Den svenska skuldkulturen bygger på vikingarnas värdegrund.

Özz sket fullständigt ned det blå skåpet med krönikan: Jag hoppas du har en klump i magen.  Egentligen skriver han som han brukar göra, men svensken tålamod börjar tryta, vi är trötta på att vara toleranta och överseende. Så när Özz efter Akilovaffären och Janne Josefssons intervju återigen gick till hårt och grovt angrepp mot det svenska folket som om inget har hänt, träffade skiten verkligen fläkten. Det är inte längre bara Janouch och Bali som säger ifrån. Bert Karlson Thomas Gür och Ivar Arpi går i taket. Özz blir också avbokad av Tidaholms kommun efter massiva protester. När Özz sin vana trogen påstår att det berodde på hat och hot, säger kommunen som det är, – nej de har inte blivit hotade.

Özz blir också avbokad från företagsmässan Affärsracet i Anderstorp, och tonas ut i kulisserna på mammagalan på Kanal 5. Özz aktier har dalat i värde, orsaken är att Özz istället för att krypa till korset och göra en pudel i sin krönika , istället fortsätter som om ingenting har hänt. I en skuldkultur säger man ok, det här blev inte bra jag gjorde fel, förlåt. Men i skamkulturen är det omöjligt, allt går ut på att skydda fasaden, så Özz slår återigen tillbaka, och ännu hårdare denna gång eftersom det inte bet förra gången . Det är grova angrepp på oss svenskar, och som jag skrivit; han har listat ut våra svaga punkter och går ut hårt redan från början.

”Flyktingbarn är ju mindre värda än dina barn. Det vet vi ju, för det har du sett till”.

Genom att kalla immigranter flyktingbarn framställer han oss som grymma. Han uttrycker sig som om det skulle handla om övergivna rumänska barnhemsbarn istället för vuxna som saknar asylskäl. Han beter sig lika manipulativt som vilken härskare som helst när han får oss att skämmas att vi inte delar med oss urskiljningslöst.

Men han tar i för mycket denna gång, hans etnocentrism och agenda blir uppenbar. Trots allt tidigare tal om ”oss svenskar”, så blir det uppenbart att han inte ser sig som svensk, och att han faktiskt inte gillar oss.

”Du kanske till och med anser dig vara bättre som människa? Eller som svensk? Är det du som definierar och även bestämmer? Vem har bestämt det? Du? Vem är du ens? Och vem tror du att du är som ger dig själv den rätten?

Det här att attackera genom att skambelägga och håna är ett klassiskt knep för att kontrollera sin omgivning. De grova attackerna väcker skam helt enkelt för att vi är socialiserade. Om det ovan yttrats i en relation hade klassats som psykisk misshandel.

Det han gör i sina krönikor är att projicerar sin egen rasism på oss. Det funkar för i en skuldkultur sysslar man med självrannsakan och anpassar sig till rådande normer. Vi står för vad vi gör och tar på oss den skuld som är vår, men det här är ett så onyanserat angrepp. Det är så okristet, den som är utan synd kastar första stenen heter det, men sanningen är att den som är besatt av ras/etnicitet är ju Özz. Vi skulle inte veta att han var kurd om han inte ständigt talade om det för oss. Det vi kritiserat är hur han beter sig inte att han är kurd, eller utlänning. Men Özz ger sig på oss i vår nationalitet. Likt den rasistiska narcissisten är hans svar på kritiken – men du rå!

Vad som skrivs är egentligen oväsentligt, syftet är att visa att vi svenskar är minst lika dåliga, som honom.  Här blir den kulturella skillnaden mellan oss tydlig. Vi håller honom som person ansvarig för sina handlingar, men han ger sig på oss som etnicitet, inte för vad vi gör, utan för vad vi enligt honom är. Från krönikan:

”Tillåt mig skratta. Eller nej, jag behöver inte din tillåtelse till det, jag skrattar ändå, hela vägen till banken. Förlåt! Det sista var verkligen meningen. Den sätter i gång den svenska avundsjukan. Din eviga förbannelse, din skam, som du måste bära, själv, intill din död, omgiven av ingen”.

Allt sker i ett sammanhang, det går inte att tala om vidden av Özz blamage utan att dra in kontext. En nation är som jag säger en grupp människor som delar språk, kultur, normer och värderingar, de har också en gemensam historia.

Konungariket Sverige grundades av Birger Jarl på 1200 – talet. Vi var då redan kristna. På medeltiden delades makten mellan staten (konungen) och religionen (kyrkan) Religion är en uppsättning moralregler som håller människor samman i en ingrupp. De arrogant goda™ hävdar att de abrahamitiska religionerna alla tillber samma gud, men även om det finns vissa gemensamma drag i i form av den gyllene regeln, det vill säga (behandla andra människor som du själv vill bli behandlad). Så skiljer det enormt i vilka människor och vilka kön som inkluderas, framförallt vilka behandlingar som är tillåtna och vilka som anses förkastliga.

Det unika med kristendomen är att den tar klivet från skamkulturen när Jesus predikar det personliga samvetets centrala roll. Den kyrka som kom att bildas utifrån Jesu predikningar framfördes i en klankultur, man var inte redo för klivet och de nya prästerna och påven kom att bli lika giriga och upptagna vid världsliga ting som de överstepräster Jesus gick hårt åt. Prästerskapet blev även i den nya religionen en elit en särskild klan (klass) med makt över de andra. De var maktlystna och profiterade på läran för egen del. Välbärgade människor tilläts därför friskriva sig från ansvar med pengar (avlatsbrev) på ett liknande sätt som man historiskt trott sig kunnat blidka gud(arna) med offer av (oskyldiga)  levande människor och

På 1500 – talet började den tyska munken Martin Luther ifrågasatte prästernas uttolkning av skrifterna. 1517 kom han med 95 teser där han kritiserade de korrumperade mellanhanden(kyrkan) och hänvisar till Jesu predikningar som säger att tron är något mellan individen och Gud (samvetet). Här citerar Luther Johannes 1:13 och hävdar:

faith is God’s work in us, that changes us […..] and makes us completely different people. It changes our hearts, our spirits, our thoughts and all our powers. […..] Faith cannot help doing good works constantly. It doesn’t stop to ask if good works ought to be done, but before anyone asks, it already has done them and continues to do them without ceasing. 

Denna Martin Luther hade studerat vid universitetet i Wittenberg, det gjorde också svensken Olaus Petri vilken tog intryck av vad Luther sade. Olaus Petri blev senare lärare vid domkyrkoskolan i Strängnäs där hans föreläsningar kom att väcka stor uppmärksamhet. Detta gjorde att han kom i kontakta med den svenske kungen Gustav Vasa, och reformationen påbörjades i Sverige 1527, bara 10 år efter Luthers teser, det var snabba ryck för den tiden. Oavsett om reformationen påskyndades av att kungarna ville minska kyrkans makt och inflytande av egenintresse, så var det i skuldkulturen som reformationen lät sig göras.

