Hederskulturen är ett allvarligt hot mot oss alla.

Bilden ovan är ett fotomontage, den ursprunglig tweeten visade en naturkatastrof, så Gardells text var ironiskt menad. Men det verkar som kanske verkligheten hinner ikapp. Även om större delen av kändiseliten fortfarande svävar i total okunnighet om integrationsproblemen så gör inte politikerna det. Trots det gör man ingen problemanalys. Moderaterna tror jag faktiskt inte bryr sig eftersom det inte drabbar dem, och vänstern stödjer sig  fortfarande på Marx maktanalys trots att den saknar vetenskaplig grund. Fortfarande 200 år efter Marx födelse så har föreställningen att människor lägre i maktpyramiden är offer för de övre, ett järngrepp inom sociologin kriminologi och kulturen, och därmed har denna föreställning kontroll över den intellektuella (?) debatten.  Därför talar man i denna den tredje vänstervågen om svenskarnas rasism, vitt privilegie, det är  intersektionalitet det är rasifiering det är patriarkatet det är heteronormativitet och allt vad det heter, och Snickesnacki sitter fortfarande och talar om socio-ekonomiska faktorer. Trots att hotet mot samhället ökar mer och mer.

Många tror fortfarande att kejsaren (politikerna) har kläder, att de har en aning om vad de håller på med. Vi är så indoktrinerade i mantrat ”allas lika värde”, att vi inte ser det uppenbart befängda i påståendet. Värde är något som avgörs i relation till nåt annat. Det uppstår i jämförelse mellan två enheter som värderas mot varandra. De flesta gillar guld mer än bly till exempel. Vi värderar den enhet högre som är mer åtråvärd för oss själva. Som betyder mer, som ger oss mer. Det gäller människor också, vi anser inte att alla vänner är lika mycket värda för oss, en del står oss helt enkelt närmre än andra. Vänner är inte utbytbara mot vem som helst, man tar heller inte vem som helst till partner, eftersom vi värdesätter olika egenskaper.

Våra anställda eller våra barn är heller inte lika mycket värda som andras och därmed utbytbara. Vi värderar också våra grannar olika. Vi föredrar grannar som inte stör oss framför de som för liv eller eldar vår bil. Alla grannar är inte lika mycket värda. Det betyder något för oss vem vi bor nära. Det betyder något för oss vem vi delar skola, arbetsplats och land med.  Till och med inom sociologin har termen värdering,  betydelsen önskvärdhet. Det handlar alltså om att avgöra vad vi vill ha och inte. vad vi önskar ha och inte.  Och ärligt talat är det få svenskar som anser dessa bildbränder och dödsskjutningar, och gruppvåldtäkter särskilt önskvärda. Vi vill inte bo, arbeta och leva med människor som utför dessa handlingar. Vi anser dem inte önskvärda. De har inte samma värde för oss.

Jonas Gardell här ovan har tystnat på twitter, kanske har han fattat.  Jag har funderat länge på varför Gardell betedde sig som han gjorde. Förmodligen var han okunnig och utgick ifrån sin egen privata verklighet. Locket har varit på, massmedia har inte rapporterat, och massmedia har demoniserat SD som lyfter upp de här frågorna på dagordningen. Jonas har varit alltför arrogant god™  för att ta reda på vad det är han försvarar, och därmed också för arrogant för att ta reda på vad han attackerar. Jonas skriver själv att han han identifierar sig med deras utanförskap. Men tänk om de inte ser det som utanförskap, tänk om de ser det på ett helt annat sätt? Tänk om det faktiskt är klanen som ser oss som de utanför?

Det är egentligen tack vare Jonas som jag fått förståelse för skamkulturen vilket är det antropologiska namnet på hederskultr. Han har ett gott öga för mänskligt beteende. Här beskriver han i Ett UFO gör entré skolgårdens mobbing och skamkultur, helt genialiskt i form av  ”Juhas lag:

 

1. Att tala sanning är att ljuga så att folk tror en.
2. Att vara ärlig är att bluffa så att folk går på det.
3. Om något inte syns finns det inte.
4. Om något inte märks har det inte hänt.
5. Att förställa sig och vara sig själv är en och samma sak.
6. Skillnaden mellan en upplevd händelse och en uppfunnen är bara en fråga om inlevelseförmåga.
7. Det viktiga är inte hur en människa egentligen är, utan hur andra uppfattar henne.
8. Det viktiga är inte vad en människa egentligen gör eller har gjort, utan vad andra tror att hon gör eller har gjort.
9. En människa blir först till i en annan människas medvetenhet.

Juhas lag ringar in det antropologiska begreppet skamkultur helt klockrent, med den enda skillnaden att den fasaden som skall försvaras i skamkulturen inte är individuell utan hela gruppens/klanens. Vissa punkter är direkt överförbara, nummer 3= Om något inte syns så finns det inte. Det vill ytan är det viktiga. Det viktiga är att andra inte får veta, inte vad som gjorts.  Nummer  4 = Om något inte märks har det inte hänt, samma där, om ett beteende inte befläckar klanen, så är det ett ickeproblem.  7 =Det viktiga är inte hur en klan är utan hur andra uppfattar den, med andra ord så är det viktiga att utåt sett uppfylla skamkulturens värderinger, det vill säga prestige är allt.  8= Det viktiga är att andra uppfattar klanen som mäktig. Det  visar man utåt genom rikedom och våldskapital.

I skamkulturen aktar man sig för att ge sig på en mäktig klan, man kommer inte ha en chans. Än mindre den som inte tillhör en klan, för den kommer inte att ha någon som kan kräva vedergällning genom talionsprincipen. Skamkulturen är precis lika grym och hänsynslös som skolgården där det gäller att ha beskydd av den som är mäktig. Det handlar inte om moral, det handlar om den starkares rätt. I muslimsk skamkultur utgörs en del av styrkan av att vara en god muslim, och följa den muslimska hederskodexen.  I ljuset av den förståelsen blir det mindre konstigt att man gör allt man kan för att dölja det som hänt, och att det i enstaka fall har det gått så långt som till mord. Det är det hedersmord handlar om. Det handlar inte om kvinnoförtryck, det handlar om hålla fasaden ren i skamkulturen.

När jag skrev inlägget om orsaken till integrationsproblemet så letade jag efter en bättre benämning på skamkulturen än den i Sverige använda  benämningen ”hederskultur”.  Heder är ganska obegripligt för oss. Jag försökte med skamkultur vilket är den korrekta antropologiska termen, jag talade om heder i termer av prestige, och ära men lyckades inte pricka helt rätt ändå för att ringa in vad det handlar om.  Jag blev därför glad när jag hörde Mohamed Omar tala om muslimer och använde  begreppet anseende. Bingo. Där satt den. Skamkulturen är en Anseende-kultur där man tävlar med andra klaner om det bästa anseendet. Det moraliskt riktiga är att i alla sammanhang skydda och öka den egna gruppens anseende inför andra.

