fornnorska Lagr i dag lov (lag) på norska, och outlaw är den som står utanför/nedanför lagen. Det vill säga en níðingr. Denne har tappat vikingalagens beskydd.

Özz förstår inte vad som hänt, svenska narcissister förstår inte heller det här, kändisar och politiker blir helt förvirrade och tror att det är ”hatare” och ”rasister” som går på dem, när det är vanliga svenskar som irriteras av att människor predikar för andra hur de skall vara samtidigt som de inte själva lever upp till våra normer och värderingar.

En viking är väluppfostrad. Han är rakryggad, han talar sanning, han är trogen, disciplinerad, gästfri, självständig, flitig, och uthållig. Vilken Europé som helst skulle förstå att det är en svensk/skandinav vi talar om utifrån de tre sista egenskaperna. I Frankrike finns till och med uttrycket ”snäll som en svensk”. 

 

(forts följer)