Det var där den ledde till insikten att frigörelse från vidskepelse skulle göra världen till en bättre plats. Detta var uppstarten till upplysningen och synen på förnuftet som vägen till en bättre värld. Man började sålunda söka förklaringar i vetenskapliga termer istället för religiösa. England och Sverige var först av skäl jag skall återkomma till, men franska och tyska filosofer kom att  förändra hela Europa. När vi var fria från kyrkans ok så var stenen i rullning.

 

Vi är numera sekulariserade i Sverige och inser inte vilket paradigmskifte Luther sparkades igång i norra och västra Europa. När inte Påven längre bestämde vad som var sanningen, innebar det att omvärlden kunde undersökas systematiskt, det vill säga vetenskapligt.   Boktryckarkonsten innebar också en möjlighet att sprida kunskap. Viktiga milstolpar i Sverige var att prästen och riksdagsledamoten Anders Chydenius  på 1700- talet såg till att censuren avskaffades och att tryckfrihetsförordningen och offentlighets-principen skrevs in i grundlagen.

Tron på förnuftet fick också Greven och officeren Georg Adlersparre att 1809 gå emot överordnade och istället tåga med den krigströtta västra armén till Stockholm och avsätta den svenske kungen Gustav den IV Adolf, varpå Sverige fick en ny författning.

Tack vare upplysningen grundade adelsmannen och riksdagsledamoten Lars Johan Hierta Aftonbladet 1830, i vilken han spred liberalismens tankar till de svenska makthavarna, denna intellektuella revolution ledde till att man började att tänka i nya banor. Folkskolan infördes och svenskarna blev ett av världens mest läskunniga folk. 1850 infördes religionsfrihet. Även kvinnor och barn fick rättigheter, så även djur då djuraga av egna och andras djur blev olagligt.

1866 bytte man ut den tidigare ståndsriksdagen mot en tvåkammarriksdag. Där  finansminister Johan August Gripenstedt lade grunden till det svenska välståndet, när han drev igenom avskaffandet av tullar, införandet av frihandeln och privata banker. Åren 1870–1970 har kallats ”hundra år av tillväxt”,  det vill säga den epok då Sverige blev en av världens rikaste nationer. Hela den här delen av historien är förvanskad i den svenska skolan, då socialisterna har tagit åt sig äran för Sveriges alla framgångar, men utan mer besuttna människors initiativförmåga och möjlighet så hade inte detta skett.

Det av Marx så föraktade mervärdet gjorde att nya investeringar kunde göras, den ökade tillväxten ledde också till att förbättringen av infrastrukturen tog fart, militären som fick resurser över startade en civilingenjörsutbildning, vilket kom att göra Sverige till ett av världens främsta ingenjörsländer. Industrialiseringen beskrivs som något ont av vänstern, men faktum är att på mitten av 1800 talet så var ration mellan bönder och obesuttna 1-100 tack vare den explosionsartade befolkningstillväxten tack vare bättre medicin, bättre hygien, bättre mat och obligatoriska vaccinationer. Utan industrialisering så skulle svenskarna till 99% fortfarande vara tjänstehjon och inte ha råd med annat än kläderna på kroppen.

På 1800 talet var riket Sverige fortfarande homogent, den större delen av populationen levde alltså likartade liv, torpare, backstugusittare, soldater, drängar pigor och arbetare, det vill säga allmogen delade en historia av umbäranden. Arbetet var hårt och krävande, man arbetade i lag, och alla krafter behövdes i ett land där odlingssäsongen är kort och vintern lång. När förhållanden ställer stora krav på individen så uppstår en kamratfostran som beundrar den som jobbar och tar i, och föraktar den som smiter undan. Den som inte arbetade skulle heller inte äta hette det. Det är därifrån arbetarmoralen att göra rätt för sig kommer. När Ulf Kristersson använder detta begrepp blir det osmakligt eftersom han dels inte har en aning om vad det innebär, dels för att han inte lever upp till denna dygd vare sig som politiker,  eller genom sina privata affärer.  För att travestera Orwell’s Djurfarmen, en del djur ska tydligen göra lite mer rätt för sig än andra.

Under 1800-talet började också de olika folkrörelserna komma igång i Sverige. Arbetarrörelsen bestod i huvudsak av vanliga människor som ville kunna leva ett anständigt liv. Per Anders Fogelströms serie ”Mina drömmars stad” borde vara en del av allmänbildningen. Misären var total, industrialiseringen gjorde det bättre för människor den skapade arbetstillfällen för människor som annars skulle ha svultit ihjäl.  Svältåret 1867  frös  skörden bort i Norra Sverige, landshövdingen  i Västernorrland, August Weidenhielm, avrådde regeringen i Stockholm att skicka nödhjälp. Men Norge, Danmark, England, Holland, Tyskland Italien, Spanien, Portugal, USA och även Ryssland skickade både spannmål och kontanter till de svältande, men hjälpen kom inte fram på grund av tjock is. Den svenska regeringen delade senare bara ut hjälp till de som var kreditvärdiga, man var rädd att de fattiga skulle bli lata och bortskämda. Regeringen lät dem hellre svälta ihjäl.

Året efter 1868 torkade skörden bort i mellersta och södra Sverige. Regeringen vägrade återigen nödhjälp och ännu flera svalt ihjäl. En fjärdedel av den svenska befolkningen kom senare att emigrera som en följd av den svenska politiken. Den som kan sin Moberg vet varför man emigrerade.

 

I Sverige får vi av Özz Nûjjen veta att det är synd om kurderna som inte har något land, men det område som kurderna hävdar som sitt har det inte alltid bott kurder på, och kurderna är heller ingen nation, de har samma språk, sen är det stopp. De delar inte samma kultur, de har inte samma värderingar, de har inte samma religion. Det kurdiska språket liknar  det utdöda språk som ligger till grund för armeniskan, men kurderna själva anser sig härstamma från de indoeuropeiska mederna, men det är inte sant, kurderna härstammar högst troligen från antikens Armenien vilka tog över efter den hellenistiska dominansen. Antikens Armenien består idag av Azerbajdzjan, Georgien och Armenien. Kollar man haplogrupper Y-DNA så är kurder till största del genetiskt släkt med dessa georgier, armenier, azerbajdzjaner, samt judar. 40 % av kurdiskt DNA tillhör dessutom till haplogrupp J det vill säga araberna.  Ett arv från arabernas islamisering av området.  Vad det gäller den kvinnliga mtDNA så är det mer utspritt, de grupper som sticker ut är återigen med ursprung från Armenien, Arabien, och södra Asien. Denna genetik skulle vara helt oväsentlig om det inte vore så att kurderna liksom de andra  grupperna i Mellanöstern ser sig själva som ett enhetligt överlägset folk. Men ända sedan civilisationens gryning har det krigats i området och olika etniciteter har konkurrerat ut och antingen utplånat eller assimilerat tidigare folkgrupper i området. Föregångarna till kurderna i området var araméerna, vilka hade en högstående kultur.  Araméerna var det semitiska folk som Jesus tillhörde. De var spridda över både Levanten och det som kurderna kallar Kurdistan.