 

I en skuldkultur har man helt andra förväntningar på människor, våra moraliska principer är inte grundade på konkurrens med andra, de är istället fokuserade på samarbete. Detta kräver att vi lär barn från tidig ålder att fokusera på att fungera med andra. Därför lär vi barn redan när de är små, att vara snälla, hänsynsfulla och visa omsorg, även mot djur. Vi lär dem att det är fel att använda våld och skada varandra. Istället lär vi dem att  respektera och lyssna på varandra. Vi lär dem att det är fult att fuska, att man istället skall vara ärlig, rättvis och följa regler. Vi lär  barn att stå för vad man gjort, att inte ljuga eller stjäla eller lata sig, alla skall istället hjälpa till. Vi lär barnen att tålmodigt vänta på sin tur.

Det här är något som måste läras in före 8 års ålder.  Eftersom barn före skolåldern ser sina föräldrar som auktoriteter som de vill efterlikna tar de också efter föräldrarnas sätt att resonera. Barn till föräldrar som inte delar den svenska skuldkulturen kommer alltså inte lära sig detta helt oavsett  i vilket bostadsområde de växer upp. Dagis och förskola kan heller inte  kompensera eftersom det är föräldrarna som är barnens förebild. Särskilt för pojkar är pappa en idol. Inom psykologin idag är man mest sysselsatt med neurobiologisk forskning, men Farbror Freuds förklaringsmodell för personlighetens moraliska utveckling står sig. Den är lättfattlig och skillnaderna mellan olika kulturers moralsystem blir uppenbar. Freud menade att personligheten bestod av tre delar, och idag kan man kanske jämföra dem med hjärnans olika delar. Jag har i alla fall försökt förklara dessa tre delar med lite modernare termer:

Id/Detet = våra drifter/instinkter, det vill säga småbarnet i oss som kräver allt genast. I västerlandet ser vi detet enbart som barbariskt och ociviliserat, men det handlar om våra överlevnadsinstinkter. Detet är själva motorn i våra handlingar. Ett alltför hämmat ”det” innebär depression. (Depress = trycka ned), medan lättare hämning tar sig olika neurotiska uttryck. Ett alltför okontrollerbart det medför istället antisocialt beteende, det vill säga avsaknad av omdöme och hänsyn till andra människor och andras egendom. Lägg det här på minnet inför kommande inlägg.

Ego/Jaget =  Vårt medvetande. Det står för omdöme och konsekvenstänk, för vår förmåga att skilja egna tankar och känslor från andras. Denna inlärning börjar de första två åren. För att individen skall utvecklas till en vuxen självständig individ krävs att föräldern  svarar på vad som kallas barnets anknytningsbeteende. Vilket är små barns signaler och ordlösa sätt att kommunicera. Föräldern bör i rimlig utsträckning förstå dessa och svara på barnets behov och inte på sina egna. Man följer barnet in i dess känslor och speglar dem genom att sätta ord på vad barnet känner. Denna intersubjektivitet (delade uplevelse) lär barnet att förstå, sätta ord på, och så småningom själv reglera sina känslor. Denna självförstående möjliggör senare förståelse av andra. Genom trial and error och först förälderns utvärdering och senare barnets egen  socialiseras barnet. Medvetenheten om egna tankar, känslor och handlingar gör att barnet senare kan bli  självreflekterande.  Jaget kallade Freud medlaren mellan detet och överjaget. Det vill säga ett utvecklat jag har ett flertal strategier för att kunna leva i harmoni med sig själv och andra.

Superego/Överjaget=moralen. Det vill säga de normer värderingar våra föräldrar lär oss vilka senare internaliseras och blir en del av oss själva. När vi gör bra ifrån oss enligt dessa värderingar känner vi oss nöjda, när vi bryter mot dem känner vi skuld, eller i värsta fall ångest om uppfostran varit för sträng. Det är det senare som Freud förstod, att irrationella beteenden hade en psykologisk orsak.  Om man liknar överjaget med vårt samvete så får man en bra förståelse för vad som sker utan ett överjag. Det som kännetecknar psykopaten är just avsaknaden av samvete, så överjaget behövs. För mycket skuld eller skam är dock inte heller bra för hälsan. De naturliga instinkterna kommer då att väcka ångest. Givetvis går det inte att leva i harmoni med sig själv om en del av ens hjärna (detet/motorn) säger gå, och den andra (överjaget/polisen) säger stopp.

Vi känner alla till denna inre konflikt lite till mans i form av den besvärliga djävulen på axeln som vi ibland får brottas med. Men med en ickeförstående avståndstagande rent av fördömmande fostran så kan djävulen bli en tyrann som det är omöjligt att gå emot utan svåra kval. Överjaget har blivit för starkt för vad som är hälsosamt för individen, och detta kan ta sig uttryck på lite olika sätt beroende på kultur. Poängen med det här är att för att barnet skall utvecklas till en harmonisk ansvarstagande individ så måste det finnas balans. Barnet måst först och främst få hjälp med att förstå sig själv. Därefter lära in de gränser kulturens moral sätter, och till sist lära sig redskap för att kunna navigera i kulturen i harmoni med sig själv och andra.

I en skamkultur där prio ett är gruppens överlevnad finns inte plats för individen, än mindre dess känslor.  Man kan inte förstå någon annan om man inte förstår sig själv. Det här förekommer såklart hos svenskar som har starka narcissistiska drag där modern inte kan kan skilja på sina behov och barnets. Jag överlämnar åt Brinkemo att uttala sig om den somaliska klankulturen, men i den klankultur från Mellanöstern som vi kommer i kontakt med så innebär det så kallade hedersförtrycket att det inte finns plats för barnens behov, inte heller moderns eftersom hon måste underkasta sig mannen. Mannen måste i sin tur underkasta sig klanen och religionen där alla måste underkasta sig Allah.

 

 

 

Det är klanens behov som är viktigast och den press modern utsätts för av sin klan och kanske från sin make och av sin religion överförs på barnet med hjälp av något som kallas förskjutning. Det är en försvarsmekanism som träder in när någon bli attackerad av någon som den inte kan gå emot, och den kränkning och vrede som väcks förs över på någon annan. Jämför med sagan om pojken som inte ville gå i skolan. Det slutar ”Katten på råttan, råttan på repet, repet på [……..] elden på riset, riset på pojken, och så gick pojken till skolan”. Det vill säga den som blir attackerad av någon starkare ger sig på någon svagare. Det här handlar om en förskjuten och ackumulerad aggression som gör barnet fogligt och följsamt inför hot om våld.

