Undangömda nätforum har fler och mer initierade läsare än Aftonbladet. 

Aftonbladet_(3405167448)

Aftonbladet har folket emot sig.

Och man förstår ju varför när man läser inledningen till ”Våldtäkt det handlar om män inte om kultur”. Istället för att referera till sin kompetens så inleder  Dana  Porkomeylian:  jag är kvinna och därmed offer. Hon har tydligen också rätt att tolka statistik som hon vill. Hon menar på fullt allvar att 25 % av Sveriges kvinnor blir våldtagna. För hon skriver ”sannolikheten att jag kommer att utsättas för våldtäkt i Sverige är en på fyra.”  Antingen har hon inte koll på matematik, eller på statistik. Hon uttalar sig också om dagens situation baserat på selektiv statistik, hon har heller inte faktakoll och håller inte isär begreppen. Jag undrar – får vem som helst skriva i Aftonbladet, och förfäkta vad som helst?

Den feministiska ståndpunkt som gång på gång ges en arena  presenterar en sanning som inte ens är konsekvent och genomtänkt.  Därför kan man samtidigt från feministhåll förfäkta att man måste ändra mansnormen och machokulturen, och sedan när det börjar visa sig att det finns värre förövare än CIS män, ändra sig till att det inte handlar om kultur utan bara om män i största allmänhet.

Återigen så relativiseras det som de unga flickorna utsätts för i Sverige. Man viftar bort det med att det inte är ett  nytt och ökande problem, trots att polisen säger annorlunda, istället påstår man att det enda som skett är att vi börjat prata om det. Det börjar mer och mer likna en desperat besvärjelse från feministhåll.  – Såhär var det ju inte meningen att det skulle gå i kampen. Som någon hysteriskt skrek på Pride Järva igår. ”Sluta använda vår kamp, det är vår kamp och inte eran”, och det är väl där skon klämmer för feministerna. De har inte längre kontroll över bilden av mannen som förs ut nu, när locket börjar tas av hos vissa mindre vinklade eller partiska media.   

Dana Pourkomeylians debattartikel möter givetvis reaktioner. Både på Aftonbladet debatts facebooksida, men också på andra ställen på nätet.  Fler och fler kvinnor börjar inse att den feministiska kampen inte förs för vår skull utan handlar om något helt annat. Dana svarar genom att på Twitter anklaga sina kritiker för att vara;

  • Flashbackrassar
  • Sverigedemokrater
  • Moderater
  • Spån som ”inte tror” på normer. 

Det är en tydlig hållning att  ”den som inte håller med mig är emot mig”,  och den som inte håller med ”sjukförklaras” på sedvanligt kulturmarxistiskt manér.

Det blir ju svårt att bemöta konstruktivt när Dana väljer att varken sätta sig in i fakta, eller att specificera vad hon vill diskutera. Hon gör också som feminister alltid gör, när verkligheten blir för besvärlig – hon drar våldtäktskortet. Med extremt få undantag blir människor illa berörda när våldtäkt kommer på tapeten. Det går heller inte att argumentera emot att det är män som våldtar. Penisen sitter på män, det går inte att förneka, därför fungerar det som trumfkort oftast att dra, då det väcker så starka känslor. Friska män skäms över att andra män våldtar i vår kultur, det är därför vådltäktskortet är så effektivt, för det tystar all debatt, och män lär sig – Man – ditt namn är skuld. Men så här gör alla manipulatörer, de väcker skam- och skuldkänslor för att avväpna sin motståndare. Därför ser också hennes lista också ut som den gör. Men att ta reda på fakta om de incidenter hon tar upp, vilka ännu inte syns i statistiken är inte att vara vare sig sverigedemokrat, moderat, eller att vara rasistisk. Det är att vara rationell. Och rationell är den som klarar av att hålla sina känslor borta från den sakliga debatten. 

De som kan det, de som ifrågasätter feminsimens sanningar får inte göra sin röst hörd. I tråden som diskuterade artikeln på Flashback skrev jag att jag skulle skriva en replik till Aftonbladet. Men föga förvånande är Dana och hennes gelikar inte intresserade av en diskussion om problemet istället raljerades om Troll. (Hon glömde Troll på sin lista därovan.)

Man är totalt ointresserad av själva huvudfrågan. Både på Aftonbladet och Dana själv.

Länk på aftonbladet debatts hemsida.

Aftonbladet censurerar, jag fick inte ens komma till tals på deras facebooksida där de uppmanar till diskussion. Mitt inlägg togs bort väldigt fort. För som sagt det handlar inte om sakfrågan utan om att Aftonbladet är en plattform för kvinnokampen, och vänstern, och metoden känns igen. Kvinnors tragedier används för att skambelägga och smutskasta män som grupp.

