Så låtsas vi att vi gör nåt och känner oss goda på kuppen.

Gratis Good guy

1996 bestämmer sig 6 män från “Rädda barnen” att nu måste det göras något åt mäns våld mot kvinnor, man gick därför ut med ett upprop i Svenska Dagbladet, där de nämner de systematiska våldtäkterna under kriget i forna Jugoslavien, barnsexturismen i  sydostasien, samt pedofiler i Sverige. I uppropet konstateras att dessa beteenden är omanliga och oförenliga med en manlig styrka, vilken innefattar att skydda och värna de svaga och utsatta – och så långt håller jag med, men resten av deras resonemang hisnar, de skriver: ”Vi är trötta på infantil machodyrkan och hånleenden. Vi är inga vältränade supermän, inga brorduktiga ordningsmän och inga patetiska romantiker. Vi är vanliga farsor som blivit fruktansvärt trötta på infantil machodyrkan, manlig destruktivitet och urskuldande hånleenden. 

Trots mitt extremt manliga yrke, i de värsta av professioner så har jag ingen erfarenhet av infantil machodyrkan. Jag förstår inte ens som kvinna och därmed offer,  vad  de pratar om. Det är mindre än 1 % av männen i Sverige som begår övergrepp. De som gör det anses sjuka av resten av manligheten. Övergrepp är inte norm – det är untantag. Varför tas det upp som ett huvudproblem i Sverige? Varför klumpas svenska män ihop med resten av världen? Och Varför blandas krigets undantagstillstånd ihop med norm? Och varför nämns en bisarr perversitet i samma andetag?

Som någorlunda kunnig i psykologi så är jag medveten om att personligheten formas under de första två åren i en kombination av gener och interaktion med den primära vårdnadshavaren och dennes kultur.   Deprivation dvs inte tillräcklig näring under den tiden gör att hjärnan inte utvecklas som den ska. Man utvecklar inte förståelse för egna och andras känslor. Lägg därtill ett aggressivt bemötande, eller enbart likgiltigt och försummande bemötande, så kommer barnet växa upp och bli känslomässigt stumt och bära med sig en uppdämd aggressivitet 

Det här verkar man konsekvent blunda för att det fungerar så. Likaså är man i samma förnekande angående att värderingar och moral måste läras in före åtta års ålder. Efter det är det för sent. Vi har olika utvecklingsfönster under vår utveckling till människor, och vi behöver rätt stimuli under dessa perioder för att hjärnan skall utvecklas helt enkelt. Det späda barnet behöver dela sina känslor med en funktionell vuxen i ett tillstånd som kallas intersubjektivitet för att lära sig förstå dem.  Detta tillstånd kräver en vuxen som kan känna och hantera och reglera sina egna känslor, och därmed känner igen dem i barnet, långt ifrån alla mödrar kan det. (Det är inte alltid mödrar som är den primära vårdnadshavaren men oftast är det det i och med att kvinnor ammar) 

Det finns mycket forskning som visar att våld föder våld, och att de allra flesta förövare har varit offer i barndomen, framförallt så har förövare inte fått tillfälle att tilläckligt förstå och utrycka sina känslor, därför går de direkt till handling.  Så där är tanken  hos “Rädda barnen” att sätta fokus på barnen helt korrekt. Att förbjuda barnaga är ett väldigt stort steg i rätt riktning, men det hindrar ju inte att den som blivit slagen alltför ofta slår sitt barn, – när orden tar slut tar våldet vid,  har man inte fått orden så återstår våldet. 

Vill man hindra våldsverkare så skall man träna upp empatin hos de som är såpass friska att de är behandlingsbara, men också ge dem verktyg att hantera sina känslor genom att sätta ord på dem. För den som kan förstå sina egna känslor kan också förstå andras, och då först kan empati med den andre uppstå. Vad man vetat länge inom kriminalvården och arbetat med är att det går inte att känna vrede och empati samtidigt. Väcker man empati så slocknar vreden.

Det de handlar om är att hjälpa människor att utvecklas från att vara primitivt styrda av sin överlevnadsperson som det kallas när reptilhjärnan (känslor före förnuft) tar över, till att kunna känna och hantera (reflektera över) både sina och andras känslor före man agerar. (Slår, tar för sig, eller på andra sätt kränker).

Vad som vore rimligt för Rädda Barnen vore att lobba för och tom kräva mer resurser till psykiatrin som är kompetent att hantera dessa frågor och har gjort länge. Även att kräva av politiker att det införs incitament för föräldrar att ta itu med sin känslomässiga problematik, men framförallt att stötta barn framförallt under de första två åren. Det räcker att någon “ser” barnet och ger barnet den näring som behövs för att hjärnan skall utvecklas.

 Vidare borde man ta en allvarlig funderarar på hur vårt samhälle förhåller sig till de riktigt farliga våldsverkarna, de som njuter av våldet nämligen sadisterna. Varför inte sätta fokus på att skydda samhället och dess barn från dem?  Att mena att det finns en manlig strukturell tolerans för brott mot barn är befängt. Endast störda män begår dessa brott, friska män känner avsmak, och funktionella vuxna mogna män sätter gränser, i verkliga livet.

Men ett sådant pragmatiskt förhållningssätt verkar vara främmande för “Män för jämställdhet”.  Istället så erbjuder de feministiska samtalsgrupper, under marknadsföringsgreppet “Män för jämställdhet erbjuder något unikt – ett rum för män att reflektera tillsammans.Metodmaterialet är framtaget av dramapedagogen? Elis Larsson, och har vissa samtalsregler, som får mig att undra över vad själva syftet är. Jag har väldigt svårt att tro att syftet är att skapa en verklig förändring, en förändring kräver riktiga män som sätter ned foten, som kan visa på rätt och fel, både för barnets framtida uppväxt, men också för att förhindra och avbryta pågående övergrepp. Som ett före detta misshandlat barn kan jag säga att ingenting blir bättre av att skapa fler feminiserade män som är mer fokuserade på konsensus i gruppen, att ingen där känner sig kritiserad, att alla har rätt till sin åsikt, det inte finns något rätt eller fel, eller att debatt inte skall inledas?

http://www.mfj.se/wp-content/uploads/2016/06/feministisk-samtalsgrupp1.pdf

Angående diskussioner så finns redan Flashback där pedofilerna och illgärningsmän får sina fiskar varma, där goda rättrådiga män står upp för rätt och fel på en daglig basis. Där är männen som vågar säga ifrån. Som vågar avbryta, som vågar tillkalla polis.  Vad männen i dessa diskussionsgrupper kommer åstadkomma tror jag stannar vid ett ömsesidigt ryggkliande samt fyllandet av ett narcissistiskt behov av att känna sig god.  Men i min värld så är det så att God är den som gott gör, för att parafrasera Forrest Gump. Jag förstår inte hur dessa tillrättalagda ”killmiddagarna” ska påverka vare sig det som skedde i Bosnien, barnsexturism, eller pedofiler., på annat sätt än att de ger ett avlat, ett frikort för ett riktigt ansvarstagande.