Barn som uppfostras på det här viset reagerar olika, en del blir utåtagerande och ger sig på svagare, det kan vara andra barn, eller det kan vara djur. Om inte familjen socialiserar bort barnets aggressivitet kan djur bli ett tacksamt objekt för barnets förstörelselusta. Den djurmisshandel för nöjes skull som ökat i Sverige vågar ingen prata om. Men utan inlärd empati med djur blir resultatet att djur blir ett redskap till förnöjelse, hund- och tuppfighter känner vi alla till, i Afghanistan har man kamelfighter där de hetsas att slita stora köttstycken från varandra. Djur kan också ses som ett medel sexuell tillfredsställelse, ett lamm utan tänder (sic) är den perfekta gåvan att roa sig i Afghanistan. Även barn är ett medel för sexuell tillfredsställelse, pojkar på 9 används enligt seden bacha bazi, man talar om att det handlar om brist på tillgängliga kvinnor men det här har varit en utbredd sed och och överklassmarkör som även förekom i antikens Grekland,i Rom, i China och i Japan, vilka har det gemensamt att de är skamkulturer.

En skamkultur socialiserar sina medlemmar genom att skambelägga dem. Även sexualieten i sig är skambelag och omgärdas av många tabun vilket i svåra fall slår över och det tar sig då uttryck i skamlöst beteende. Förnedring blir upphetsande. I kombination med brist på empati och en önskan att själv förnedra och skada spårar det ibland ur och en del barn dör av dessa övergrepp . 50 procent av Afghanska män har haft en sådan relation och 10 procent av Afghanerna som kommer hit har varit utsatta för dessa övergrepp.  Att ha rätt till sin egen kropp är ett västerländska påfund och det har bara 50 år på nacken. Skillnaden mellan att socialisera individer med skam och skuld, är att skamen berör vem då är, den tar människovärde och acceptans ifrån dig. Skuld å andra sidan berör vad du gör, om du skuldebeläggs blir du inte angripen i dina grundvalar, och har också möjlighet att göra bättre nästa gång.

Det är många fenomen inom skamkulturen som har sin grund i ett otillåtande överjag , och där naturliga drifter hämmas, varpå människorna inte blir vuxna. Den romantiska synen på kärlek för tankarna till vår pubertet liksom den totala okunskapen om det sexuella även mellan vuxna, vilket vi har sett i en del FUP’ar, och i Ann Heberleins bok. I beduinkulturen som ligger till grund för den skamkultur vi kommer i kontakt med kopplade man sexuella handlingar till hälsa och var extremt kysk. Man ansåg det stärkande för mannen att ha sex med en vacker kvinna och tärande att ha sex med en ful.  I sexualupplysningskriften från 1400- talet ”Den doftande trädgården” stod utförligt beskrivet hur en vacker kvinna skulle vara, bland alla fysiska företräden, och hygieniska så ingår att kvinnan inte skulle vara våt. Numera består sexualupplysningen av pornografi på nätet, vilket förstärker synen på kvinnan som en skamlös varelse som måste kontrolleras.

Inom islam är också akten förbunden med strikta regler om vad som är tillåtet och inte. Den bör också föregås av en bön. Även synen på kvinnans värde gör henne till ett redskap, hon har inte lov att neka sin make. Än värre objektifieras de kvinnor som inte anses tillräckligt dygdiga enligt klanmoralen, västerländska kvinnor ses av vissa även de som redskap. Begreppet våldtäkt existerar inte i kulturen. Sex är sex.  Det är olyckligt att tala om hederskulturen i form av kvinnoförtryck, det är mycket värre ändå, det är symptom på ett helt system som inte ger människor ett egenvärde. Där den inre stressen det bygger upp tar sig bisarra uttryck. Det är ett våldsamt tyranniserande system där den psykologiska försvarsmekanismen förskjutning – att låta någon annan uppleva den känsla av skam man har inför det sexuella – samt projicering – där man håller sig själv dygdig och därför ser kvinnor som bärare av skammen, är institutionaliserad.

 

 

Jag hittade bilden på Kolbergs moralutveckling ovan när jag redan var klar med texten. Den bekräftar min bild av skillnaderna mellan de olika kulturernas moraliska kompass på ett till och med för mig skrämmande sätt. Och värre ska det bli…

Ända sedan civilisationens gryning har människan sökt förstå sin tillvaro och anpassa sig i den.  Livet är skrämmande och oförutsägbart, människan söker trygghet och försöker bringa ordning ur kaos på det sätt hon förmår. Antropologer har delat in de olika kulturerna i tre grupperingar, rädslokultur, skamkultur, och skuldkultur.  I den primitiva rädslokulturen  tror man att andar styr. Det här har illustrerats som lite romantiskt i vår kultur, men det handlar om att leva under hot från naturkrafterna, och den polyteistiska religionen handlar om att försöka blidka eller bara få dessa osynliga makter vänligt sinnade genom att utföra vissa ritualer.

I väst har vi en psykologisk utvecklingsfas i 6-7 års åldern  vilken präglas av magiskt tänkande. Den omogna hjärnan försöker skapa kontroll i en föränderlig och oförutsägbar värld genom ritualer och upprepning. En trygg omgivning gör att barnet utvecklas vidare, men under den här utvecklingsperioden tror barn på magiska krafter. De kan vara rädda att något hemskt ska hända om de inte gör på ett visst sätt, de tror också att deras tankar kan påverka personer och händelser. Den här perioden präglas av undvikande av obehag, och behov av auktoriteters vägledning.

I rädslokulturen handlar den auktoritära vägledningen ofta om fysisk dominans.  Rädslokulturen förknippas med primitiva samhällen där bristen bristen på utbildning gör att man också lever kvar i förskoleålderns tolkning av världen. I vissa delar av Afrika tror man fortfarande på andar och är rädd för att förarga sina förfäder. Jag har träffat en somaliska, väldigt snäll på alla vis, som trodde på satan lika övertygat som små barn tror på jultomten. Per Brinkemo berättar om en Somalisk familj där föräldrarna upplevde att barnet inte lydde, i tron att att orsaken var att att barnet var besatt av onda andar så brände man barnet med eld för att få ut dessa andar ur barnet.  I rädslokulturen tror man på förbannelser, omen och att missgärningar påverkar ens öde. Vidare tror man att heliga platser kan hela, och man undviker de områden man tror är ”mörka” vilka tros befolkas av ond andar, man går därför runt dem, på samma sätt som svenska barn i den här perioden undviker vattenbrunnar med vissa bokstäver.

