Det mångkulturella Sverige del 1 – Moralkollapsen

1975 fattade en enig riksdag beslutet att Sverige skulle bli mångkulturellt. Under presskonferensen som hölls användes positivt laddade modeord såsom att man ville “skapa grund för solidaritet mellan infödda svenskar och de som kommer hit”. Man sade sig vilja “förbättra invandrares sociala och kulturella situation i Sverige.” Man lovade att man skulle “borga för en strävan att göra Sverige till ett föregångsland på invandrarpolitikens område.”

Som jag skrev i Socialdemokraternas maktgalna svek så svängde S i invandrarfrågan när de insåg att de kunde få fler röster från invandrarna. Men beslutet var enhälligt och det svenska folket köpte konceptet, givetvis i första hand beroende på skuldkänslor från andra världskriget. I DN hade det länge bedrivits ett lobbande för att invandrare skulle slippa assimileras och bli svenskar. Estländare och judar drev frågan och man inkluderade även samerna. När Björn Söder talar om att samer och judar inte är svenskar, så beror det på detta – att de själva jobbat hårt på att slippa bli svenskar. Fortsätt läsa

Jordan B Peterson – Den starka mannen som utmanar tidsandan

När etablissemanget möter Jordan Petersson är det mycket som “gets lost in translation”. Dels rent språkligt mellan engelskan och svenskan, men det handlar också om terminologin. Få av oss är helt flytande på engelska, ännu färre är flytande i psykologisk terminologi. Det sista gör att det blir en kollision mellan världsbilder.

I Skavlan så blev det första missförståndet detta angående det engelska ordet ”weakness”. I Sverige pratar vi om vikten av att visa svaghet i meningen att öppna oss och visa oss sårbara, men det är något helt annat Jordan talar om. Rent språkligt så förklarar amerikanska Merriam -Webster ”weakness” som en moralisk svaghet, en defekt. Engelska Oxford dictionary förklarar ”weakness” som en “ofördelaktighet”, en icke tilldragande del av karaktären. Så är också fallet i den psykologisk kontexten, där begreppet ”weak” betecknar svagheter i karaktären. Exempel på detta är att att individen kan vara självcentrerad, trångsynt, fördömande, initiativlös, oansvarig, att denne lätt övergår från förnuft till känsla. 

Styrka handlar då istället om att kunna hantera motgångar, vara anpassningsbar. Att ha kontakt med sina behov och kunna uttrycka dem på ett balanserat sätt. Styrka handlar också om att kunna föra en diskussion på en saklig grund, och inte gå i försvar med anklagelser, skambeläggande, hån, eller andra verbala eller fysiska angrepp. Fokus kommer att ligga på lösningen och inte på problemet. En person med starkare personlighet tål och kan tillgodogöra sig kritik, istället för att slå ifrån sig, eller gå till motangrepp. Den starkare personligheten kännetecknas också av förmågan att se det större perspektivet vid motgångar. En starkare person har också resurser att komma tillbaka efter svårigheter. Men det viktigaste av allt är förmågan att interagera med omgivningen på ett ärligt och rättframt sätt, att stå upp för den man är, att inte hänge sig åt manipulationer och härskartekniker.

Vad som kan vara bra att ha i bakhuvudet gällande svagheter i ens personlighet är att man inom psykologin inte är fördömande, man delar inte in människor i bra och dåliga människor, eller bra och dåliga personligheter. Det är heller inte antingen/eller, utan vi befinner oss alla på en glidande skala, och är förhoppningsvis på väg uppför denna skala genom personlig utveckling. Styrka refererar sålunda inte till att vara överlägsen, tvärtom så jämför inte starka människor sig själva med annat än sina tidigare prestationer. Styrka i psykologiskt sammanhang handlar alltså helt enkelt om att vara rustad för att hantera livet, att ha fått med sig redskap för att leva i harmoni med sig själv och andra. Vid motsatsen blir resultatet en inre disharmoni som lätt sprids till omgivningen, eller rent av går ut över omgivningen.

Att anse att svaga människor är farliga för samhället är sålunda inte konstigt. Svaga människor blir inte bara som ett rö för sina känslor, de kan också lätt plockas upp av destruktiva krafter. Svaga människor är rädda människor, och tyr sig gärna till människor de uppfattar som starka för beskydd. Om dessa de underordnar sig inte är goda ledare, så kan de ledas med käpprätt åt helvete. Två exempel på det är Hitler och Stalin. Skillnaden mellan en god ledare och en dålig är att den goda visar vägen genom att vara ett exempel och ett föredöme. Den gode vill göra andra starkare genom att ge dem redskap för att bli självständiga och klara sig utan denne. Den dåliga ledaren vill knyta människor till sig, den vill kontrollera och använder hot och manipulation för att öka sin personliga makt över människor. Det är lätt att se vilken typ av ledarskap som Jordan representerar.