Den Kurdiska kulturen är en extrem klankultur, kurdiska klanledare har genom historien tagit chansen att öka sin egen blodslinjes makt och inflytande genom att ingå i privata allianser med någon av de omgivande staterna, vilket ledde till att dessa bönder och semi-nomader, indelades i en aristokratisk överklass, och en underklass av bönder utan klan som blev deras undersåtar.  Även idag förses kurdiska klaner med vapen, (nej inte bara USA) för att destabilisera regionen. Det finns alltså ingen sammanhållning i Kurdistan. MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap)

”Att kurderna inte under tidigare århundraden bildat en egen stat kan ha att göra med att de levde i bergen som boskapsskötande nomader. Liksom de flesta nomadfolk kände de inte i första hand samhörighet med den stat de råkade tillhöra, utan med den egna klanen. De flesta kurdiska klaner styrdes med fast hand av en så kallad shejk eller aga.”

Delar av Kurdistan blev muslimskt före det Ottomanska riket, den muslimska invasionen skapades konfederationer av flera stammar vilka kom att styras av en emir (det arabiska ordet för furste/prins). Kurdistan kom då att bestå av en mängd olika emirat/furstendömen. Bergen där kurderna lever har utgjort en naturlig gräns i området, då terrängen gjort det svårintagligt. Bergen blev senare en gräns mellan det sunnimuslimska ottomanska (turkiska) imperiet, och det shiamuslimska Safavidiska (persiska/iranska) riket på medeltiden. De kurdiska territorierna inom det osmanska riket var från början självständiga, men makten i det ottomanska riket kom att bli mer och mer centraliserad.  Den kurdiska adeln uppskattade inte att makten flyttades från dem, vilket blev grogrunden till den kurdiska nationalismen i ”Turkiet”

Det osmanska riket föll i samband med första världskrigets slut, nya gränser drogs upp, och i det som senare utropades till republiken Turkiet uppmanades kurderna erkänna sig som turkar, eller lämna landet. Få kurder hörsammade detta, och de teokratiska emirerna avskydde den snabba sekulariseringen av landet.

Det kurdiska samhällsbygget är allt annat än demokratiskt, det är ett klassamhälle där inte bara blodsband utan även religion avgör rättigheterna. 75% av kurderna är sunnimuslimer, resten är shia, kristna, judar och yazidier (som består av både kurder och araber och har en religion besläktad med Zoroastrismen). Dessa Yasidier förföljdes och togs som sexslavar av IS, men hindras att återvända av kurder, trots att de stridit sida vid sida mot IS. En del kurdiska klaner deltog i det armeniska folkmordet, liksom vid folkmordet på assyrier/ syrianer/ kaldéer Özz Nûjen skriver om det i en krönika, men kräver bara ansvar av Turkiet, för dessa illdåd.

Idag när många är historielösa blandar man ihop socialism med ett folk som svalt och av den anledningen började protestera. Gemenskapen i de delade erfarenheterna inom nationen gjorde det möjligt att bygga upp en stark ”Vi känsla” hos folket, och när folket fick hjälp att organisera sig av medlemmar ur de högre klasserna så ersattes de spontana hungerkravallerna av möten och och organiserade demonstrationer. Även om August Palm inspirerats av Marx, så var han ingen revolutionär, han var inte ens socialist.  De krav man ställde i skriften: Hvad vilja socialdemokraterna är saker vi tar för givet idag; allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag, förenings, församlings och yttrandefrihet, samt försäkring vid olycksfall och för tryggad ålderdom. Vinnaren skriver historien och hävdar att det var vänstern som skapade Sverige, men så var det inte, det var samarbets och organisationsförmåga från båda sidor som gjorde att vi löste våra konflikter.

Under första världskriget blev det åter livsmedelsbrist i landet. 10 000 tals gav sig ut på gator och torg för att demonstrera. Hungerkravallerna satte press på regeringen och högern såg ”hellre en demokratisk ordning än ingen ordning alls”.  Man var rädd att den ryska revolutionen skulle sprida sig, men arbetarrörelsen var i första hand en folk(ets) rörelse, klasshatet var inte tillräckligt stark för en revolution, och högern var i enlighet med vår svenska natur inriktad på samarbete och därmed beredd att ge med sig.  Den svenska  gemensamma moralen att alla skulle göra rätt för sig ledde till att Sverige blev en demokrati på riktigt.

Känslan av samhörighet inom riket var stark.  Idealen var i grunden borgerliga och när alla fick rätt till utbildning så började många arbetare studera frivilligt på kvällarna. De skaffade sig inte bara en utbildning, de skaffade sig också en bildning. Per Albin Hansson kom senare att tala om ett folkhem där alla skulle ha rätt till en grundläggande trygghet, och trots motsatta intressen mellan arbetare och företagare, så lyckades man gång på gång få till stånd ett samarbete –  den svenska modellen – var född.

Grunden i det hela var sammanhållningen, känslan att vara ett vi som samarbetade mot ett gemensamt mål.

Den svenska modellen var inte en socialistisk stat, det var  samförstånd och samarbete inom nationen. Men makt korrumperar och politikerna svek sina väljare, de upphörde att företräda både arbetare och borgerligheten och det samarbete som gjorde Sverige, rikt övergavs efter vänstervågen -68. Det som känts rätt och självklart när större delen av folket mindes svälten, smutsen och den stora nöden, blev så småningom något annat helt annat bakom folkets rygg. Makt korrumperar och arbetarnas företrädare blev pampar, likt de patroner arbetarna utnyttjats av tidigare. Den politiska makten korrumperade även de som skulle företräda borgarna. Reinfeldt skriver i boken det sovande folket:

”Moderaterna fungerade under lång tid som en konserverande kraft vars främsta funktion var att bevara gamla strukturer. Målet var att rädda landet från en allt för långt gående socialisering. Idag har detta dock mycket lite med moderat politik att göra”.

 

I ett avsnitt av Filosofiska rummet ”När extremerna möts”, som skulle behandla dagens integrationsproblem utifrån hur vårt samhälle fungerar i kontrast till klansamhället så talade man om olika sätt att förhålla sig till staten, varpå Nalin Pekgul delgav ett turkiskt ordspråk:

 Statens egendomar är ett hav och den som inte utnyttjar det är en idiot, 

I programmet talades det om att svensken i sin tur litar på staten. Man talade däremot inte om varför svensken litade på staten. Ingen talade heller om att Folkhemmet kom till stånd för att vi som nation samarbetade, att vi lyckades skapa en gemenskap, ett jättevi, eller en jättestam om man så vill. Efter world value surveys rapport om värderingar, nästan tävlar man om att tala om Sverige som extremt, när den korrekta termen är att Skandinavien är unikt som lyckats skapa nationer där medborgarnas vardag inte handlar om att överleva, och att vi är så pass sekulariserade att tanken är fri.