Att alla användare på Flashback avfärdas som Troll, känns märkligt för mig då jag vet att på Flashback ryms alla, även högbegåvade akademiker inom alla proffesioner, samt även som jag själv medelålders tanter som är långt ifrån den nidbild av flashbackare som MSM sprider.  Hon skriver. ” I såväl undangömda nätforum som hemma vid middagsbordet läggs därmed skulden på män av icke-svensk härkomst. Sveriges största forum med över miljonen registrerade användare, och ännu fler läsare är ett stort hot mot den sanning som torgförs mer och mer desperat. För i en förödande stor del av de brott hon tar upp så har ju gärningsmännen utländsk bakgrund. Om polisen säger att det är så får man väl tro polisen? Är det någonting som Flashback som forum är känt för så är det att fakta kommer fram förr eller senare, därför att Flashbacks regler sätter sanningen före politisk korrekthet och politiska dogmer.

Sedan är frågan vad man som individ gör med den faktan, om man söker mera fakta, eller om man, som Dana och andra feminister, sätter gränser för vad som får diskuteras i det offentliga rummet, när faktan inte stämmer med ideologin. Men det mest prekära med den här faktan angående den  nya brottsligheten i några av de fall hon nämner, handlar ju inte om att de är av utländska härkomst, utan att de är asylanter som utger sig för att vara minderåriga och därmed slinker mellan maskorna i vårt rättssystem. Vad diskussionen borde handla om är vad ska vi göra för att anpassa vårt samhälle för de nya problem vi står inför.  Men inte då.

Hon skriver vidare att man skyller på ”vad man menar är sexistisk och våldsbejakande kultur och en kvinnosyn som inte går ihop med den svenska. En kultur som svenska, eller till och med europeiska män, inte har något med att göra.”  Enligt både Svensk och Norsk polis så är de som står för den nya typen av brott i de fall som de är identifierade härstammande från tre specifika länder. Afghanistan, Somalia och Eritrea.  Man måste vara väldigt okunnig för att inte se någon skillnad mellan deras kultur och vår. Men denna vägran att erkänna den faktiska verkligheten är kännetecknande för alla religioner där dogmer går före sanningen. Likaså väljer Dana att blunda för att en del av dessa brott är rena hatbrott, vilket framkommer om man läser FUP arna vad förövarna har sagt till sina offer före övergreppen. 

Vidare skriver Dana ”Därmed fortsätter ”inte alla män”-mantrat att leva ännu en dag och alla svenska män kan pusta ut vetandes att de minsann inte har något ansvar för det sexuella våldet som drabbar Sveriges kvinnor. De har ju ”goda” värderingar!”  Jag undrar hur Dana tänker här?   Det är ju just att pusta ut som svenska män inte gör. Hon säger dessutom emot sig själv, tidigare i artikeln skrev hon ju ”Människor är arga. Förkrossade” Och ja de ser ju detta problem och vill göra något åt det. Men då kommer ju Dana och hennes feministväninnor och säger #InteErKvinna. Män i Sverige idag tillåts inte ta ansvar om det inte sker under feministiskt kontrollerade former. Egna initiativ göre sig icke besvär. De hånas, förlöjligas, demoniseras och attackeras. Sanningen är ju också den att det finns en kulturell skillnad mellan Europa och vissa andra länder. Vi anser att kvinnofrid är en självklar rättighet för kvinnor.  Det är ju därför som vi blir upprörda när folk kommer hit och inte bara inte respekterar våra kvinnor och barn utan skrattar oss rakt upp i ansikten.

Att blunda för att inte alla kulturer delar vår syn på att kvinnor har rätt att vistas i det offentliga är naivt för att inte säga galet. Visst har kvinnofriden kränkts tidigare, men av enstaka män. Dana vet mycket väl att inte alla svenska män våldtar. Däremot behärskar hon inte statistik, jag hoppas verkligen hon inte tror att 25% av män våldtar, sist jag kollade så var det färre än 2 procent av Svenska män som våldtar. Hon verkar också förvånad att vi i Sverige sjukförklarar dem, men siffran på antalet psykopater, och andra gravt störda  är så hög som 4-5 % så inte ens alla svenska störda våldtar. 

Vad hon också blundar för är att det finns ett samband mellan syn på våld mot kvinnor, mot barn, mot djur och mot andra män.  Acceptansen för våld inom olika kulturer varierar mycket. Vi i Sverige har en extremt låg acceptans för våld i vår kultur. Här är det inte tillåtet att slå vare sig djur barn, fruar eller andra människor. Här anses man brottslig till och med om det våldet sker mot en angripare, då endast staten tillåts utmäta straff. Den man som dänger upp en våldtäktsman straffas här, inte bara av rättsystemet utan även av feministerna, som ser det som ytterligare ett tecken på mäns uselhet.

Dana vill likt alla feminister koka ned problemet till att mansrollen, för att inte säga själva manligheten är huvudproblemet dvs det sjuka. Det är budskapet som trummas in igen och igen. Den som blir sjukförklarad blir bakbunden, den fråntas sin rätt till beskrivning av verkligheten, och det är det som är syftet. Makt och kontroll över vad som får sägas, var när och hur. 