Fokus hos media ligger oftast på att försöka förstå varför han når ut till så stora skaror. Media som tillhör vänsterideologin och vill vinna mark är ute efter receptet för att de vill kopiera det. Jag känner idén det där från narcissister, avunden, de undrar “hur fan bär hon sig åt, för att få det där hon får”. De vill åt tekniken och försöker kopiera, och klarar de inte det, vill de riva ned rent av förgöra. Jordan försöker ärligt ge ett svar varje gång han får frågan, men svaret är svårt att ta till sig för det handlar inte om en teknik för att få uppmärksamhet, det handlar om autenticitet – det är inget som går att kopiera. Som han svarade när Skavlan undrade vad det berodde på att han har så många följare: “Because I care for them. Genuinly.”

Jordan är sann. Han lever efter sina livsregler även om det leder till att han får tunnor av skit kastade över sig. Han viker inte ned sig. Det är där hans dragningskraft på män ligger. Han är en förebild, en man som klarar av att stå emot kvinnlig manipulation och härskarteknik. Narcissistiska människor har utvecklat ett falskt jag, de har en falsk självbild av sig själva som goda och rättfärdiga och eftersom de inte är sanna mot sig själva så projicerar de sin egen ondska, sin egen rasism, sin egen chauvinism på den som utmanar dem. När de här människorna möter Jordan som väcker avund, så projicerar de sin egen svaghet på honom. Han talar inte om en förra århundradets indelning i starka/svaga, överlägsna/underlägsna som Aktuellt och Skavlan utmålar det som.  Påståendet faller direkt på logik, om Jordan föraktade svaga människor skulle han ju inte viga sitt liv åt att hjälpa dem.

 

Vad kritikerna helt missar är vad modern psykologi handlar om, den handlar inte om att etikettera. Tvärtom så har man under lång tid försökt utforska vad som gör en individ stark och funktionell, för att i efterhand kunna hjälpa människor och därmed lindra det psykologiska lidandet. En psykologs uppgift är alltså att kompensera för brister i barndomen, samt leda in på rätt väg för den som kommit på avvägar.

Det är vad 12 rules for life handlar om. Jordans misskrediterade mål är att skapa starka individer, för att de ska hitta mening i sina liv, må bättre och för att vårt samhälle skall bli starkare och bättre. ’An antidote to chaos’ kan därför ses som en hjälp att strukturera sig själv för att bättre passa in i samhället och därmed bli accepterad och omfamnad av detsamma. Att det här är lättare för män att ta till sig är inte konstigt alls med tanke på att vi ställer större krav på pojkar att ta eget ansvar för det som drabbar dem. Att detta väcker ont blod hos dagens feminister beror ju såklart på att starkare män hamnar utanför deras kontroll.

En könsskillnad mellan män och kvinnor är att kvinnor har en helt överlägsen verbal förmåga, i många gräl blir pojkvänner och äkta män, totalt överkörda av kvinnors överlägsna språkliga förmåga. Det gör att kvinnor lätt “vinner” gräl, och är det då en svag kvinna som inte är autentisk, utan är van att hantera omgivningen genom försåtlighet, blir mannen maktlös. Jag själv är uppvuxen med en sådan mamma och kan alla knepen utan och innan, och har utvecklat en radar för manipulativt beteende. Jordan har både utbildning och lång träning att både upptäcka och hantera detta beteende och det är fullkomligt omöjligt att köra över honom. Jordans storhet ligger i exakt det som Rocky säger i sitt ’motivational speech’ till sin son. – det handlar inte om hur hårt du slår – det handlar om hur mycket stryk du kan ta, och ändå fortsätta framåt. Jordan P är intellektets Rocky Bilboa – han viker inte ned sig, utan lugnt och metodiskt fortsätter han framåt. Jordan är en manlig förebild, en icke-aggressiv lugn, klok och stark man.  Det vore ju exakt den här sortens moderna manlighet som feministerna vill ha. Eller?

 

När etablissemanget och Jordan möts så är det tydligt att det istället landar i en maktkamp där man redan innan intervjun placerat Jordan i ena ringhörnan. Men kampen som sedan börjar förs med helt olika vapen. Etablissemanget försöker misskreditera Jordan genom att tillskriva honom onda egenskaper. Han bemöts med etiketter, skambelägganden och misstänkliggöranden.  Men han klarar av de här kränkningarna utan att vare sig brusa upp eller backa. Hans svar och comebacks är baserade på sanning, på kunskap och förnuft. Han är en modern alfahanne som lär oss hur vi kan stå upp mot, och bemöta destruktiva krafter genom att vara pålästa.