Det talades inte heller i programmet om att vi nådde dit genom att alla bjöd till, vilket givetvis är anledningen till att lejonparten av  svenskarna har sett statens kassa som en gemensam kassa, och att det som händer nu är att svenskarna inte gillar hur politikerna förfogar över densamma. Programmet skulle handla om ”extremer som möts”, men istället tillåts – utan att lyssnaren blir informerad om vilken ”kompetens” som talar – en vänsterpolitiker agera gatekeeper för diskussionen genom att hävda att invandrare kommer hit för att de gillar våra värderingar. Det hela är så otydligt presenterat så de flesta tolkar det som att det är den japanska integrationsforskaren som säger detta, när det i själva verket är Sadiye Altundal, vänsterpolitiker och samordnaren på Malmö Stad. Hon syftar ju såklart inte på att vi värderar samarbete och god organisation. Det hon avser är ju vänstervärderingar.

Sadiye sätter dock fingret på en viktig punkt när hon försvarar invandrarnas inställning till staten när hon säger att; när de som sitter på makten inte tar ansvar, utan istället är korrupta så skapas ett samhälle där det är ”envar för sig själv”. Vad hon och SR inte inser är att de båda är en del av denna korrupta makt i dagens Sverige.  På sin profil på V skriver Sadiye:

Viktigt att inte tillåta sig att förföras av att följa vinden för majoriteten. Vår roll är att slå vakt om att alla människor är lika värda, oavsett social status [……….] 

Det som står där är ju inte bara antidemokratiskt ochkommunistisk propaganda som hon anser som sin plikt att indoktrinera folket med, det avslöjar också något mer. 

I den svenska kulturen bygger  social status på att leva upp till vår moraliska måttstock, vi värderar därför prestation och hederlighet. Därför värdesätter vi Gunde Svan mer än någon med dyra prylar. Därför värderar vi ärlighet och uppriktighet mer än en framgångsrik kriminell. Fusk är något vi inte tolererar. Men status i skamkulturen är att ta för sig mest och bäst, där medför rikedom social status. Det är alltså inte så konstigt att människor från botten i den kurdiska hierarkiska klankulturen dras till en ideologi som är mer jämlik, men allas lika värde i kommunistiska tappning handlar om att bryta ned alla hierarkier. Det handlar om att inget är bättre än nåt annat. Budskapet skall ut;

Du skall inte tro att du är något bara för att du är svensk, alla är lika värda, din kultur, det vill säga din moral, och dina värderinger, till exempel att värdesätta kompetens och prestationer, är lika mycket värd som att inte klara korrekt meningsbyggnad, eller att inte klara ett stringent resonemang.

Min första ingång på det här var att det handlade om en kulturkrock, det gör det såklart, men det är något mer när man ger plats till   svagbegåvade människor som gång på gång talar om att svenska värderingar är rasism eftersom de inte inkluderar vem som helst hur som helst när som hellst. I en av sina krönikor ger sig Özz på en gammal dam på bussen, som uttrycker att att vi skall prata svenska i Sverige. Han beskriver sig  ha attackerat denna äldre kvinna med följande hot och verbala kränkning:

 – Sila tugget! Håll brödsaxen! Annars får du en tjottablängare rakt mellan lysmaskarna så du får åka plingplong-taxi till plåsterhuset, kärring!  

Özz är stolt över att tillrättavisa en svensk ”Du skulle ha sett hennes min!”  Han hävdar med en inte särskilt imponerande intelligens:

Men när det gäller svenska språket – tagga ner en aning, lugna ner dig, backa och tacka och stötta i stället personen för att den ens vill och orkar lära sig ett så litet språk som svenskan egentligen är i den vida världen

Eller ja det där kanske skulle vara humor, jag såg inte det roliga i det, för jag reagerade på det oförskämda i hans beteende, hans bristande respekt för ett land där kompetens är bland de egenskaper som vi värderar högst. Han begär helt enkelt att vi skall strunta i vilka vi är, vilka värderingar vi har. Det är typiskt kommunistiskt att kapa topparna. Vi ser det överallt, man sänker kraven, trots att kompetens är den mest grundläggande hörnstenarna i den svenska kulturen. Man ska inte bara göra rätt för sig, man skall också göra saker ordentligt, det är det svenska förhållningssättet.

Något som inte är tillåtet att tala om i Sverige men som många viskar försiktigt med varandra om när ingen hör,  är den annorlunda synen på att ”göra affärer”.  I ett land där ärlighet och yrkesskicklighet är det som ger anseende, så försöker man öka sina förtjänster genom att skapa sig ett gott rykte genom att leverera varor och tjänster av hög kvalitet. Många varumärken har därför genom tiderna haft gott anseende även utanför Sveriges gränser, svenska produkter borgar för kvalitet. Detta är inte påhitt, förr var firmanamnet ofta det personliga namnet, och en del sådana firmor lever kvar än idag, särskilt inom branscher som kräver förtroende. Idealet var en man som var god för sitt namn och god för sitt ord. Denne sågs som en hederlig karl och hade högt anseende i samhället. Ens rykte grundades inte på välstånd, det grundades inte på religiös moral, det grundades på vår värdering av kompetens och rättskaffenhet.

I nomadkulturen känner man inte den man gör affärer med, viktigast var att göra en bra affär för stunden. Därför värderades den som gjorde stora affärer och tjänade mycket pengar. I vissa nomadkulturer ger det till och med extra anseende att vara uppfinningsrik och bra på att luras.  Vissa ser till och med andra grupper som till för att tjänas pengar på. Det är inte ovanligt, men inte vår kultur. Det är ingen slump att vissa kulturella grupper i huvudsak försörjer sig på ”handel”. Vid förfrågan om produkter är man inte sanningsenlig, man uppger sig ”kunna”, ”klara av”, ”vi fixar” ”inga problem”.

Men det blir problem när vi upptäcker att man utgett sig för att vara något man inte är, vi blir misstänksamma mot människor som inte beter sig som oss. Det är inte rasism, problemet har inget som helst att göra med etnicitet eller hudfärg, det handlar om kultur. Det handlar om vilka egenskaper vi beundrar och vilka vi föraktar. Det är inte konstigt att vi har talat om hästskojare och bilskojare. Ordet skojare kommer för övrigt från av nederländska schooier = landstrykare.  Det märks också i det franska ordet charlatan = prata, men charlatan i svenskan betyder skrävlande bedragare.  Vårt sätt att leva formar våra värderingar, vilka beteenden vi beundrar och vilka beteenden vi föraktar. Beteenden har ingen hudfärg och ingen etnicitet, det handlar om kultur.

 

Tillbaka till filosofiska rummet där Per Brinkemo talar om hur unik den svenska samhällsorganisationen är där vi skänker bort hälften av vår lön till det gemensamma. Han hänvisar till det svenska uttrycket: man skall göra rätt för sig och inte ligga andra till last, och säger diplomatiskt att det tar tid att se hur den svenska modellen är konstruerad. Tydligen tar det djävligt lång tid att se den, för Nalin Pekgul som har varit här i nästan 40 år ser den inte. Det där skänker bort tycker jag inte om, avbryter hon. Hon menar att hon betalar för sin trygghet,  hon betalar skatt istället för att köpa guld. 