Det är därför de går till hårt angrepp mot de män som inte beter sig som den bild av förövare som feministerna kablar ut, utan som beter sig som beskyddare. Denne passar inte in i bilden av mannen som ”den onde” som förövaren.

Det handlar återigen om att inte störa deras kamp, för feministernas retorik håller ju inte när det visar sig att vår kulturs mansnorm tvärtom innebär att beskydda kvinnor och att hårt straffa dem som begår övergrepp mot kvinnor och barn. Därför måste alla män demoniseras när de i enlighet med vår kulturs mansnorm verbalt och fysiskt vill beskydda kvinnor från förövare, med att ytterligare skamma och skuldbelägga dem till tystnad – Stör inte vår kamp.

Sverige viker sig för Sharia. Milo hindras att komma pga muslimska dödshot.

gratis Milo_Yiannopoulos,_Journalist,_Broadcaster_and_Entrepreneur-1441_(8961808556)

Milo Yannapoulos har en lång karriär, som fick ett enormt uppswing efter en debatt mot feministen Rebecca Reid på ett universitet i Bristol Storbritannien där avslutningsanförandet var fullkomligt lysande. Det finns utskrivet på svenska här.  Efter det har segertåget gått i en föreläsningsturné på universiten, kallad ”The dangerous faggot tour”, där Milo konsekvent bemöter faktafelen i den politiska debatten, som genomsyras av att vissa grupper alltid är offer, och därmed saknar eget ansvar.  Hans uttalanden har lett till ständiga hot och försök att stoppa honom rent fysiskt. Vänsteraktivister, och representanter för Black lives matter, har tom gått upp på scenen och hotat att slå honom. Men det pågår också försök att hindra föreläsningarna med massivt oljud frå vänster- och feministanhängare av den digniteten att det inte går att göra sig hörd.  Föreläsningarna är polisbevakade.

Efter Orlandoskjutningarrna har Milo gått ett steg längre då han  tackade ja till att leda ett Pridetåg genom Järva. (Järva är ett fält mellan fyra förorter som är sk. no go zoner i Stockholm)  Mycket vågat alltså och initierade har undrat om han skall överleva det tilltaget.  Anledningen att han velat resa över halva jorden är som jag förstått det av vad han har sagt, är för att det efter Orlandoblev tydligt och klart att politiker från vänster är totalt ointresserade av bögars och andra minoriteters existensberättigande. Eller förresten det gäller inte bara vänstern. Nyligen drog HBTQ rörelsen öppna moderater i Sverige tillbaka sin inbjudan till Milo, till deras event efter starka påtryckningar från vänsterhåll med totalt osaklig kritik och beskyllningar för rasism. Milo är fräck och frän och kanske lite väl raljant enligt min smak, men rasist är han inte. Han ifrågasätter dock PK- sanningar som inte får ifrågasättas, och flera grupper gör allt för att tysta honom.  De gör helt ogenerat gemensam sak med den majoritet muslimer som är för Sharia vilken säger att homosexualitet skall straffas med döden. Då homosexualitet är förbjudet enligt islam.

Här en bild som Milo ganska nyligen publicerade på sin Twitter som visar IS avrätta bögar i Irak genom att kasta dem från en hög byggnad.

bög torn

 

”The muslim lunatics have taking over the asylum of Sweden”

Är en parafras på Fun boy three’s gamla slagdänga.  För mest handlingskraftiga i världen att stoppa Milo tycks svenska muslimer vara. – Eller är det kanske bara så att svenska politiker, myndigheter och därmed polis har helt lämnat walk over för deras värderingar?  Man förnekar att Sharia finns i Sverige, samtidigt så viker man ned sig för just Sharialagen. För anledningen till dessa allvarliga dödshot är hans läggning.

Hans tidning Breitbart meddelar: ”Milo Yiannopoulos’s planned trip to Sweden this week to participate in ”Pride Järva,” a gay pride parade through Stockholm’s Muslim ghetto, has been cancelled, following an intensive security review and threat assessment by Breitbart’s security team, comprised of former United States Navy SEALs and Intelligence community operatives. The security analysis found significant potential threats against Milo, especially in light of the recent wave of Muslim terror attacks across Europe.

Stephen K. Bannon, Executive Chairman of Breitbart News, kommenterar: ”After a briefing by our security team and a review of the situation in Sweden, Breitbart News has cancelled Milo’s appearance at the Pride Järva parade on Wednesday, July 27. Despite Milo’s request to honor his commitment, we are not confident that we could ensure his safety. His brand of unique cultural warfare is too valuable to risk it in potentially life-threatening situations. Milo receives dozens of death threats from Muslims, many of them in Arabic, every day across his various social media accounts. The frequency of these threats has been increasing recently.”