Etablissemanget försöker förgäves förstå vad det är som händer, men eftersom de själva har låg grad av vad som kallas ’openess’, så saknar de både förmågan och viljan att förstå. De är inte förnuftsstyrda, de är känslostyrda och blir provocerade (alltså triggered) när någon går emot de falska doktriner de lärt. Eftersom de är svaga och inte klarar av att bemöta honom intellektuellt så projicerar de alla sina svaga egenskaper på honom och går till attack.

Eftersom feminismen idag, likt en bitter hustru har kommit fram till problemformuleringen “Män är problemet”, så är det det fokuset man har även i mötet med Jordan. Om man tänker till lite så är det ganska uppenbart att problemet man har med Jordan – som ju faktiskt är en sund man – är att man har fått konkurrens om problemformuleringen.

Jordan svär helt enkelt i den ideologiska kyrkan, vilket gör människor i etablissemanget upprörda. Därför ser man ofta kvinnliga intervjuare gå från att vara journalister till att gå till direkt attack mot intervjuoffret. De är inte intresserade av vad Jordan har att säga, mötet har endast syftet att misstänkliggöra och kompromettera. Cathy Newmans intervju blev viral eftersom Jordan så galant klarade av att stå emot och behålla lugnet och vara saklig trots angreppen.

En än värre intervju är den Helen Lewis gjorde för det manliga modemagasinet GQ, som inleds med ett försök att trycka sin egen ideologi ned i halsen på  intervjuoffret på samma sätt som man tvångsmatar en gås. Lika lite som man bryr sig om ifall gåsen kan andas så var hon intresserad av att låta Jordan komma till tals. Hon avbröt och pratade över Jordan, det fanns inte tillstymmelse till att ens lyssna, eller försök att första vad han säger och varför. Istället inleddes intervjun som debatt mellan en feminist och Jordan Petersson.

Det enda sättet för honom att få tala till punkt var att markera genom att höja rösten och bli skarp, men han gick inte till motangrepp. Istället fokuserar han på sak, och ifrågasätter logiken i de doktriner hon förfäktar. Tack vare att Jordan är van att hantera klienter så lyckas han leda kommunikationen i en bättre riktning på slutet. Jag kollade upp tidningen vilken är en internationell tidning som vänder sig till män, men med tanke på hur intervjun genomfördes så framstår den som ett propagandaorgan för någon NGO (Non Governmental Organisation, ofta finansierad av människor med dold agenda).

Det här är ett klockrent exempel på när förnuft möter känsla, men också när styrka möter svaghet. Jordan ifrågasätter den feministiska doktrinen – vars grundläggande antagande (basic assumption) är att det bästa sättet att se på västs historia, är att se på den som en historia av patriarkalt förtryck. Han påpekar att det är historiskt absurt, det är biologiskt löjeväckande, och även en del otacksamt. Genast avbryter hon, och börjar peka finger – vilket är en härskarteknik – hon beter sig som en mamma som läxar upp en lite pojke som gjort fel. Stridslystet frågar hon vem (vilket kön) som skall vara tacksamt? När Jordan menar att det är vi alla som lever nu som bör vara tacksamma med tanke på att vi lever under historiens mest gynnsamma förhållanden, bemöts han med att hon minsann är tacksam. Det hela fortsätter med att han påvisar den logiska felaktigheten att hon är tacksam över resultatet av patriarkalt förtryck. Men det blir inget GOTCHA den här gången, eftersom det vore att ramla ned på hennes nivå och kriga istället för att kommunicera.

Det hela fortsätter med att han bemöter alla hennes påståenden med logik och även visar på hyckleriet med hennes resonemang om att vara privilegierad, men att inte vilja avstå själv. Det hela liknar en enda lång terapisession med en högst aggressiv och motvillig klient, som dessutom attackerar terapeuten.

Feministerna verkligen dammsuger efter saker de kan använda emot Petersson och Helen kommer in på Twitter och anklagar Petersson för att inte kunna tåla kritik. Att klara av sådana här angrepp som faktiskt är en fråga om emotionell misshandel, kräver att man har god självkännedom, att man vet vem man är, men framförallt vem man inte är. Eftersom han vet att hennes anklagelse inte är sann så klarar han av att ducka skambeläggandet. Han kan också se sina egna fel på twitter. Men han påpekar också att han varit oavbrutet kritiserad och skandaliserad under två års tid. Hade han varit dålig på att ta kritik så skulle hon ha hittat fler bevis för sitt påstående.