Men så var det ju inte tänkt. Vi betalade för att bygga ett folkhem, med skola, vård, vägar, poliser, daghem, och ålderdomshem för att de gamla skulle slippa vara barnen till last. Vi hade en gemensam vision. Den gemensamma kassan var också en nödkassa. Folkhemmet skapades för att vi tyckte det var ovärdigt att låta människor svälta ihjäl eller hamna på fattighuset  om denne på grund av olycka, sjukdom eller ålderdom inte längre kunde göra rätt för sig. För det gjorde man i det längsta, alltför länge. Det gäller fortfarande den äldre generationen som har rötter i det gamla Sverige.

Med iden om folkhemmet ville man att människor skulle slippa den förnedring som sjukdom och fattigdom innebar i ett land där idealet är att klara sig själv och inte vara det allmänna till last. Om Nalin Pekgul varit här så länge som nästan 40 år, så borde hon vara bekant med den svenska fattigvårdens förnedring via i Emil i Lönneberga om inte annat.  99 procent av svenskarna hade inte råd att köpa guld, de hade bara till livets nödtorft om ens det. Kulturkrocken mellan någon som kommer från goda omständigheter i en klankultur, och ett land där folket för bara 150 år sedan svalt och emigrerade i stora skaror är så stor att det blir en konflikt. Det är inte rasism, det är en kulturkrock.

Det är en skymf mot svenskarna före oss, som offrade livet och dog för att deras avkomma skulle få ett bättre liv, att invandrare som har råd att köpa guld, ser vår nödproviant som ett hav att simma i.  Istället för att se hur vi konstruerat vår stat, och att vi i välgång valt att vara generösa och dela med oss även till ickesvenskar av vad vi arbetat ihop, så verkar man se på Sverige som en gås som värper guldägg.  Det är den här kulturkrocken som programmet borde handla om, det är här den stora schismen går. Att man inte tar seden dit man kommer.

Nalin Pekgul ser staten som skulle träda in i händelse av nöd, som en service. Hon ser det som att hon betalar in, hon cashar ut. Staten är för henne en försäkring och ett sätt för henne att slippa vara beroende av klanen. Det finns ingen solidaritet eller ens lojalitet med det svenska folk, vars beredskap att ge bort halva sin lön varit själva förutsättningen för att hon och andra, skulle få hjälp. Inte en tanke på att de som byggde landet och frivilligt avstod, för det gjorde många, nu själva är i nöd, eftersom den gemensamma kassan är plundrad av politiker som henne själv.  Jag vet inte om jag ska ta det personligt när Nalin Pekgul säger att

”Det finns ju människor som försöker sprida att det kommer människor med andra värderingar och de kan inte passa in i vårt samhälle. Titta på det kurdiska samhället, hur mycket det har förändrats bara på 50 år. 

Självcentreringen och etnocentrismen vet inga gränser. Vet hon ens vilket land hon är i? Märker hon ens oss? Varför ska vi inte i ett program om kulturkrocken i Sverige tittar på hur Sverige förändrats till det sämre på samma 50 år? Just på grund av mötet med en motsatt extrem.  Kontakten med skamkulturens dåliga kvinnosyn har lett till att dagens unga flickor inte längre är fredade. På 80-talet kunde kvinnor sola topless, det ser vi inte längre. Idag har kvinnor ingen som helst kontroll, de blir antastade och kallade hora  enbart för att de vistas i det offentliga rummet utan att skyla sig. Gränserna för vad som är acceptabelt flyttas även i Sverige. Men om de flyttas i positiv riktning i Kurdistan, så flyttas de i negativ riktning här. 

Sadiye förstår inte heller när Per Brinkemos försöker förklara den svenska inställning att man inte nyttjar staten förrän man verkligen behöver. Det var den sparsamma ansvarstagande inställningen som gjorde att den svenska modellen fungerade, visst fanns  fuskare, men de var få, och de var föraktade. Framförallt satte ingen det i system att utnyttja havet. Men det verkar rent allmänt inte gå in, det finns inte begreppsvärlden att ta ett gemensamt ansvar för hela nationen, fast egentligen – varför skulle det göra det – vi tillhör ju inte samma nation.

Rent allmänt hävdas att det är kristendomen som är grunden i den svenska kulturen, men våra värderingar och vår moral har djupare rötter än så. Vår kultur är mer än 2000 år gammal. I Sverige är vikingar och nationalism tabu, men nationalismen är medborgarnas kamp för demokrati och rättigheter, och den är inget vi kan ta för givet, det är något som ständigt måste försvaras och återuppnås. Kampen om makten över tillgångarna tar aldrig paus, vi har som Reinfeldt skrivit sovit och inte märkt vad som hände medan vi sov. Vi måste vakna om vi skall bevara våra svenska värderingar som byggde landet och gjorde det till en demokrati.

Som tur är har vår nationalism grott i århundraden och är fortfarande stark hos folket. Vi har en känsla för vårt land, och vi är bekymrade över vad som blivit av det. Som jag har visat var känslan av att höra samman i en nation starkare än känslan att höra samman i klass. Hade vi inte haft vår nationella samhörighetskänsla så hade det inte blivit någon svensk modell. Denna samhörighetskänsla har djupa rötter. Reinfeldt yttrade det famösa ”Ursvenskt är bara barbariet” det är en lögn. – De flesta vikingar var bofasta bönder, och Sverige hade varit bebott i tusentals år före vikingatiden av primitiva jordbrukare. Förmodligen ledde förändringar i klimatet till att man sökte sig utåt, de unga männen utan tillgångar gav sig ut på längre och längre upptäcktsfärder. Dessa resor var inte som vi fått lära oss enbart plundringståg, vikingar bedrev avancerad handel över övre halvan av klotet och vikingarna letade också nya boplatser, där de slog sig ned och skapade nya bosättningar tillsammans med lokalbefolkningen. Våra gener lever kvar i de områden vi hade bosättningar i. Kartan ovan visar förekomst av den så kallade ”vikingagenen”

Ute i världen har man på senare tid upptäckt spår av vikingarnas långhus, det är detta som fått fart på intresset för vikingar ute i världen. Man tycker att det är spännande att kanske vara ättling till en mytomspunnen viking. Det bildas föreningar där man bedriver noggranna studier och försöker återskapa både hantverk och liv historiskt korrekt på samma sätt som gör på medeltidsveckan i Visby i Sverige. Man far också runt och lajvar vikingaliv på olika vikingafestivaler i Europa.

I modern europeisk litteratur menar man att vikingarna tack vare sin organisationsförmåga hade en positiv inverkan på de samhällen de var med om att skapa. En av de mer kända är Rurikdynastin 862 –  1240 som härskade i Kievriket/ Rusernas rike, vilket sträckte sig ända ned till Ungern. Ruser var finnarnas namn på svenskar. Beteckningen ruser kommer från att Ru = Ro. Ruserna var alltså roddarna. Sverige heter idag på finska Ruotsi vilket kommer av fornsvenskams *roþs-. På fornnorska hette Sverige Roþrslandi (“roddarnas land”). Dessa svenska roddare gav sedan namn till hela Ryssland (Rus land).