I rädslokulturen tror man att böner kan ge vägledning, och att sjukdom kan botas med ritualer, och att yrkesskicklighet kommer sig av att man fått ta del av helig kunskap. Det här leder till att vissa afrikanska kulturer rekommenderar  häxdoktorn män att ha sex med en oskuld för att bli av med sin HIV. I ett fall våldtogs en 9 månaders bebis av 6 män, däribland hennes gammelfarfar. Nu snackar vi kulturskillnader… Men det här är något som det inte är tillåtet att prata om, men visst har vi barn här i Sverige som blivit våldtagna för att någon släkting velat bli av med sin HIV. Vi har tusentals flickor som är könsstympade. Det här med allas lika värde, och alla kulturers lika värde blir mer och mer svårt att få ihop utan att förkasta alla moraliska principer. Är den så omtalade värdegrunden i själva verket en nihilistisk värdegrund där ingen moral längre existerar? Endast i total avsaknad av värderingar och moral går det att undvika att föredra en kultur framför en annan.

I skamkulturen som motsvarar level 2 i moralutvecklingen är man helt beroende av att bejakas av de andra medlemmarna i sin grupp. Moralen i skamkulturen handlar om skyldigheter gentemot familjen och klanens överhuvud, inte gentemot hela samhället som i skuldkulturen. Det är viktigt att följa sociala koder och uppfylla gruppens förväntningar. Vi har en liknande psykologisk utvecklingsfas i tonåren, vilken präglas av behovet av passa in och få kamratgängets gillande och bekräftelse. De som vuxit upp på en större ort kan känna igen sig i rädslan för att bli utfryst och den ångest det innebar att bli utestängd från gruppen. Vi är flockdjur och är beroende av gruppen för vår överlevnad. Det väcker mycket ångest att bli utstött, därför är makten att stöta ut någon ett kraftigt vapen.

Tonårens stora behov av att passa in i kamratgruppen, rädslan för att själv bli utsatt gör att en despot kan få hela gruppen med sig, och därmed utöva ett starkt tryck på den enskilde att anpassa sig. Grupptrycket på tonåringar utan vuxna är hårt och den som inte lever upp till förväntningarna riskerar att stötas ut. Ingen ville hamna i den positionen och de flesta gör allt som krävs för att inte hamna där. Till och med att vara hantlangare åt despoten på skolgården Fram till att man börjar skolan har man lärt sig föräldrarnas värderingar av vad som är rätt och fel. I mötet med skolkamraterna kommer man stöta på andra värderingar, och framförallt människor från hem där  det varit brister i uppfostran. Ackumulerad vrede hos en i individ kan utöka katten på råttan, råttan på repet kedjan, och en elev kan komma att ta ut sin vrede på de svagare i form av mobbing, särskilt när denne har brister i sin empati.

Hos de mer empatiska eleverna blir det här en stressande situation där de slits mellan vad de vet är rätt och fel, och att undvika att själva råka illa ut. Men har tonåringen en bra grund hemifrån, så kommer den veta att det som sker på skolgården inte är moraliskt riktigt och kommer senare att frigöra sig från gruppen och våga följa sin inre moralisk kompass, och bli en självständig individ. En viss grupp människor fastnar i den här utvecklingen, och blir aldrig mer än förvuxna tonåringar, de kommer för alltid vara hantlangare åt mobbare, de ser till att skapa en fasad som lever upp till de samhälleliga normerna, men dessa är bara en täckmantel för fortsatt mobbing.  Jag skulle placera alla kändisar i den så kallade PK- eliten i den här kategorin som fortfarande moraliskt är kvar i tonårsstadiet.

Ungdomar från skamkulturen har också svårt att komma vidare. De hindras av sin grupp att bli självständiga och blir därför klämda mellan både föräldrarna och kamraternas grupptryck från två håll. Den här utvecklingsperioden i skuldkulturen mellan barn och vuxen är en tid att pröva olika roller, olika sätt att vara, det vill säga hitta sig själv och frigöra sig och bli en egen individ och inte föräldrarnas nickedocka. Det här är något som inte tillåts i klankulturen vilket leder till konflikt, ibland med allvarlig utgång. Ungdomar som som rör sig ifrån föräldrarnas värderingar kan plötsligt skickas till hemlandet, om man anser att de måste skyddas från västerländskt inflytande. De gifts bort, de kan  dödas. De kan vara helt i avsaknad av självbestämmande.

Numera har politikerna blivit tvingade att tala om om hedersförtryck men man kapar problemet för egna syften och talar om patriarkala strukturer och inte om den ekonomiska tradition och människosyn som ligger bakom. Den styr allt, den som blir tillsagd måste offra sig för klanen, det gäller både pojkar och flickor vilka inte bestämmer själva över några aspekter av sitt liv. Klanöverhuvudet måste inte bara  ge tillåtelse till yrkesval och umgänge eller vem man skall gifta sig med, man står under ständig övervakning och kontroll så att man inte ska göra något som befläckar klanen. Det här leder till psykiska problem. Eftersom man inte får ha så mycket känslor om man är ett redskap så får man ungefär samma symptom som de Freud fann hos Wiens överklass där det råda strikta tabun och fasaden var allt.

I västerlandet vet vi tack vare upplysningen, och tack vare Freud att människor har allehanda behov som behov och instinkter. Det är långt mer komplext än en aggressiv och en sexuell drift, vi har även psykologiska behov av närhet och värme. Vi behöver acceptans och rätten till våra egna känslor och upplevelser. Vi vet att människor som vingklipps härvidlag  får olika psykologiska besvär. Överjaget kommer vara alltför starkt, alltför fördömande och hotfullt, individen kommer att vara alltför skamfylld för att rätt tolka detets känslor och behov. Skammen leder till ångest och utan förståelse för sig själv och i avsaknad av förmåga att sätta ord på känslorna, kommer de ta sig andra uttryck, såsom huvudvärk och ont magen i lindrigare fall. Psykologguiden:

”SKAMKULTUR         Kulturmönster som präglas av stark yttre social kontroll, vilket leder till att människor som bryter mot reglerna reagerar med skamkänslor.

Konversionssymtom [kroppsliga besvär utan fysiologisk orsak] är vanliga. Ångest tar sig uttryck i smärttillstånd. Vanföreställningar av förföljelsekaraktär kan i en sådan kultur förklaras med att kritik och straff väntas komma från människor i omgivningen.”

 

 

Det som är unikt i en skuldkultur är att individen är fri. Inga andar, häxor eller väsen styr ens öde, inte heller släkten eller kompisarna.  Det är en frihet under ansvar, man förväntas i vår kultur att själv veta vad som är rätt och fel i alla situationer utan att någon talar om för en vad man ska göra. Det här är en skrämmande utvecklingsfas, men om barnet fått vad det behöver i tidigare stadier så medför det också möjligheter att skapa sig ett eget liv, att välja relationer och partner och att välja att tro på vad man vill. Man anser att man utvecklats till vuxen i dryga 20 års åldern.  Då förväntas man att klara av att leva i en rättsstat där individen själv är ansvarig för sina handlingar. Det ställer krav på omdöme, konsekvenstänk, kreativitet, integritet samt initiativförmåga på ett helt annat sätt än i de andra två kulturtyperna.