Han påpekar också att han suttit i en ändlös radda grälsjuka intervjuer, vilket hon givetvis genast vänder på, och frågar om han gillar konflikter om det är det som driver honom. Han förklarar att det är genom att ta ansvar, att göra det man måste istället för det man vill, som man hittar sin styrka.

Egentligen borde jag stanna här, för det är det som feministerna har missat. Man blir inte stark av att kräva att andra ska rulla ut mattan åt en, man blir stark genom att sluta bete sig som ett offer och ta eget ansvar.

Jag vet inte om det är Aktuellts klippning eller om det även är Cecilia Wemmings syn, att det är männen som har problem. Med tanke på att Aktuellt infantiliserar hela budskapet är risken stor att det beror på klippningen. Men det är ändå en olycklig formulering, eftersom den cementerar feminismens problemformulering, vilken förklarar kvinnors svaghet som ett resultat av ett patriarkalt – särskilt den vite mannens – förtryck när det i själva verket är precis som Jordan säger – sin självkänsla måste man erövra själv, genom att göra det som är svårt, och uppleva att man klarar av det.

Det är så man botar allt, från enkla fobier via sociala fobi till depressioner, samt lindriga psykiska störningar. Men inte genom att tvinga folk. Istället uppmuntrar man dem till att ta små steg i taget, och på så sätt bli starkare. Vad feminismen istället gör, är att lägga allt ansvar utanför sig själva. Det är inte utan att feminister beter sig som barn, som försöker kontrollera pappa, helt enkelt för att de är svaga och otrygga individer som inte vågar ta eget ansvar. När man är rädd tänker man inte klart, förnuftet får stå tillbaka för känsla.

Det finns forskning bakom det påstående så det är inget jag hittar på när jag skriver att de här kvinnorna låter sina känslor stå i vägen för förnuftet. Det blir en paradox – samtidigt som de hävdar att män förtrycker dem – så vill de att män skall ta ansvar för dem. Man tycker alltså att den onda förtryckaren ska ta hand om dem.

 

 

Tittar man långsamt på filmen, så ser man att när Jordan blir mer skarp i rösten så blir Helen rädd hon drar huvudet bakåt, och sväljer i en tydlig ’gulp’. Helen ser ut som hon känner sig väldigt liten och tillintetgjord, och ja det blev hon. Hennes resonemang höll inte ihop, men Jordan gav sig inte på henne. Han satte gränser för hur hon uppträdde. Han gav sig på hennes sätt att resonera, hennes hävdande att vi kvinnor är offer för ett förtryckande patriarkat.

Men eftersom hon inte har kommit till sin slutsats genom ett logiskt stringent resonemang, så är inte hennes ståndpunkt genomtänkt, därför kan hon inte bemöta kritiken, utan hanterar det hela som tyvärr alltför många kvinnor gör – genom att försåtligt byta fot.

Likt Annie Lööf och andra barn, så tror hon att hon har rätt till sin egen sanning. Att den sanningen innebär en demonisering av hela det manliga könet, och en blindhet för allt det goda män har skapat, är hon helt omedveten om. Det känns rätt – och det räcker.

Frågan är var den här starka känslan kommer ifrån. Som kliniker har Jordan i samtalet med Arpi menat att de här feministerna ser “en man” i alla män, han menar att de här kvinnorna generaliserar och saknar förmågan att se män som individer, och ser man på de korta men starka reaktionerna på Jordans styrka så är det troligt att en stark man väcker minnen från deras barndom.

Det faktum att feminister hanterar Jordan som en fiende talar också för det. Förmodligen så handlar de här om privata trauman som hela väst blir skådeplatsen för, eftersom de här kvinnorna dominerar det offentliga rummet. Vi har alltså svaga rädda kvinnor som opinionsbildare. Och ja lite senare, vid 0.38 någonstans, så säger hon att det största hotet mot framtiden är starka män med auktoritet.

 

En annan svag kvinna som är rädd för starka män är Lisa Magnusson i DN, hon uppvisar även hon låg grad av ’openess’ när hon uttrycker sig dogmatiskt och rent av nedsättande mot Jordans följare.

Tack vare internet har män fått en plattform att tala om sina känslor och tillkortakommanden, det vill säga visa svaghet anonymt på nätet. De pratar om hur det känns att inte leva upp till kvinnors förväntningar och hur det känns att vara ratad av kvinnor och aldrig ha haft en relation eller vara fysiskt nära en kvinna. De här männen började kalla sig INCEL vilket står för att leva i ofrivilligt celibat (Involuntary celibacy). Den här gruppen är inte homogen på något vis, det kan handla om många olika orsaker till att inte få till en relation, där den vanligaste är orsaken är social fobi, i vissa fall något som kallas ’love shyness’ vilket beskriver så svårt traumatiserade barn att intresse för det motsatta könet väcker stark ångest.