Men det var inte bara de svenska vikingar som letade nya boplatser. Danska vikingar bosatte sig i det vi idag kallar England men som då inte var ett enat land. I området som kallades Danelagen (mer än halva nuvarande Englands yta)  rådde dansk vikingalag  mellan 876 till 954 och den norske Knut den store var ”kung” av England, Norge och Danmark från 1028 fram till sin död.

Bilden av vikingarna som barbarer kommer från munkarna, de var de som var skriftkunniga. Anledningen till munkarnas rädsla för vikingarna handlade inte om olika religioner, det handlade om dåtidens handelshinder, vilka förbjöd handel med ickekristna, vilket såklart skapade problem. Bilden av vikingarna revideras hela tiden, och det verkar som vissa vikingar var mer brutala, medan andra kristnades för fortsatt handel. Visst förekom plundringståg det var unga obundna män som for ut på resa, men vikingarna var inte bara pirater, de var främst handelsmän, och hur kontakten med lokalbefolkningen artade sig växlade, ibland gick det bra, ibland mindre bra. Med tanke på den stora genetiska spridningen så verkar vikingarna ha blivit kvar på många platser och uppblandats med det folk som bodde där. Det är inte bara på Island vikingarna lämnat genetiska spår. I Rusernas rike och i Danelagen samsades man med lokalbefolkningen, så även i det franska Normandie vilket är döpt efter ”nordmennen”

Men det är de norska vikingarna vi vet mest om tack vare vikingasagorna. De norska vikingarna bosatte inte bara Färöarna och Island, de for heller inte bara till Amerika, de hade också bosättningar längs Skottlands norra och västra kust.

Vid Iona (utmärkt på den högra kartan) hade år 563 den irländska missionären Columbanus med kyrkans hjälp byggt ett kloster för att kristna skottarna. Vad som inte står på wikisidan om honom är att han och irländarna spred kristendomen genom hela Europa, och inte bara det, Columbanus spred också dåtidens kunskap, därmed blev de kloster han grundade de första universiteten ditt Europas kungar skickade sina söner för utbildning.

Även om den gamla historieskrivningen förtäljer att vikingarna slog ihjäl munkarna när de nådde Iona så var det inte värre än att klostret var verksamt ända till reformationen. Något slags kulturellt utbyte bör också ha uppstått mellan dessa munkar och de norska vikingarna, eftersom det är dessa norska vikingar som står för den fornnordiska litteraturen. De norska vikingarna började kolonisera Island på 800-talet, där fans redan irländare, och det var där man började använda skrivkonsten i vikingavärlden. Kanske fick också en av munkarna följa med hem från klostren när man gått över till den nya religionen, vilket en del gjorde alldeles frivilligt. Kristnandet av Skandinavien verkar inte ha gått till som man tidigare trott, och vikingarnas historia skrivs om då nya fynd upptäcks som förändrar bilden vi haft av dem.

De första av de fornnordiska skrifterna berör Norges historia. På 1000- talet nedtecknades de norska landskapslagarna, först hundra år senare beslutades vid alltinget att den isländska lagen skulle skrivas ned. 100 år före Snorre Sturlasson skrev Are Torgilsson Frode isländingaboken av i vilken han redogjorde för Islands historia och den norska kungalängden.  Are skrev också en krönika över hur Island bebyggts från 800- talet till 1100- talet i landnamsboken. Först därefter skrevs de isländska sagorna och så Eddan förstås

Fornnorska lever inte bara kvar på Island den lever kvar i Europa Hundratals rent av tusentals ortnamn i Europa har namn från fornnorskan.  Alla orter med ändelsen by har norska anor,  står för boning ( t.ex. Derby, Selby or Whitby osv)  Bara i Yorkshire finns 155 orter med ändelsen  thorpe, från fornnorska þorp,  (Scunthorpe tex,) Många städer har namn efter Oden,Tor och Frej. Efter Romartiden så anammades vikinga religionen av jarlarna (earl) i england.Och ja Earl kommer av ordet Jarl. Thursday av ordet Pórsdagr. Sister från Systir, husband  från Húsbóndir (husbonde) Bridal kommer från Brýdlôp (bröllop) Jag har tidigare i livet grunnat över likheterna mellan till exempel det engleska neighbor för granne och norskans nabo med samma betydelse. Föga anade jag då att vikingarna hade influerat norra Europas kultur och språk, och att vi hade gjort ett sådant genetiskt avtryck.

En annan tanke som slår är också om man ser på den högra kartan här ovan. Medan vikingarna hade ett tolerant kulturutbyte, runt över världen så sysslade araberna med de verkliga plundringstågen där man lade allt under sig. De som inte tillhörde en abrahamitisk religion dödades, de andra kuvades och hånades om de inte omvändes sig. Inte ett ord har jag lärt mig om arabernas och turkarnas imperialism och illgärningar, man har talat om den muslimska expansionen. Genom att använda felaktiga ord blir historieskrivningen falsk. När man ser på kartan till höger ovan så blir det tydligt vilka som var de verkliga barbarerna. Skillnaden i våra olika förhållningssätt handlar om kultur.

Vikingarnas förhållningssätt till omvärlden  kom sig ingalunda av vekhet från vikingarnas sida. När de var på det humöret kunde de verkligen sätta skräck, inte bara i prästerna utan i andra folk. Många år vid årorna kräver att man är bra på att samarbeta och organisera sig, detta tillsammans med en överlägsna längd och fysik gjorde vikingarna respektingivande, med ett internationellt rykte. Den bysantinska kejsarens livgarde bestod av vikingar, och de vikingaättade normanderna besegrade engelsmännen, och under det norska korståget på 1100-talet så förlorades inte ett enda slag. Men barbarer – nej.

 

Det är via språket vi känner vikingarna. Det manliga vikingaidealet ”drengskapr”  är svåröversatt idag, skojar man till det och översätter det till drängskap så blir det tydligt att allmogens arbetsmoral har djupa rötter. I viss litteratur översätts drengskapr ofta slentrianmässigt till honour/heder, men det blir helt fel. Det finns ända upp till 21 helt andra fornnorska ord som berör heder. Heder hette på fornnorska  hēdhra och  sæmd. Sæmiligr betyder hedervärt. Heder i form av kompensation benämns sómi. Ära heter vegr, vægher och har att göra med den rätta vägen (moralen)  Vi har virða för värde.  Virðing (inte så olikt värdering) blir på engelska respect value reputation,  och virðu-lig (inte så olikt vårt värderlig eller värdering), blir på engelska honorable, magnificent, det vill säga rättskaffens (=utifrån yttre måttstock, imponerande.)  Den språkbegåvade ser också kopplingen till engelskans virtue… Det verkar inte finnas någon språkmässig släktskap mellan drengskapr och den hederskultur vi har i Sverige.