Jan Sjunnesson Järva Pride säger till Breitbart ”I regret Milo will not be appearing, but understand the circumstances. Last year we experienced yelling and rock throwing with a group of 20 marchers. The Muslim reaction to a larger group with a person like Milo involved would be more severe. I do feel conditions are largely due to the police’s strategies and policies within the Muslim neighborhoods.”

Milo själv säger:  ”Breitbart found out what I already suspected, that Sweden is no longer a safe place for a prominent gay man to speak out. In my opinion, the security assessment would be the same in Germany and almost as bad in France.” 

Ja man undrar vad Jonas Gardell tänker i sitt glastorn på Södermalm med utsikt över stadshuset.  Vidhåller han fortfarande att allt är frid och fröjd?

Han är visst på landet

Sade jag att Milo är bannad från twitter?

 

 

 

När Taharrush kom till byn

Gratis Trästock

Sanningen är aldrig rasistisk

Ända sedan övergreppen i Köln har jag velat veta sanningen.  Feminisiterna har nästan  unisont gått ut och torgfört sin ideologi att det är fel på män i stort. Därför så har de envist hävdat att denna nya typ av brotttslighet som som sveper som en farsot genom Europa inte helt olikt Egyptiens gräshoppor, inte är ny, och alls inte har med invandringen att göra. Dagens feminister är inte intresserad av sanningen, hur den ser ut, utan de vill inordna varje skeende i sin ideologi. Därför kommer idiotuttalande på idiotutalande likt religösa präster som försöker lugna församlingen som börjar ana att något inte står rätt till.  Sedan Köln har jag följt upp alla övergrepp via Flashback. När tidningarna har slutat intressera sig för händelsen sedan veckor tillbaka så tillförs hela tiden nya uppgifter av initierade. Källor som går att kollas upp. Och så gott som i varje enskilt fall så är förövaren ”nyanländ”.  Ganska nyligen kom polisens egen ”Lägesbild över sexuella ofredanden”, som bekräftar det jag redan tagit reda på. De förövare som identifierats är medborgare i Afghanistan, Eritrea och Somalia.

Media väljer att fortsätta att mörka i stor utsträckning och feministerna som hörs är totalt förnekande. Istället fortsätter de att angripa den svenska mannen och manligheten i stort.

Efter övergreppen på Bråvallafestivalen så  skriver Ida Östensson en av ambassadörerna  för #SheForHe ett debattinlägg i metro där hon relativiserar och desperat lyfter fram en förlegad ”sanning” att de flesta övergrepp sker i hemmet av någon kvinnan känner väl. Så är det inte längre, övergreppen sker på allmän plats och av någon kvinnan inte känner.  Hon använder alltså likt de andra feministerna den tragedi som flickorna drabbas av, för att fortsätta predika som en annan frikyrkopastor i en kyrka där satan bytts ut mot mannen.  Den ondska som skall fördrivas är CISmannen.  I inlägget så uppmuntrar hon killar till att ha killmiddagar där de ska prata om ”närhet, normer, grupptryck, sex, vänskap, våld och kärlek – på ett självrannsakande sätt.” Svenska män skall alltså syssla med självrannsakan för vad ”nytillkomna” sysslar med. Skuldbeläggandet av den vita mannen vet inga gränser.

Män för jämställdhet, de jag nämnde i förra inlägget, hakar på och skriver på sin sida”Nu finns snart metodmaterial för att hålla feministiska samtalsgrupper för män. Med hjälp av materialet kan medlemmar skapa grupper som är trygga och feministiska och där män kan lyssna på varandras berättelser” 

Inför Trästocksfestivalen så laddade arrangörerna upp med #killmiddag. Man tillhandahöll ovanstående metodmaterial framtaget av Elis Larsson, som uppger: Metoden kommer från början från kvinnorörelsen och blev stor och inflytelserik på 70-talet.  I Sverige är Grupp 8 den kändaste gruppen som organiserade sig i basgrupper.” Under täckmanteln #SheForHe så skall alltså männen indoktrineras till att bli som kvinnor och det syns tydligt på reglerna för samtalen. Bland annat

– Ifrågasätt aldrig någon annans erfarenhet.
– Alla ska ha möjlighet att i gruppen kunna säga: ‚”Jag känner såhär” och bli accepterade för det.
– Ta till dig det du tycker om, låt resten vara.
– Om till exempel någon i gruppen säger något som direkt går emot din syn eller övertygelse så kan det vara bra att bara låta det vara.
– Ta inte åt dig
– Inled inte heller en debatt.

Man höll också under festivalen en paneldiskussion  för att diskutera mansrollen, manlighetsnormer och vad männen kan göra för att verka för ett jämställt samhälle och trygga festivaler. Albin Davidsson en av festivalens arrangörer säger – ”Den absoluta majoriteten av förövarna är män, vi kan inte fortsätta lägga över problemet på offren, det är dags att vi män tar vårt ansvar. Det är vi män som måste förändra oss och det är därför vi som måste diskutera problemet.” 