Här ovan Jean Piagets psykologiska utvecklingsschema med betoning på moralutvecklingen. Jean Piaget  var biolog och en av de mest inflytelserika teoretikerna inom ämnet pedagogik och kunskapsteori. Skillnaden mellan skuldkulturens uppfostran och förväntningar på barnet och skamkulturens blir här än mer uppenbar.

  • Fas 0 motsvarar detet, anpassning görs endast för egennyttan.
  • Fas 1 motsvarar rädslokulturen, man lyder för att undvika repressalier.
  • I fas 2 börjar de kognitiva funktionerna komma in. Man börjar upptäcka rättvisa. Det här är saftglas-åldern, då man börjar bevaka sin  rätt och jämför vad man får med vad andra får. Därför ser man till att föräldern häller upp lika mycket saft i allas glas. Här ligger skamkulturen, där man bevakar sin egen och klanens rätt. ”What’s in it for me”
  • I fas 3 tvingas barn anpassa sig till villkorad kärlek, det vill säga lära sig att man inte blir omtyckt bara för sin egen skull utan det kräver att man anpassar sig till omgivningens förväntningar. Här börjar man utveckla jag-funktioner så att man fungerar i grupp med andra. Med mer utvecklade sådana växer självkänslan, man börjar bemästra världen, och börjar lita på sitt värde och sin förmåga.
  • I fas 4 börjar man bli så duktig att man kan ta ansvar för hela gruppens välmående och funktion, man håller på att bli en vuxen ansvarstagande individ. Man gör inte längre saker för att få ut något för egen vinning, utan för att leva upp till normer och värderingar och därmed känna sig som en kompetent medlem i ett större sammanhang.
  • I fas 5 styrs man av principer och funderar inte vad man själv får ut av det, men gör bara det man via inre övertygelse vet är rätt. Alla kommer inte hit, men visselblåsare och andra som vågar ta strid för moraliska värden är väl utvecklade vuxna. De har helt frigjort sig från gruppen och drivs av förnuft och logiska resonemang och förmår göra en konsekvensanalys av sina ställningstaganden. De klarar också att resonera kring fördelar och nackdelar med olika angreppsvinklar. Medan man i rädslo och skamkulturen är känslostyrd så är man i skuldkulturen förnuftsstyrd.

I en skuldkultur så räcker det att subtilt påpeka att det någon gör inte hör till normen. Svenskar är lyhörda, självgående, de tar ansvar, de visar hänsyn till sin omgivning, de klarar av att själva anpassa sig. Ge dem reglerna bara så klarar de det själva, svenskar är de mest självgående i världen. I en skuldkultur känner man skuld när man bryter mot den gemensamma normen, därför är vi alla antirasister för det är fel att vara rasist enligt våra normer, och skulle någon glömma, så påpekar vi att det strider mot värdegrunden att kritisera människor för att de är annorlunda, och på det viset har de flesta rättat in sig i ledet.

Vi är hänsynsfulla och pekar inte med hela handen, det räcker med en lapp i tvättstugan eller fikarummet för att få de flesta att kamma till sig, även om det alltid finns någon som inte klarar av att passa in, så fungerar det att ha gemensam tvättstuga, ett gemensamt lunchrum där man inte behöver låsa in sin mat, eller använda pappersmuggar för att ingen diskar. Självklart så räcker det med en broschyr om barngifte… 

 

Jag blev för en tid sedan ombedd att kommentera barngifte, det ledde mig på denna upptäcktsfärd. Min approach är problemlösarens. För att kunna lösa ett problem måste man till fullo förstå det. Som jag ser det har vi två problem, dels barngiftet i sig, men även de medberoende tanterna, som inte  riktigt vågar ta tag i saker. Det är en så förbjuden tanke att inte alla är likadana, att det blir en förbjuden känsla enligt vårt kulturella ”överjag” att faktiskt inte gilla det vi ser och hör. Detta skrämmer de medberoende som alla skriker rasist. På politikernivå så handlar det om att man målat in sig i ett hörn. Vi skulle vara ett mångkulturellt land.  Det går inte att ta tag i det här utan att skriva om grundlagen, och förändra den egna ideologin. Ideologin och politikerna själva går före folket vilket vi alla blir mer och mer varse om.

INTJ’s drivs av den ständiga frågan: hur? Enkla svar på varför svarar inte på frågan hur. Tar man reda på hur sedan uppstod så får man också reda på varför. Enligt storsäljaren ”Sapiens”, så har arten sapiens, precis som andra arter utvecklats i olika förgreningar.  Det är inte konstigare att påstå än att den indiska elefanten skiljer sig från den afrikanska elefanten, och att dessa båda i sin tur skiljer sig från den numera utdöda ullhåriga mammuten. Det har inget med rasism att göra att hävda att det samma gäller sapiens. Det handlar om anpassning till habitatet. Den afrikanska elefanten har stora öron för att fläkta sig, den ullhåriga hade hår för att hålla värmen. Vi kan se samma anpassning hos sapiens i skillnad på pigment i huden, och andra kroppsföreteelser anpassade till klimatet.

Men människan är också en kulturvarelse. Vi har också valt olika sätt att leva, olika sätt att söka föda, och dessa olika levnadssätt har både krävt och premierat olika egenskaper. Från att vi alla varit jägare och samlare, så riktade en del grupper in sig på jordbruk, och andra blev nomader. Olika levnadssätt gav olika möjligheter och ställde olika krav, premierade olika egenskaper. På så sätt utvecklades olika kulturer och olika sätt att organisera sitt ”samhälle” och sitt ekonomiska system. Eskimåer, massajer, aboriginer, beduiner och vikingar har alla anpassat sig till sin situation och har därmed sitt eget sätt att leva på, vilket i sin tur genom årtusenden skapat helt skilda traditioner, normer och värderingar.

Kulturkrocken mellan européer och invandrare, handlar inte i första hand om religion, utan om dessa grundvärderingar. Inom antropologin delar man in kulturer i 3 huvudgrupper, rädslokultur, skamkultur, och skuldkultur. Barnbrudar vilket jag skulle skriva om förekommer både inom rädslo och skamkulturen. De flesta vi stöter på kommer från skamkulturen som är den vanligaste kulturformen på klotet. Men barngifte förekommer inte överallt i skamkulturen, det har uppstått i en kombination av olika faktorer, men dess grund är ekonomisk struktur.