Det norska dreng betyder pojke, drengskapr avser alltså en nordisk manlighetsnorm men den är specifikt Skandinavisk. En Drengr är beteckningen på en fri man (icke träl) , och drengskapr står för de egenskaper som man förväntar sig av en fri man. Det är mycket som skiljer det skandinaviska manliga idealet från andra manliga ideal såsom macho och framförallt det arabiska sharaf,  som innebär att vakta egendom och kvinnor och seder. Det går heller inte att jämföra med det arabiska Hamasa = mod.

Det manliga vikingaidealet drengskapr  omfattar nämligen också engelskans nobility. Noble står för ”having or showing fine personal qualities or high moral principles”. En drengr är helt enkelt en artig och ridderlig kamrat. Enligt det arabiska sharaf ska mannen bevara kvinnors jungfrulighet, men en drengr uppträder beskyddande gentemot kvinnor i allmänhet, han är en gentleman.  En drengr är alltså snäll och vänlig, elakhet benämndes ó-drengskapr.

Nu kan man tro att det här med hur en man skall vara är något som vi fått från den engelska kulturen, men går man till språket så är det tydligt vem som tagit intryck av vem. Vilken kultur det är som hade ord för de här sakerna från början, och vilken kultur som tog in dem som låneord.  Jag hittade en jätterolig förteckning över fornnorska låneord i engelskan.  Det fornnorska dreng finns i ett flertal fornengelska ord såsom lagman, värnpliktig, tapper, krigare, och just  dräng. Ordet drengr i meningen modig man har stannat kvar i vissa engelska dialekter liksom gríss (gris), kjót (kött) , lyng (ljung) sild (sill) samt elska, (älska)  “to love” Det var ett par riktiga raringar de där islänningarna.    

När jag hittade detta så trodde jag det var för bra för att vara sant, men det verkar inte bättre än att vikingen var förebilden för det som skulle bli den engelska gentlemannen, jag kan inte tolka annat utifrån vems språk som influerade vem, och det finns flera kopplingar. En gentleman är en gentle, man. Gentle betyder vänlig mjuk mild.

Jag minns plötsligt Dan Korns ”bevis” på att Sverige haft en klankultur. Via latinets gens till engelskans kind hävdar han att svenska orter har fått namn efter svenska klaner. Men det är milsvid skillnad mellan en arabisk klan och en svensk ätt. Korn hävdar att latinets ”gens” är ursprunget till gentleman, och rent språkligt kan man backa bak till latinets gens, men ord ändrar betydelse på vägen och betyder inte samma sak i Skandinavien som i det gjorde i antikens Rom.

Jag på sökte på etymologintill gentleman, (ords ursprung). Gentleman är ett låneord från franskans genitlhomme, ett sammansatt ord av gentil (hjälpsam, behaglig, attraktiv, artig, stor, välartad rättvis) homme (viril man). Vi har också franskans gentil i svenskan även om det inte är så vanligt. SAOL:

om person med hänsyn till hans sätt att uppträda mot andra: verkligt fin; hänsynsfull

Det har alltså vare sig i franskan eller fornnorskan koppling till härkomst, det handlar om beteende. Plockar man ned de engelska beståndsdelarna gentle, så har det på 1200 talet en betydelse som berör börd, men det kommer fortfarande från franskans gentil som i huvudsak handlar om en god fostran (high-born, worthy, noble, of good family; courageous, valiant; fine, good, fair).  Det står inget om klan eller släkt, det handlar om beteende. På 1200 talet åsyftade ordet gentleman:

 ”nobleman whose behavior conforms to the ideals of chivalry and Christianity,” and gentleman came to be used loosely for any man of good breeding, courtesy, kindness, honor, strict regard for the feelings of others, etc.

Vad det gäller språkleden man, så kommer den från fornengelskan och har betydelsen man, människa, modig man, hjälte, tjänare, vasall. Ursprunget är Old Saxon, Swedish, Dutch, Old High German man, German Mann, Old Norse maðr, Danish mand, Gothic manna ”man”. Så en sammankoppling med klan – nej

Det verkar alltså som om det handlar om en värdering från de skandinaviska vikingarna. Det är vad vi förväntar oss av män rent generellt i vår kultur, och av den anledningen föraktar vi till skillnad mot skamkulturen, de som vare sig är modiga, hederliga eller gentlemen helt oavsett hur mycket pengar eller politisk makt de har.  Vikingen beskrivs också i historien som en renlig, välansad, belevad person med yttre stil och med en stark moral.  Med andra ord  var det skandinaviska manliga idealet en modig gentleman, och idealet har levt kvar och är en stor del av den svenska kulturen.  

En mer korrekt översättning till engelskan av vad drengskapr står för blir alltså nobility/courage.  Det vill säga det handlar om personliga kvaliteter, att ha en hög personlig moral, och stå upp för den. Det var det som krävdes av en viking,  och det var det som gav anseende i vikingakulturen. I vår fornnordiska kultur så skapades inte anseende genom våld, inte genom makt, inte genom rikedom eller kändisskap utan genom hederlighet, ärlighet och rätt uppförande. Det har avfärgat sig på hela vår kultur. Därför kan en snorrik kändis med enormt inflytande fortfarande idag dala som en sten, om den uppför sig illa. Snorre Sturlasson:

”Modiga män, vilka utgör ett gott inflytande kallas drengr.”

”En drengr  är stoisk, storsint, moralisk, respekterar andra, och har styrkan att gå den rätta vägen, han beter sig som en gentleman och är rättrådig”

Våra moraliska normer i Sverige är alltså inte kristna i första hand, de kommer från vår vikingahistoria. Bilden här ovan kommer från Havamal – Odens (den högstes sång) i den  poetiska Eddan. Detta är skandinavisk  kultur och sitter djupt rotat i den skandinaviska folksjälen, och lever också kvar i språket.  Det fanns inte bara en fornnorsk benämning på den som levde upp till dessa ideal, det fanns också ord för den som inte gjorde det. Denne kallades niding.  Fornnorsk stavning níðingr, fornsvensk niÞinger, benämningen lever kvar i det svenska språket i ord som nidingsdåd, från det fornnorska diðingsverk (verk= handling). Ordet nidingsdåd används sällan idag, och då endast  oftast om riktigt bestialiska brott, men det var en allmän betäckning på en en omanlig handling, det vill säga en som är synnerligen feg, låg och därmed väcker förakt.

Kulturkrocken med skamkulturen som saknar dessa moraliska normer, är både skrämmande och smärtsam, det är inte rasism att förskräckas av lättheten till handlingar som vi betecknar som nidingsdåd och därmed rent ondskefulla. Det är inte rasism att förfaras över att ge sig på de de utsatta, må det vara kvinnor, barn, djur, eller handikappade. Vi kallade dessa attacker Níðhǫggr  vilket betyder elakt hugg/slagg, och vi reagerar på det osportsliga att vara feg och flera mot en.

Idag lever bara ordet Nidhugg kvar som namnet på draken som representerar ondskan i världsalltet i nordisk mytologi. Men i vikingasjälen så vet vi och reagerar på ett nidhugg med förskräckelse. Det är en attack som inte anstår en drengr med vikingamoral eftersom det är lågt och fegt. Det finns en modernare variant på ordet nidhugg, nämligen; svinhugg, och det finns ett talesätt att svinhugg går igen. Det är en kombination av det vikingarnas nidhugg och det kristna synden straffar sig själv.