I en annan del av Skellefteå tas ett annant initiativ. Arrangörener vill nämligen bidra till integrationen. Så arrangörerna ordnar gratis bussresor för nyanlända, från närliggande orter till festivalområdet. För att nå ut med informationen har festivalen tryckt speciella affischer på persiska, arabiska och tigrinja.

Reultatet av ovanstående: Från förra årets 1 anmälning om ofredande, till årets i skrivande stund 12 anmälningar plus en kvinna i 40 års åldern som blivit ofredad av en man som tagit henne på brösten och försökt kyssa henne.

Tidigare när bussandet av nyanlända ifrågasattes av feministinspektionen så svarade Nils Andrén att det var rasistiskt att fråga om det var lite vanskligt. Och han upprepar samma inlärda läxa att brotten har skett i alla år.  Han påstår också att anmälningarna har ökat beroende på ökande anmälnngsbenägenhet.

YouTubeklipp

Jag undrar är det ingen inom feminismen som tänker självständigt och kollar upp de fakta som man trummar ut som sanning.  Hur kan det vara CIS mäns ansvar vad sjuka svenska män gör. Övergreppen begås av 1 % av de svenska männen. Siffran är högre i andra kulturer. Vi måste diskutera de verkliga orsakerna till att detta sker. De sker för att vissa människor inte har förmågan till empati, och inte har lärt sig gränser för hur man beter sig som civiliserad människa.  Skulden ligger på deras föräldrar, inte på alla dem som kan föra sig i samhället i harmoni med andra medborgare. Ansvaret att få övergreppen att minska ligger på oss alla. Det minsta man kan begära är att inte någon ställer sig i vägen och skyddar brottsningar för att det passar deras egen egoistiska agenda.

Jag tycker att det verkar som att när Gudrun drar i trådarna så dansar marionetterna lydigt.

 

Så låtsas vi att vi gör nåt och känner oss goda på kuppen.

Gratis Good guy

1996 bestämmer sig 6 män från “Rädda barnen” att nu måste det göras något åt mäns våld mot kvinnor, man gick därför ut med ett upprop i Svenska Dagbladet, där de nämner de systematiska våldtäkterna under kriget i forna Jugoslavien, barnsexturismen i  sydostasien, samt pedofiler i Sverige. I uppropet konstateras att dessa beteenden är omanliga och oförenliga med en manlig styrka, vilken innefattar att skydda och värna de svaga och utsatta – och så långt håller jag med, men resten av deras resonemang hisnar, de skriver: ”Vi är trötta på infantil machodyrkan och hånleenden. Vi är inga vältränade supermän, inga brorduktiga ordningsmän och inga patetiska romantiker. Vi är vanliga farsor som blivit fruktansvärt trötta på infantil machodyrkan, manlig destruktivitet och urskuldande hånleenden. 

GertrudLogo

Trots mitt extremt manliga yrke, i de värsta av professioner så har jag ingen erfarenhet av infantil machodyrkan. Jag förstår inte ens som kvinna och därmed offer,  vad  de pratar om. Det är mindre än 1 % av männen i Sverige som begår övergrepp. De som gör det anses sjuka av resten av manligheten. Övergrepp är inte norm – det är untantag. Varför tas det upp som ett huvudproblem i Sverige? Varför klumpas svenska män ihop med resten av världen? Och Varför blandas krigets undantagstillstånd ihop med norm? Och varför nämns en bisarr perversitet i samma andetag?

Som någorlunda kunnig i psykologi så är jag medveten om att personligheten formas under de första två åren i en kombination av gener och interaktion med den primära vårdnadshavaren och dennes kultur.   Deprivation dvs inte tillräcklig näring under den tiden gör att hjärnan inte utvecklas som den ska. Man utvecklar inte förståelse för egna och andras känslor. Lägg därtill ett aggressivt bemötande, eller enbart likgiltigt och försummande bemötande, så kommer barnet växa upp och bli känslomässigt stumt och bära med sig en uppdämd aggressivitet 

Det här verkar man konsekvent blunda för att det fungerar så. Likaså är man i samma förnekande angående att värderingar och moral måste läras in före åtta års ålder. Efter det är det för sent. Vi har olika utvecklingsfönster under vår utveckling till människor, och vi behöver rätt stimuli under dessa perioder för att hjärnan skall utvecklas helt enkelt. Det späda barnet behöver dela sina känslor med en funktionell vuxen i ett tillstånd som kallas intersubjektivitet för att lära sig förstå dem.  Detta tillstånd kräver en vuxen som kan känna och hantera och reglera sina egna känslor, och därmed känner igen dem i barnet, långt ifrån alla mödrar kan det. (Det är inte alltid mödrar som är den primära vårdnadshavaren men oftast är det det i och med att kvinnor ammar) 

Det finns mycket forskning som visar att våld föder våld, och att de allra flesta förövare har varit offer i barndomen, framförallt så har förövare inte fått tillfälle att tilläckligt förstå och utrycka sina känslor, därför går de direkt till handling.  Så där är tanken  hos “Rädda barnen” att sätta fokus på barnen helt korrekt. Att förbjuda barnaga är ett väldigt stort steg i rätt riktning, men det hindrar ju inte att den som blivit slagen alltför ofta slår sitt barn, – när orden tar slut tar våldet vid,  har man inte fått orden så återstår våldet. 