Före islams intåg förekom olika former av äktenskapsarrangemang, det vanligaste var genom överenskommelse, genom brudköp, genom brudrov giftermål via arv, eller tillfälliga giftermål. Det förekom brudrov i Sverige också men Birger Jarl instiftade kvinnofridslaget som förbjöd överfall och kidnappning av kvinnor, vilket hädanefter medförde dödsstraff.  Men det förekommer fortfarande på flera håll i världen som ett sätt att skaffa sig en maka.  I Sverige kommer vi i kontakt med seden till mestadels via den muslimska kulturen. I den beduinska klankulturen hade kvinnor inte annat värde än som avelsston. Inom djuraveln betäcks hondjur så fort det bara går eftersom varje extra år medför en högre produktionskostnad. Lite så är det med barnbrudarna också, vi hanterar det som en kulturell sedvänja men det är bara en del av den ekonomisk strukturen inom klankulturen.

Vi talar också bara om barnbrudar i termer av att de tvingats till äktenskap, men det är värre än så. Det handlar om barn som blivit sålda av sina föräldrar, det här gäller också ”dancing boys” i Afghanistan, de säljs, inte bara på grund av fattigdom, det lär ju knappast gälla i Sverige, de säljs för att öka på klanens makt och anseende. En av tillgångarna för klanen är flickornas oskuldsfullhet. En icke oskuld är förbrukad och saknar monetärt värde. För att minimera risken för att varan fläckas så gifter man bort flickorna medan de fortfarande är barn, innan de är könsmogna och kan förstöra affären. Det handlar inte om kvinnoförtryck, det görs inte mot kvinnor, det handlar om ekonomi och man handlar med alla gångbara varor. Som jag påpekat så säljs även pojkar som sexslavar.  Alla offer för trafficking är heller inte lurade, en hel del har sålts av sina föräldrar. Man vill bli fri från försörjningsbördan så fort som möjligt.

Ett annat skäl att gifta bort barnen innan de blev könsmogna var att förhindra att de blev bortrövade av någon annan klan. Men framförallt handlar det om att säkerställa att de inte blir med barn utom äktenskapet. I en kultur där empati som vi definierar den inte är ”uppfunnen”så ser man inte problemet med detta system. Skamkulturen styrs av traditioner och inte upplysningen, självständigt tänkande är ett hot mot den ekonomiska strukturen, så lämpligheten i att vara sig våldta eller eller ha sex med barn är inget som ifrågasätts.

Kusingiftet existerar inte heller enbart på grund av okunskap. Det existerar av praktiska skäl. Det handlar om att behålla makt och tillgångar inom den egna klanen. Dels för att se till att ”It stays in the family” Men det handlar också om att skydda klanens kvinnor. I giftermål mellan klaner uppstår lätt våld och konflikter om de monetära transaktionerna som omgärdar äktenskapet. I skamkulturen förekommer seden med Dowry, vilket är vad bruden tar med sig in i boet, det är lite som en utökad svensk brudkista och betalas ibland successivt. Dess innehåll avgör hur bruden blir behandlad i den nya klanen. Det förekommer också att brudar skadas med syraattacker, mördas eller drivs till självmord genom ständiga trakasserier eller tortyr av antingen maken eller svärmor för att pressa mer pengar ur den andra klanen. Att barnen blir som de blir på grund av kusingifte är det minsta problemet i sammanhanget.

I Sverige har vi blivit bekanta med problemet med Taharush gamea, det egentliga namnet är Eve teasing där ungdomsbrottslingar trakasserar kvinnor for the fun of it och som ett sätt att lätta på sin inre stress. Allvarlighetsgraden varierar mellan: kommentarer med sexuella anspelningar, till att trycka sig mot, busvisslingar och tillrop, och till riktigt grovt tafsande. Termen Taharush gamea avser när det sker medvetet som politiskt påtryckningsmedel, men oftast handlar detta om form av förskjutning av aggressivitet på ett offer som man vet inte kan försvara sig. Gruppvåldtäkterna begångna av kriminella är alltså inte på ett uttryck för ett patriarkalt förtryck, det är ett uttryck för personliga inre spänningar. På samma sätt som seriemördar dödar för att lätta på sin ångest, så mobbar, trakasserar och våldtar människor i grupp av samma skäl. Det framgår av Förundersökningsprotokollen, vad angriparna säger till offret.

Det kommer inte gå att få stopp för de här trakasserierna om man inte går till roten med det onda. Feminister talar om patriarkala strukturer men ordet patriark betyder faderlig, och hur en far beter sig beror på kulturell kontext. En far kan både vara en beskyddare och en förtryckare beroende på psykologisk mognadsgrad och kulturens moral.

All sån här information finns bara några knapptryck bort, de hittas lätt med lite intresse och tålamod, men ja vad ska jag säga?

 

 

 

Det är långt mycket större skillnader mellan skam- och skuldkulturen än mellan kvinnor och män från samma kultur. Det kan vara nog så svårt att förstå hur det motsatta könet tänker, så hur ska man förstå ett helt annat sätt att tänka  och vara på? Jag har försökt ta olika källor till hjälp, och har använt mig av olika World maps för att försöka bena ut vad som korrelerar med vad, och vad som leder till så olika syn.

Kartan här visar vart i världen det råder rädslokultur (grönt)  skamkultur (rött) och skuldkultur (blått) i världen. det handlar inte om vattentäta skott mellan dessa kulturer, det handlar snarare om i vilken utsträckning dessa  känslor används för att socialisera individen i kulturen. Rädslokultur till exempel finns det ju spår av även i svensk kultur där man i äldre tider trott på skrock och omen mm, så det är ju inte kopplat till etnicitet eller religion, det verkar mer korrelera till IQ kartan enligt mina efterforskningar.Under förhistorisk tid när vi alla var jägare och samlare så levde vi alla i en rädslokultur då det inte fanns tid för så mycket annat än att undvika att bli dödad.

Den kultur som uppstod hos de nomadiserande folken, det vill säga klankulturen,verkar mest korrelera med underkuvande. Den korrelerar med förtryckande regimerFängslande av oliktänkande. Den är inte alltid patrilinjär men bär synen på kvinnor som lägre stående.  Söner favoriseras. I skamkulturen förekommer hög frekvens av kvinnor som dör i barnsäng, samt låg levnadsålder på kvinnor. Där förekommer barnbrudar, våld mot kvinnor, hög förekomst av våldtäkt,  och också synen att kvinnan är den ansvarige. All statistik i länken här. Skamkultur är inte lika med islam, av kartan framgår att den förekommer i länder med andra religioner däribland kristendom och hinduism och konfucianism. Det råder också skamkultur i Japan, vilket man ser på kartan.

Det finns också subkulturer i Sverige som man med fog kan kalla skam-kulturer. Det rör sig oftast om arbetsplatser med ett dysfunktionellt ledarskap där chefen är en narcissistisk odemokratisk despot, precis som på skolgården.