Det handlar alltså om ett svårt psykologiskt lidande helt oavsett orsak, och det finns enstaka knäppskallar som har fastnat i bitterhet och hat, men de är inte i majoritet, tvärtom en försvinnande liten del. Men eftersom alla kan läsa på internet så har feminismen fått nys om det hela och istället för att visa medlidande så gör man som svaga människor man hånar och använder manligt lidande som tillhygge och manipulation för att få kontroll.

Så gör Lisa Magnusson å det grövsta när hon refererar till Jordans följare som bestående av dessa ofrivilliga oskulder. Detta är en härskarteknik som går under beteckningen förminskande. Lisa uppvisar både en narcissistisk uppblåsthet och kognitiv dissonans, då hon underförstått menar att de män som är kritiska mot feminismen inte kan få en kvinna. Hon reducerar också Jordan till en liten pojke som behöver en mamma. ’Projicering much?’, som vi säger på internet.

 

 

En grundsanning inom psykologin är att ingen är hundraprocentigt frisk/stark/ funktionell, vi har alla svagheter och klantar till det lite till mans, men de här människorna har under en lång tid fått ett stort inflytande på den förda politiken, och svaga människor leder inte, de söker att kontrollera andra som skrämmer dem. Om man inte är medveten om sin svaghet så låter man andra bära den, som Jordan uttryckte sig hos Skavlan. Jag förstod först inte exakt vad han menade, men inom psykologin så talar man om att kunna känna och verbalisera sina känslor. De som inte kan det riskerar att istället agera dem. Istället för att som en stark personlighet sätta ord på sina känslor och kommunicera dem, så går man till angrepp.

Att de aggressiva aktivisterna helt oavsett politisk ståndpunkt är svaga människor som saknar förmågan att kommunicera och därför kommunicerar sin vrede i handling, behöver vi orda om. De har passerat förnuftet för länge sedan, och är inte mottagliga för argument. Det som emellertid är skrämmande är att etablissemanget är lika känslostyrt, så de ser inte vad som händer när man inte sätter gränser för människor som beter sig såhär. Jag brukar beskriva etablissemanget som medberoende, de förnekar problem, och blir därför skrämda av att tala om problem, eftersom man då tvingar dem att se dem. Just därför talar man om de 12 livsreglerna på ett sådant sätt att de blir banala.

Den första regeln Att tala sanning handlar om att göra sig av med sitt medberoende, att sluta släta över för att behålla husfriden, vilket är exakt vad SVT sysslar med. Man talar inte sanning, ibland rent av ljuger man för att man inte vågar se elefanten i rummet. I Aktuellt berättar den andra grundaren av det svenska Jordan B Peterssonsällskapet Rikard Sivard att alla relationer blir bättre av att tala sanning, och ja, vårt politiska landskap skulle verkligen behöva en kur för att förbättras. I synnerhet SVT som tar saker ur sitt sammanhang och rent av ljuger när de presenterar Jordan som talesman för en alternativ höger, helt bortsett från att benämningen alternativ höger är en betäckning för allt man inte gillar så är de högerextrema extremt hatiska mot honom för att han inte tar deras parti.

Den som har skrivit Aktuellts manus styrs av känslor och inte förnuft när man hävdar att Jordan menar att man inte ska skiljas om man har barn. Hade man följt hans regel att man ska utgå ifrån att den som man kommunicerar med har något att lära en så hade man lyssnat och förstått att Jordan adresserade barnperspektivet, ett perspektiv som alls inte får plats i den feministiska diskursen. Där ses barn som ett besvär som man vill lämpa över på män, samhället, eller i aborthinken. Helen här ovan hävdade till och med att abort var tvunget för att kvinnor skulle kunna leva ett normalt liv.

Aktuellt kör tricket att tala om vad tittarna ska tänka innan de får höra vad Jordan själv säger. Det är medveten propaganda, för det som tittaren hör först är det som väcker känslor, och är det tittaren minns. Vad än värre är att man till studion har bjudit in Svante Tidholm, företrädare för den feministiska organisationen MÄN, även han ett barn som får säga “jag håller inte med” och helt utan att egen kompetens eller ifrågasättande får hävda att Jordan inte är vetenskaplig. Vinklingen i aktuellt är givetvis på att problemet är MÄN.

Vilken inverkan det har på unga män att ständigt få höra att de är ett problem bryr man sig inte om, det man är intresserade av är att ha ensamrätt på problemformuleringen, och därför förkastar man Jordans regler som banala.