Vill man hindra våldsverkare så skall man träna upp empatin hos de som är såpass friska att de är behandlingsbara, men också ge dem verktyg att hantera sina känslor genom att sätta ord på dem. För den som kan förstå sina egna känslor kan också förstå andras, och då först kan empati med den andre uppstå. Vad man vetat länge inom kriminalvården och arbetat med är att det går inte att känna vrede och empati samtidigt. Väcker man empati så slocknar vreden.

Det de handlar om är att hjälpa människor att utvecklas från att vara primitivt styrda av sin överlevnadsperson som det kallas när reptilhjärnan (känslor före förnuft) tar över, till att kunna känna och hantera (reflektera över) både sina och andras känslor före man agerar. (Slår, tar för sig, eller på andra sätt kränker).

Vad som vore rimligt för Rädda Barnen vore att lobba för och tom kräva mer resurser till psykiatrin som är kompetent att hantera dessa frågor och har gjort länge. Även att kräva av politiker att det införs incitament för föräldrar att ta itu med sin känslomässiga problematik, men framförallt att stötta barn framförallt under de första två åren. Det räcker att någon “ser” barnet och ger barnet den näring som behövs för att hjärnan skall utvecklas.

 Vidare borde man ta en allvarlig funderarar på hur vårt samhälle förhåller sig till de riktigt farliga våldsverkarna, de som njuter av våldet nämligen sadisterna. Varför inte sätta fokus på att skydda samhället och dess barn från dem?  Att mena att det finns en manlig strukturell tolerans för brott mot barn är befängt. Endast störda män begår dessa brott, friska män känner avsmak, och funktionella vuxna mogna män sätter gränser, i verkliga livet.

Men ett sådant pragmatiskt förhållningssätt verkar vara främmande för “Män för jämställdhet”.  Istället så erbjuder de feministiska samtalsgrupper, under marknadsföringsgreppet “Män för jämställdhet erbjuder något unikt – ett rum för män att reflektera tillsammans.Metodmaterialet är framtaget av dramapedagogen? Elis Larsson, och har vissa samtalsregler, som får mig att undra över vad själva syftet är. Jag har väldigt svårt att tro att syftet är att skapa en verklig förändring, en förändring kräver riktiga män som sätter ned foten, som kan visa på rätt och fel, både för barnets framtida uppväxt, men också för att förhindra och avbryta pågående övergrepp. Som ett före detta misshandlat barn kan jag säga att ingenting blir bättre av att skapa fler feminiserade män som är mer fokuserade på konsensus i gruppen, att ingen där känner sig kritiserad, att alla har rätt till sin åsikt, det inte finns något rätt eller fel, eller att debatt inte skall inledas?

http://www.mfj.se/wp-content/uploads/2016/06/feministisk-samtalsgrupp1.pdf

Angående diskussioner så finns redan Flashback där pedofilerna och illgärningsmän får sina fiskar varma, där goda rättrådiga män står upp för rätt och fel på en daglig basis. Där är männen som vågar säga ifrån. Som vågar avbryta, som vågar tillkalla polis.  Vad männen i dessa diskussionsgrupper kommer åstadkomma tror jag stannar vid ett ömsesidigt ryggkliande samt fyllandet av ett narcissistiskt behov av att känna sig god.  Men i min värld så är det så att God är den som gott gör, för att parafrasera Forrest Gump. Jag förstår inte hur dessa tillrättalagda ”killmiddagarna” ska påverka vare sig det som skedde i Bosnien, barnsexturism, eller pedofiler., på annat sätt än att de ger ett avlat, ett frikort för ett riktigt ansvarstagande. 

Män lider, men inte av det kvinnor tror.

Aftonbladet publicerade en debattartikel – Män kan – men ni behöver vår hjälp Jag kände uppriktigt att damerna inte hade en susning vad de pratade om, så jag författade nedanstående replik. Jag blev refuserad med anledning av att de redan publicerat en replik Jag försökte då få texten publicerad på andra platser men utan framgång. Jag tycker dock att detta behöver sägas. Att damerna inte får stå helt oemotsagda, så jag gav efter för allmänt tjat och har nu knåpat ihop en blogg.

 

GertrudLogo

Unga killar lider – men inte av det ni tror.