Skuldkulturen verkar vara något som kännetecknar Europeisk kultur. Dess spridning på kartan motsvarar Europeisk dominans.  I Argentina utgörs befolkningen av över 40% européer. Andelen Boer (holländare) i Sydafrika är under 10 % men deras dominans och har varit desto större fram till ganska nyligen. Europeiskt inflytande formade också den Australiensiska och den Nordamerikanska kulturen vi känner idag. Jag har kollat korrelationer mellan en mängd olika  worldmaps, det är inte så enkelt att det handlar om olika religioner som avgör kulturen, det verkar mer snarare vara den europeiska kulturen i sig som korrelerar med en hög moralisk utveckling, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och individuell frihet

Det handlar alltså om upplysningen. Det var filosoferna som ändrade vår syn på människan, och på att vara barn. Även om en del har varit rejält ute och cyklat och så även Freud stundtals, så har det väckt intresse att veta mera, och endast i länder som frigjort sig från religion och ideologi så har ett seriöst sanningsökande kunnat äga rum. I rädslokulturen är man på långa vägar inte redo för den, och i skamkulturen klamrar man sig fast vid traditioner eftersom det är det sätt man överlevt hittills.

 

 

När vi läser historia talas om vår övergång från att vara jägare och samlare till att vara bofasta jordbrukare,(jordbrukare,) så får man lätt intrycket att utvecklingen går genom förutbestämda stadier, men det var snarare så att olika grenar av sapiens specialiserade sig i ett tidigt skede beroende på det område de levde i. I vår historia talar vi inte om gruppen som domesticerade djuren utan att vara bofasta, det vill säga nomaderna, som inte var bofasta utan istället vandrade med sin stapelvara. När människorna inte var så många och inte hunnit utrota så många arter  (ja det är inget nytt fenomem, vi högg in direkt) fanns det gott om föda. Men när tillgången på mat för djuren minskade så ökade  konkurrensen. Den klankultur vi kommer i kontakt med har uppstått bland nomaderna i både mindre områden, och på mindre bördig mark än den amerikanska. Dess historia har varit än mer våldsam än den nordamerikanska. Det har pågått en oupphörlig etnisk rensning i kampen om makten över tillgångarna sedan urminnes tider vilket har lett till att den starkares rätt har format kulturen.

Denna tidiga kulturform är liksom andra baserad på ekonomi, det vill säga den ekonomiska strukturen formar kulturen i en viss riktning. Det faktum att man inom beduinkulturen, till skillnad mot indianerna på prärien förflyttade sig mellan städer gavs möjlighet att bedriva en utökad handel och därmed ökad rikedom. Även om relationen mellan nomader och bofasta i början var fredliga så fanns det en misstro mot dessa då beduinklanerna även försörjde sig på röveri, så kallade razzior. Nomaderna hade fördel mot de bofasta genom att de var mobila och kunde samla ihop större grupper särskilt de beridna beduinerna. De såg ned på de grupper som var svaga och lät sig besegras.  Det är alltså i vissa fall fråga om en form av krigisk övermakt som ständigt var i lågintensivt krig med varandra och de bofasta.

Det fanns också ett förakt mot bofasta/ bönder som lever kvar ännu idag inom olika kulturella grupper där man ser ned på människor som försörjer sig på arbete. Genom att flera klaner inordnade sig under den starkaste, så kunde verksamheten utökas och därmed fick man tillräcklig styrka för att kunna – inta inte bara hela städer och nya områden –  man kunde till slut besegra hela folkslag. Timemaps of world history

”This situation gave rise to a culture which stressed warlike qualities as well as a ruthless will to achieve advantage by whatever means. Both in the Middle East and central Asia, cunning and trickery were part of the nomad’s stock in trade, side by side with open-hearted generosity and hospitality.”

Det var i denna kontext som Mellanösterns skamkultur växte fram.  I den krigiska kulturen blev aggressivitet och känslokyla något som hyllades. Motsatsen föraktades för att höja stridsmoralen. Eftersom det bara var män som var starka nog att kunna beskydda och öka klanens anseende  (sharaf) och var modiga (hamasa) nog att strida om tillgångar så värderades männen högre, särskilt de som var mest framgångsrika och tog för sig mest. De besegrade klanernas män dödades, ägodelarna beslagtogs, liksom kvinnorna vilka hölls som sexslavar.

Även på den vinnande sidan dog män i strid, vilket gav ett stort överskott på kvinnor. De överlevande männen fick dela på de hedervärda kvinnorna och gifta sig med flera, eftersom de var beroende av en mans beskydd. (Muhammed kom senare att begränsa antalet till 4). Till skillnad mot indianernas nomadkultur så förstod man mannens roll i fortplantningen. Jag antar att det kvinnliga hedersbegreppet (ird) kom att växa fram dels som ett sätt att skilja de hedervärda klankvinnorna (vi) från slavkvinnorna (dem) men det handlar förmodligen också dels om oviljan att försörja en annan mans avkomma. Barnen var männens och de var en ekonomisk enhet både på plus och minussidan. Flickebarn sågs som en mun till att mätta och det förekom att de lades levande i en i förväg grävd grop direkt efter förlossningen.

I och med att vissa patriarkala linjer hade högt anseende så gällde det att behålla blodet rent. För att vara riktigt säker på det måste kvinnorna bevakas noga. Kravet på att kvinnor skulle vara sedesamma (ird) handlade också om ekonomi, en jungfrulig kvinna betecknade ett högre ekonomiskt värde. Männens uppgift var att försvara och bevaka egendomen. Kvinnornas uppgift i klansamhället var alltså att med sin ird upprätthålla den ekonomiska strukturen, och ge glans åt sin klan med ett fläckfritt anseende.

 

 

Det som gav en klan anseende var i begynnelsen våldskapital. De mest våldsamma klanerna ingav rädsla, vilket i den här kulturen är samma sak som respekt. Respekten kom sig av att vara en mäktig fiende som inte andra vågade sig på. De mer våldsamma klanerna ingav så klart mer skräck/repsket än andra. Deras namn blev därför känt. Rädslan/respekten gav så småningom ett ”anseende” som följde med generationerna. Brinkemo har berättat att vissa somalier kan uppge sina anfäder i patriarkala linjer i 10, 20, upp till 30 generationer. Hos oss är det bara kungligheter som har sådan koll på sitt släktträd, men de som kommer hit anser sig så klart ha ett liknande anseende eftersom de överlevt en kultur där den som inte kan försvara sig åker ut fortare än i Fia med knuff.

De är alltså vana vid att deras klannamn inger respekt. De har överlevt upprepade erövringskrig och försök till etnisk rensning, och vill ha –  inte bara cred för det, de vill ha respekt. Vi kan å vår sida inte föreställa oss det här. Det närmaste vi kommer är Gamla testamentets för oss obegripliga upprepningar av släktled, vilka syftar till att bevisa att judarna är obesegrade ättlingar i rakt nedstigande led till självaste Adam! Vilket i vår kultur anses obegripligt då vi prioriterar helt andra egenskaper än vem man är släkt med. Eftersom vi ända sedan vikingatiden beundrat individens gärningar. Skillnaden i kultur är avgrundsdjup och kräver många varv av kontemplation över hur det kommer sig att vår kultur utvecklade sig i en riktning och deras i en annan. 