Svante uppger att det finns ett stort behov av deras organisation och att det är en stor tillströmning av män som söker sig till dem, män som helt enkelt inte vill vara maskulina. Det är samma problem här – en fråga om en rädsla för en stark maskulinitet. Ett litet snabbt sök på Svante ger vid handen att han vuxit upp med en dominant far, och att han har haft problem med att hitta sin manliga identitet. Han var också nära vän med Virtanen så hans bild av att “All men are bastards” är såklart subjektiv och grundad i hans egen privata sfär. Om man kikar vidare så är han också medlem av den feministiska organisationen FATTA. Det var den som kapade problemet med ’Taharrush’, och de som anordnade “killmiddag”, och också de som hämtade nyanlända med buss till trästockfestivalen, där tolv kvinnor senare blev angripna.

Det är alltså i vanlig ordning en aktivist från en NGO man bjudit in till studion. Han avslutar sitt anförande i min länk ovan med att “of course we’re not bastards, we’re only taught to be bastards”. Om han verkligen menade det han säger så skulle han ju omfamna Jordan och kyssa marken där han går eftersom Jordan vill få människor på bättre väg. Men det gör han ju inte, han ser istället Jordan som en konkurrent eftersom hans rörelse vill få kontrollen över det manliga sinnet.

F! som står bakom dessa organisationer är en extremvänsterorganisation som sysslar med subversiv verksamhet. De vill destabilisera väst för att bereda väg för revolutionen. Jag vet inte hur många de här mansorganisationerna drar till sig, men om man använder förnuftet så kan man inse att det är fler unga män som vill ha en manlig förebild för att bli bra män som är till nytta för sig själva, sin kvinna och samhället, än vad det är som är intresserade av vänsterns sociala ingenjörskonst. Det tragiska i sammanhanget är att vänstern använder unga killar som inte mår bra som verktyg för sin agenda.

 

Ivar Arpi motsäger sig i Akuellt problemformuleringen att problemet sitter i manligheten. Jag är glad att Arpi står upp för att det inte är manligheten som är ett problem, vilket företrädaren för MÄN hävdar. I diskussionen männen emellan så blir det tydligt att feministen hävdar en svart/vit nymarxistisk maktanalys, där män är förtryckare och kvinnor offer. Jag är inte ute efter att göra ett karaktärsmord på Svante, jag tror han är vilse och utnyttjad med tanke på hans kroppsspråk i videon, det jag vill mena är att det är svårt för män som växer upp med en dominant aggressiv far att skaffa sig en könsidentitet, man har ju ingen bra förebild.

Men lösningen är inte att fösa in dem i en modern variant av ett lebensbornprojekt där man istället för att stärka män vingklipper dem för att att underlätta revolutionen. Om Svante gått till en bra psykolog så hade han fått hjälp att skapa en egen en sund stark och trygg könsidentiteten. Av hans sätt att föra sig så verkar han inte fått hjälp med det. Ivar Arpi påtalar att feministerna är omedvetna om sin egen ondska, han påtalar att vi alla har ett mörker inom oss, vilket såklart är sant, ont och gott finns inom oss alla. Det är bara svaga människor som måste projicera sina dåliga sidor på omgivningen, men tack vare att feminister tillåts göra det, så får unga pojkar bära tyngden och skammen.

För vad det handlar om är inte att stärka kvinnor, det handlar om att försvaga män, eftersom man skräms av starka män. Jag menar bokstavligt, för som Jordan påpekar, manlig assertiveness ses som ett problem, det ses som ett uttryck för manligt förtryck. Barn som vuxit upp med aggressiva hotfulla fäder blir lätt skrämda av starka män, dessa plockas sedan upp av den här nymarxismen och utnyttjas, de blir vad man kallar användbara idioter, för uppenbarligen har inte Svantes organisation gjort något för att stärka honom vare sig som människa eller man. Det enda som den här typen av organisationer gör är att bryta ned mannen.

Schyman har landsatt aktion efter aktion där manligheten i sig demoniserats. Man har lyckats få tag på svaga män som har fört ett dåligt manligt beteende vidare, som tror sig få någon slags absolution av att ge patriarkatet ett ansikte, när de i själva verket bara ger svaga män ett ansikte.