I debattartikeln “ Män kan – men behöver vår hjälp ”, intar artikelförfattarna Gudrun Schyman, Ida Östensson och Anna Giotas ett ovanifrånperspektiv som firar excesser i härskartekniker. Den består av en kombination av tolkningsföreträde, förminskande, skammande, omyndigförklarande och passiviserande. De utger sig för att försöka förstå svenska mäns problem och presenterar en lösning på dessa i form av hashtaggen #SheforHe. Men är det hjälp eller stjälp? Förstår sig dessa medelålders teoretiker på hur det är att vara man i Sverige idag? Det verkar inte så.

I artikeln talades det om att unga män flyr in i dataspelsvärlden, men den är inte ett digitalt flipperspel utan en community, en samlingsplats, på samma sätt som dansbanan, ABF-kursen, eller korvkiosken varit i tidigare samhällen. Artikelförfattarna menar att det är en flykt från sociala kontakter men det är precis tvärtom, kontakter knyts och vänskaps- och parförhållanden uppstår. Men för att känna till detta så krävs det att man inte bara ” talar till ” unga män utan också att man lyssnar, och tar del av deras verklighet. Den generation som artikelförfattarna tillhör tenderar att se internet som ett andrahandsalternativ, men i själva verket så är dataspelandet en del av den nya deltagarkulturen, den participatoriska kulturen, där kontakter knyts över kontinenter och över generationsgränser. Dataspelande är inte en flykt från världen, utan en del av den nya världen. Den digitala.

Vad gäller pornografi så har de män som missbrukar, och inte brukar pornografi, själva skapat en egen rörelse för att komma tillrätta med detta. Den har startat helt utan hjälp eller inblandning från kvinnor, utan bygger istället på ett TED talk “ Your Brain On Porn ” som delas och diskuteras. En ganska stor andel unga män ratar pornografi utifrån den vetenskapliga grunden att det inte är bra för deras hjärnor, de kan alltså fatta egna beslut och detta görs helt utan hjälp ifråga om moraliska pekpinnar från den feministiska rörelsen.

Artikeln tar även upp pojkars rättigheter inom skol- och utbildningssystemet. Vad artikelförfattarna dock klädsamt hoppar över är att män presterar bättre än kvinnor på högskoleprovet, vilket tyder på att själva skolresultat kanske inte säger så mycket om mäns kunskaper utan snarare om vad som prioriteras i skolmiljön. På samma sätt nämns inte diskussionen om eventuell betygsdiskriminering mot pojkar i skolan alls.

Även övriga påståenden i artikeln är befängda. Det talas om vilja att hjälpa män, men artikeln gör inget annat än att använda utsatta män som slagträn för den egna feministiska kampen.
Tack vare internet, och den samlade kompetensen där, samt de lättillgängliga vetenskapliga sökmotorerna, så går det idag att kolla upp de påståenden som författarna kommer med och presenterar som sanningar med orden ”Det är väl belagt”. Men ingen utom de närmast troende har respekt för en kontenta som man inom psykologin kallar det fundamentala attributionsfelet, med vilket menas att man lägger orsak till allt ont som drabbar en själv, utanför sig själv, medan det som drabbar andra tillskriver man dem själva vara orsaken till. Detta är dagens feminism i ett nötskal – Kvinnor är alltid offer, medan allt som drabbar män är deras eget fel.
I artikeln tas också upp ett antal exempel, där man tar för givet att korrelation är detsamma som kausalitet. Det vill säga de menar att samband är bevis på en av dem utsedd orsak. Är man dessutom det minsta bevandrad i vetenskaplig metod så inser man att damerna förväxlar fakta med sina egna ideologiska åsikter. Men jag kommer här inte bemöta artikeln utifrån den vinkeln, utan vill istället bemöta den utifrån de erfarenheter som jag har samlat på mig av att själv prata med ett flertal män i en roll som coach över längre tid. Jag är inte leg. Psykolog och utger mig heller inte för att vara det, även om jag har läst psykologi . Dock har jag tilldelats rollen som förtrogen av människor som själva sökt sig till mig. Detta både under kortare och längre tid, samt gällande både enklare relationella frågor men även psykiska problem som män inte upplever sig få adekvat hjälp med i befintlig vård och därför lämnat.

Den förtryckte är den vars röst inte får höras

I ett globalt perspektiv kan det argumenteras för att kvinnor är förtryckta. Så är det dock inte i Sverige längre. Här är det kvinnor som står för agendan och tyckandet i det svenska debattklimatet. Därför tillåts artikelförfattarna att dra själva manligheten i smutsen och presentera alla manliga egenskaper i ett negativt ljus. Den debatt som förs är som ett gammalt par i en dålig relation där kvinnan talar i mannens ställe. En form av “womansplaining”, ett kvinnligt tolkningsföreträde på hög nivå i det offentliga rummet.