Men det blir ändå uppenbart att det från ett Darwinistiskt perspektiv säger sig självt att den personlighet som premieras i den våldsförhärligande klankulturen kommer att vara den som förökar sig mest, särskilt med tanke på att det fanns gott om kvinnor att föröka sig med för en enskild man på grund av de kvinnliga sexslavarna. Men även beroende på att barnen i den beduinska klankulturen ansågs vara mannens egendom. Därför föredrog man till och med att ”avla” med slavkvinnor eftersom man då slapp att ha att göra med en annan klans eventuella anspråk. Jag tror överhuvudtaget inte på att prata om ras då variationen inom gruppen är större än mellan grupper enlgit all expertis. Att däremot blunda för kulturella skillnader och de spår de sätter i sinnet och i det naturliga urvalet är inte bara okunnigt det är också arrogant.

Eftersom psykopati sägs vara en kombination av gener och miljö så säger det sig ju självt att i en kultur som hyllar det våldsamma får dessa gener större spridning än i en kultur som hyllar samarbete och organisationsförmåga. Det behövs ingen medveten ”avel” för att forma en kultur genetiskt, det går efter möjligheter. Högstatusmän har alltid lättare att sprida sina gener, och vad som är högstatus skiljer sig mellan kulturer.  Ingen grupp är homogen. Det finns  såklart svenskar som är våldsamma och antisociala liksom det finns invandrare som är våldsamma och antisociala. Hur många inom respektive population beror såklart på vad som premieras av kulturen, liksom vad som möjliggörs av kulturen.

Helt klart verkar aggressivitet gynnas i vissa kulturer och hämmas i andra.  Jag tror på civilisationen jag tror på våra värderingar samtidigt så är dessa inte universella. Min oro är att vi beroende på en slags fredsskada genom det naturliga urvalet avlat bort aggressivitet i alltför hög grad, eftersom vi premierar helt andra egenskaper i vår kultur. Jag tycker så klart dessa värderingar är bra och riktiga. Det är de som driver civilisationen framåt. Men det förutsätter att omvärlden har samma prioriteringar. I närkontakt med andra grupper som premierar våldskapital så står de sig slätt. Det största hotet som hederskulturen utgör för civilisationen är dess diametrala motsats till vår kulturs värderingar. För oss representerar de ett passerat stadium i både den historiska och kulturella utvecklingen, vilket gör att vi inte tar dem på allvar, vi underskattar dem. Särskilt de som lever långt ifrån. Men till syvende och sist är det våldskapital som avgör ens framtid. Det är vad historien visat.

 

 

Jag vill avsluta med ännu en jämförelse i attityd angående våld. I en civiliserad kultur där man aldrig är hotat på allvar, så vinner den som behåller fattningen. Den som fortfarande resonerar förnuftigt och inte är affektstyrd är den som respekteras . Men det står sig slätt mot terrorattacker där bilar kör över folk, där bomber sprängs och flygplan flyger rakt in i skyskrapor. Vem som är den moraliska vinnaren i dessa lägen är fullkomligt egalt. Money talks, and violence wins. Även om man inte får ett flygplan i huvudet så finns det flera andra tillfällen där rent våld, eller hot om våld hamnar i överläge och vår kultur inte  längre har några strategier för att bemöta det.

Därför vill jag avsluta med den danska psykologen Nicolai Sennels som i sin bok Helig Vrede – bland kriminella muslimer tar upp skillnader i moraliskt resonemang mellan Västerlandet och klankulturen som de flesta verkar omedvetna om. Titeln är olycklig då boken blir lätt att avfärda som islamofobisk och därför går den heller inte att köpa via ordinarie kanaler, utan måste köpas här, eller här.  Nicolais Sennels fick också sparken från ungdomsfängelset där han arbetade på eftersom han på ett seminarium yttrat att den danska och muslimska kulturen var oförenliga. Detta strider såklart mot (den nihilistiska) värdegrunden.

Sennel tar upp de olika värderingarna som de olika kulturerna har kring vrede och våld. Han påpekar att det i vår skuldkultur inte anses moget att reagera aggressivt, och att vi anser att vi anser att det är ett tecken på svaghet och oförmåga när någon tar till fysiskt våld. Vi hyllar devisen ”Där konsten slutar tar våldet vid”. Vi ser oss som upplysta, som förfinade människor, vi står över det barbariska våldet. Vi löser konflikter med ord och förnuft. Vi anser till och med en god retorisk förmåga är en konstart att ekvilibrera i. Med andra ord, den som tar till våld har förlorat i vår värld, vilken värderar moraliska principer högre än människor.  Det är det Trudeau avser med att den som tar till våld förlorar. Tyvärr funkar det bara i en kultur där alla delar samma värderingar.

I skamkulturen ser man däremot ilska och aggressiva attacker som den enda naturlig reaktionen på en provokation. Det hänger så klart ihop med att att en klans anseende måste försvaras. Den som inte respekterar klanens heder ses som en angripare som man måste sätta på plats och ingjuta respekt i. Att inte reagera med aggressivitet och våld ses därför som ett tecken på svaghet  och ger dessutom en fingervisning om att angriparen inte har en stark och mäktig klan som backar upp den, och att man därför kan avancera.För oss  är det löjeväckande och därför har vi svårt att ta dem på allvar, vi har avfärdat det som omognad, som en tonårsfas att tuppa runt på det viset, vi skrattar åt dem, slätar över, eller sopar under mattan.  Men det blir ett problem om klanerna växer sig så starka att de på allvar kan utmana oss, så är ännu inte fallet så klart,  men på senare tid har de avancerat.

Jag avslutar med vad  den amerikanska juridikprofessorn Mark Weiner mycket diplomatiskt framförde i en intervju Paulina Neuding i SvD:

Det faktum att det finns områden dit brandmän och ambulanspersonal inte kan åka utan polisskydd, är ett enormt problem och måste förstås ur ett klanperspektiv om det ska gå att åtgärdas. – Man kommer inte att förstå fenomenet om man tänker på det som sker i termer av att en grupp individer råkar träffas och uttrycka sin individuella avsky mot staten.

Weiner förkastar alltså sociologiska förklaringsmodeller,  som ger vid handen att det handlar om socioekonomiska faktorer. Han menar att det är ett aktivt föredragande av klan framför vår stat. Något som även Sennels har förstått. I hans försök att utveckla intagnas jagstrategier för att fungera i samhället har han mötts av Citat:

”Jag vill inte ha fred eller vara god vän med honom. När någon trampar på min heder ska de märka att de gjort fel och kommer att få ångra det.”