Ivar Arpi säger det rakt ut, det handlar om en systematisk patologisering av män. Man trummar in budskapet att manliga egenskaper är sjuka helt i enlighet med den sjukförklaring av västvärlden man påbörjade vid Frankfurtuniversitetet. Samtidigt utnyttjar man andra vilsna människor för att bereda väg för revolutionen. Man är inte intresserad av att stärka transpersoner, man använder dem för att få kontroll. Jordan förstod det i ett tidigt stadium vilket han påpekar i en intervju i DN. Men dem är en del av att rasera väst så de sätter det inte i ett sammanhang utan deltar i att använda de här människorna för att bryta ned. De skriver;

Livet gick sin gilla gång för 56-åringen tills premiärminister Justin Trudeaus regering föreslog att könsidentitet skulle adderas till listan av egenskaper som inte fick diskrimineras enligt lag.  Peterson köpte inte grundpremissen, att könsuttryck kunder vara något subjektivt och annorlunda än ens biologiska kön, Än värre – den som  vägrade att säga “hen” till en transperson som så  önskade riskerade snart att straffas, trodde Peterson. 

Det här är inte riktigt sant, lagen är Kanadas sätt att minska yttrandefriheten. Här i Sverige förstärks lagen mot hets mot folkgrupp, där man kan straffa människor som kritiserar invandringen med onyanserat ordval. Problemet som Jordan såg det var att den kanadensiska lagen kan användas på samma sätt. I New York till exempel har man erkänt 31 olika kön. Att hålla reda på alla dem och vem som vill bli titulerad vad blir ett halvtidsjobb.

Redan nu talar vi om att en minoritet håller en majoritet som gisslan. De här så kallade användbara idioterna tvingar på oss genuscertifiering i det offentliga, men inte med syftet att behandla andra med respekt. Syftet är att skapa ett styrmedel av oss andra. I verkligheten är könsförvirring oftast en del i ett större psykiskt problem vilket innebär att man gör de här människorna en otjänst om man spelar med i deras upplevelse, istället för att vara en trygghet, ett ankare, som själv är förankrad i verkligheten. Man stärker dem alltså inte, det man gör är att man försvagar samhället. Man försvagar demokratin när man ger staten medel att kontrollera medborgarna, med vaga lagar. Vore DN en seriös tidning så skulle man trycka listan på de amerikanska godkända könen. 

Bi-gendered, cross-dresser, drag king, drag queen, femme queen, female-to-male, FTM, gender-bender, genderqueer, male-to-female, MTF, non-op, hijra, pangender, transexual/transsexual, trans person, woman, man, butch, two-spirit, trans, agender, third sex, gender fluid, non-binary transgender, androgyne, gender gifted, gender blender, femme, person of transgender experience, androgynous.

Här i Sverige gör man samma sak när man utvidgar begreppet rasism, och använder lagen mot hets mot folkgrupp för att tysta kritiker, som bekant har också EU stöttat andra länders blasfemilagar. Det här handlar inte om att skydda någon grupp, det handlar om att göra inskränkningar i yttrandefriheten. Vore DN en seriös tidning, så vore dem de första att bli upprörda, istället agerar man propagandaorgan åt regeringen.

 

De egenskaper som jag tidigare radade upp som är tecken på styrka och förmåga att hantera livets stress är alls inte könsbundet på något vis, kvinnor och transgenders skulle verkligen ha nytta av att ta till sig Jordans hjälp att bli starkare men tidsandan står i vägen för kvinnor även om man på ytan sägs föra en kamp för jämställdhet. Problemet är att den kampen förs av svaga människor. Svaga människor tar inte ansvar, de lägger skuld och ansvar på andra för deras mående, och vår kultur är inbiten i att lägga både skuld och ansvar på pojkar och män, och se kvinnor och minoriteter som svaga offer. Därmed cementerar vi svaghet hos dessa istället för att stärka den.

Dagens syn på kvinnor och minoriteter uppmuntrar inte dem att bli vuxna, vilket man blir genom att ta ansvar. Istället börjar man tala om micro-aggressioner där vad som helst kan anses kränkande, och som vissa grupper anses så svaga att de måste skyddas ifrån. Denna den tilldelade offerrollen motiverar inte till att granska sig själv, inte heller att ta på sig något som helst ansvar för vare sig de interpersonella situationer de befinner sig i, eller sina egna känslor. Med den politiken så får man kvinnor som Viktoria Khawesa som tar sig fram i livet genom att ropa att hon är offer, helt oavsett hur hon själv beter sig. Vår kultur har en hög tolerans för kvinnor som tappar humöret och en extremt låg för män som gör det. Pojkar i allmänhet lär sig därför tidigt att behärska sitt humör och har därmed större träning i att se på sig själva objektivt utifrån, än vad kvinnor generellt har.