Män tillåts inte själva formulera sina egna problem, utan kvinnor ska bestämma åt dem vilka problem de har, vad dessa beror på, samt hur de ska lösas. Man går i artikeln till och med så långt att man påstår att ”män är heller inte tränade i att tolka och förstå sina känslor i lika hög utsträckning som kvinnor.” Man talar alltså om män som om det gällde en icke korrekt dresserad hund, helt förnekandes det faktum att både kvinnor och män lär sig att tolka och förstå sina känslor de två första levnadsåren då anknytningen sker. Barnet lär sig förstå sina känslor genom att dessa speglas (härmas) av anknytningsperson, vilket nästan alltid är modern. Det är i denna interaktion som barnet lär sig att känna igen sina känslor, samt att hantera och reglera dem. I ljuset av vad som skrivs, så undrar jag om artikelförfattarna egentligen menar att kvinnor, (eftersom vi ammar är det oftast kvinnor som är anknytningspersonen) försummar sina söner?

Nu tror jag dock inte att det är detta som avses utan snarare att man vill angripa en ”norm”. Men vad som skapar en norm i samhället är individer som belönar ett beteende och straffar ett annat. Som artikelförfattarna påpekar så är inte alltid män delaktiga i barns fostran, utan de normer som barn internaliserar kommer främst från deras mödrar, dagisfröknar och ofta kvinnliga lärare i skolan. I puberteten övertas rollen som fostrare av flickvänner och framtida potentiella partners. Den stora makten över den manliga normen har därför kvinnor.

Män idag känner sig grundlurade. De är uppfostrade i exakt den anda som artikelförfattarna förfäktar, att man skall vara snäll och mjuk och tona ned sina manliga sidor, men det är inte de killarna som blir premierade av kvinnor efter puberteten. Tvärtom blir dessa bortvalda. De förväntas därför följa ett dubbelt budskap från kvinnorna som med ord förmedlar en norm och med handling förmedlar en annan norm.

I och med att jag som sagt är utbildad i psykologi och aktiv på ett antal digitala communitys så har jag kommit i kontakt med hundratals, kanske rentav tusentals unga män. Många internationella internetforum har uppemot miljonen användare. Genom dessa har jag alltså jobbat ideellt med att stötta och hjälpa många unga som tycker att det är lättare att tala om svåra saker under anonymitet.

Det jag och internetförfattarna är överens om att unga män lider. De lider något oerhört. Men inte av en patriarkal struktur, utan av något mycket mer konkret. Det är att de ständigt från tidig ålder får höra att de är fel på dem och att de utgör ett problem. Att de som grupp och som kön är defekta. Ingen av dem kommer ta till sig av Schymans och de övriga artikelförfattarnas nedlåtande artikel. När sedan Zara Larsson går ut med sitt statement att hon HATAR HATAR HATAR män så är det bara en fortsättning på vad unga män ständigt matas med.

De matas från tidig ålder på dagis och förskola, och kanske ännu mer i skolan att deras sätt att vara och bete sig på inte är önskvärt. I USA, där samma fenomen förekommer, har det fått följden att var sjunde kille går på mediciner för att deras sätt att vara inte passar in på samhällets och skolans förväntningar.

Nu kan man tolka detta på olika sätt. Den moderna feministiska tolkningen innebär givetvis att det är fel på de här killarna, då den moderna feminister drivs av just det grundantagandet, men seriös vetenskap försöker man hålla fri från sådan förutfattade meningar. Utifrån ett psykologiskt perspektiv har dessutom alla rätt till sitt sätt att vara, sina känslor och sina upplevelser, även män, och framförallt unga pojkar, något som artikelförfattarna tycks ha svårt för att acceptera.

Här har vi den springande punkten i unga mäns dåliga mående. Det är vare sig fäder eller något osynligt patriarkat som kuvar in svenska unga män i en bur, utan snarare det ständiga kvinnliga tolkningsföreträdet där varje känsloyttring av en man förminskas, förlöjligas, hånas och förnedras. Även manliga behov, så enkla som att få ha en könsidentitet att vara stolt över, viftas bort av beskäftiga kvinnor som anser sig veta bättre.

Hur vet jag det här? Jo för att de kommer till mig. I skydd av sin anonymitet på internet kan de tala fritt utan att bli dömda. Att de väljer just mig tror jag handlar om att jag är ganska tydlig med vad jag står för, d v s att alla har rätt till sina känslor oavsett kön. Att alla känslor är okej, och att alla uttryck är okej så länge de sker i ord och inte i handling. Jag accepterar alltså ett manligt sätt att uttrycka sig, utan att förfasa mig över ordval som inte används i det sociala rummet på en kvinnodominerad arbetsplats utan som oftare förekommer män emellan. Jag försöker alltså inte rätta till dessa män utifrån en kvinnlig måttstock där det viktigaste är att konsensus råder och ingen blir upprörd, utan jag tillåter dessa män att vara män och uttrycka sig som män.
Män behöver inte lära sig att tala om känslor, de är ganska bra på det – vi kvinnor däremot behöver lära oss att lyssna med respekt utan att använda oss själva som måttstock på vad som är rätt sätt.