Den svenske vikingen hade ingen förståelse för att ge sig på de svagare, inte  heller för kulturer som inte respekterade och värnar kvinnor. Det är inte rasism, det är kultur.  Gísle Surrsons saga:

Eyjólfr ordered his men to kill a woman, a despicable act. Hávarðr stood up to him, telling the men not to do níðingsverk (the work of a níðingr).

Ordet niding lever också kvar i nedrig,  och nedrighet. Att svensken reagerar starkt på invandrare som slår ned pensionärer, eller går på andra svaga och försvarslösa sitter djupt i vårt DNA. Att svensken reagerar beror såklart inte på rasism, det beror på tusenårig moral att värna svaga och utsatta,  allt annat är otänkbart, det är nedrigt, niðings-verk. En annan äldre betydelse för ordet niding är att vara snål eller girig. Att vara gniden kan också komma från ordet niding. Men niding är allmänt beteckningen på den som bryter mot vikingamoralen, och som därmed anses ärelös. Därför är våra politiker och Özz så klart níðingr och får utstå nid. Nid betyder betyder enligt Runeberg hån,  det fornnorska nið är en förolämpning och att niða är att baktala, och vi vet alla vad en nidvisa är.

Nidher-slā betyder slå ned och niðri  betyder ned.   Det handlar alltså om att falla i gracerna beroende på bristande drengskapr. Sålunda blev ordet nidfalla nedfalla, det vill säga falla ned i nid. Även här har engelskan fornnorska låneord. Law kommer från det fornnorska Lagr i dag lov (lag) på norska, och outlaw är den som står utanför/nedanför lagen. Det vill säga en níðingr. Denne har tappat vikingalagens beskydd.

Nidingen eller níðingr/ niÞinger  blev utstött ur samhället, denna var hatad och föraktad. Vanliga orsaker till sådan vanära var feghet, svek, dödandet av  fränder eller försvarslösa, eller att svika sitt ord. En viking som svek sitt ord litade man aldrig på mer. Det blir ju glasklart varför svenskarna tappat respekten för både politiker och Özz, –  för oss är de níðingr.  Nidingen var bokstavligen fredlös, det vill säga vem som helst hade rätt att döda denne. Numera går vi inte så långt, men vi den vi tappar respekten för är ”som död” för oss, den har tappat sin rätt till respekt.Invandrare talar ofta om svenskar som kalla, men sanningen är att vi  fortfarande fryser ut/ger ”the could shoulder” till den vi inte anser uppför sig efter vår moral. Vi är sofistikerade vikingar vi slåss inte, vi skriker inte, vi är tålmodiga och värdiga, vi vänder dem helt enkelt ryggen. En svensk som inte gillar hur någon beter sig skriker inte, han blir inte aggressiv, en svensk markerar avstånd. Det handlar inte om hudfärg, det handlar inte om etnicitet, det är inte rasism det är kultur. Vi kan ge en fin vink om hur man borde bete sig, (en broschyr) (en lapp i tvättstugan) resten är upp till mottagaren att klarar av.

Özz förstår inte vad som hänt, svenska narcissister förstår inte heller det här, kändisar och politiker blir helt förvirrade och tror att det är ”hatare” och ”rasister” som går på dem, när det är vanliga vikingaättlingar som irriteras av att människor predikar för andra hur de skall vara samtidigt som de inte själva lever upp till våra normer och värderingar.

En viking är väluppfostrad. Han är rakryggad, han talar sanning, han är trogen, disciplinerad, gästfri, självständig, flitig, och uthållig. Vilken Europé som helst skulle förstå att det är en svensk/skandinav vi talar om utifrån de tre sista egenskaperna. I Frankrike finns till och med uttrycket ”snäll som en svensk”. 

 

(forts med återkoppling till Özz och kulturkrocken följer)

 

Posted in Integration, Özz Nûjjen, Skamkultur Klankultur Heder., Svensk kultur.

6 Comments

  1. Pingback: All offentlig makt i Sverige utgår från Socialdemokraterna. Och Allijangsen. | WTF?

  2. Jag ber om ursäkt för hattandet med detta inlägg, framförallt i fråga om titeln. Jag lät mig lockas att publicera innan jag var nöjd.

  3. Tack för att du finns och för att du skriver.
    Dina texter är stärkande i en tid som denna.

  4. Så du menar att i en nation har man gemensamma värderingar ? hur ska man då förklara engelbrektsupproret ? har man gemensamma värderingar blir det väl inte uppror ?

    • Frågan är mycket bra. Eftersom det var den svenska nationalismen som gjorde att vi enades och blev av med Erik av Pommern och hans fogdar.

      En nations gemensamma språk, gemensamma historia, gemensamma traditioner och gemensamma värderingar, skapar en ”vikänsla” och därmed en stark sammanhållning inom gruppen.

      Under Engelbrektsupproret gjorde folket i den svenska nationen uppror mot att styras och plågas och utarmas av andra nationer. Erik av Pommern (Polen) var av aristokratin utsedd till att regera även över Sverige i det som kallas Kalmarunionen. Det godtog inte den svenska nationen vilket ledde till att Kalmarunionen upplöstes.

      Allt handlar om kampen om makten över tillgångarna. Kalmarunionen föddes för att ta upp kampen med Hansan. Lite på samma sätt som EU bildats för att ta upp den ekonomiska konkurrensen med andra aktörer. Liksom i dagens EU centraliserade makten Erik gick förbi stormännen och tillsatte danska och tyska fogdar för att beskatta de svenska bönderna.
      Erik av Pommern startade också krig vilket kostade pengar, och de svenska bönderna beskattades därför hårt och eftersom fogdarna inte var en del av vår nation så kände man ingen samhörighet och därmed inget ansvar för människorna och tillät sig därför att behandla svenskarna synnerligen brutalt för att driva in pengarna.

      Av samma anledning var det också lättare för den svenska nationen (folket) att gå emot fogdarna samt göra uppror mot den kung som inte heller han var en del av vår nation.

      Ännu mer paralleller till EU – Erik av Pommern ville ersätta vårt tingssystem med kunglig räfst. Det blev ingrepp i vår kultur. Vare sig de hårt beskattade bönderna och de svenska stormännen blev gynnade av Erik av Pommerns politik och krigföring. Ännu en parallell till EU, Sverige beskattas men gynnas inte.

      I alla fall när talesmannen Engelbrekts klagomål på fogden inte ledde till någon förbättring så var upproret ett faktum.

      Tack vare att vi höll samman inom nationen blev vi av med våra plågoandar och slapp finansiera Erik av Pommerns projekt.

      Jag vet inte vad du lärt dig i skolan, men krig och uppror handlar sällan om värderingar, det handlar om kampen om makten över tillgångarna, och man vill öka eller i det här fallet återta den egne grupptillhörighetens makt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.