Weakness som jag talade om tidigare korrelerar med dåligt självförtroende. Självförtroendet grundar sig i erfarenhet att man bemästrar livet. Detta ger självkänsla och den som har både självkänsla och självförtroende klarar också av att tillgodogöra sig kritik på ett helt annat sätt än den som saknar båda. Egentligen så har kvinnor ett större behov av en “12 rules for life” än vad män har. Den av vår kultur tilldelade offerrollen försvårar att se någon annat än det självcentrerade perspektivet, vilket gör det i det närmaste omöjligt att bli vuxen och ansvarig för sina egna känslor och sitt eget liv.

Jordan sade hos Skavlan “If you can’t support your own wheight someone else has to do it”. Vad han menar är att den som inte tar ansvar för sina egna känslor, sin egen svaghet, tvingar andra att hantera dem. Det kan också överföras på Sverige. Med en politisk ledning som inte kan ta ansvar, blir följden att lärare, polis, vårdpersonal, boende i no-go zoner och unga istället får bära tyngden av politikernas svaghet. Dagens identitetspolitik som utpekar olika grupper som offer, har sanktionerat det här. Istället för att stärka människor så de kan hantera det som händer, använder man dem som tillhygge för att försvaga vårt samhälle, vilket är uppbyggt av – ja, vita män. Istället för att tala om oss som människor så söndrar man och härskar, och talar om ras istället för att se oss som individer vilka har individuella privilegier, och individuella svårigheter.

Man stärker inte de svaga, man attackerar de starka, de som i huvudsak byggt hela Europa, och använder deras styrka mot dem och kallar det förtryck. Etablissemanget har indoktrinerats i en ideologi och de tror sig vara goda. De som drivit fram det här paradigmet tror på sin utopi, de tror på maktanalysen och de tror att alla hierarkier är av ondo. De som dras till den här ideologin har givetvis gemensamma nämnare i sin personlighet. I the big 5 så talar man om människor som har låg drag av openess och hög grad av neuroticism.  Deras “tänkande” styrs i hög grad av att undvika obehagliga känslor. Det här sättet att vara är deras (svaga) personlighet, och eftersom de inte kan tänka abstrakt, utan har sig själva som facit, så utgår de från vad som “känns” rätt.  Det Jordan säger går emot allt vad de här människorna känner, därför säger de – jag håller inte med.

Om man inte talar sanning utan flyr från alla obehagliga sanningar är det lätt att behålla en självförhärligande självbild, och det är här Jordan upplevs som provokativ av de självutnämnt goda, eftersom han påtalar att konsekvenserna av deras handlande inte blir gott. Tyvärr har inte de anhängarna till den här ideologin utvecklats till vuxna starka funktionella människor. De sitter fast i beteendet att undvika allt som väcker obehagliga känslor.

Man måste tolerera ett visst obehag för att kunna tänka klart. Man måste tolerera obehag för att våga utsätta sig för att följa boken 12 rules for life, och det här är orsaken till varför de flesta undviker att ta till sig vad där faktiskt står, och istället intalar sig att de inte behöver göra det. I själva verket är det dem som behöver det minst, som gör det. De andra avstår.

Svaga människor som inte kan stå ut med sina egna obehagliga känslor kräver att andra ska anpassa sig efter dem. De kan inte uttrycka sina känslor, de kan inte hantera dem, de används istället för att kontrollera omgivningen. I det vardagliga kan vi se en viss kvinnotyp som med sina tantrums kontrollerar omgivningen. Ja det finns sådana män också, de brukar ha diagnosen borderline, kvinnor kommer dock oftare undan med sådana beteenden i vår kultur, vilket medför att det påverkar bilden av hur kvinnor är på ett negativt sätt. Om kvinnor vill att kvinnosynen skall förändras så måste de börja bära sin egen vikt.

Jordan pratar om mer allvarliga konsekvenser av att inte kunna det. De som i total oförmåga går ännu längre, och blir bittra på livet, på det motsatta könet och som till och med går så långt att man söker hämnd. Samtidigt som feminister på flashback gör trådar om hur mycket hat feminister möts av från manliga skribenter på flashback, (vilket det visade sig att de inte gjorde) så har man inga problem med förklenande epitet om sina meningsmotståndare. Att beskriva manliga meningsmotståndare som “oskulder i mammas källare” är numera ett etablerat begrepp, som via media har spritt sig till var mans mun.

Enbart en sökning på “mammas källare” i underforumet i feminism gav 121 svar. Det finns ett otal varianter på samma kränkning, samt ett flertal andra, utförda av de kvinnor som anser sig förtryckta och utsatta för manligt våld, hur dessa för sig i debatten framgår av mina länkar i detta blogginlägg.

Det finns en total oförståelse i vår kultur hos kvinnor för att män har känslor. Man pratar om dem som de vore deras husdjur. Samtidigt som man säger att män skall lära sig visa känslor, så tillåter man inte män att ha känslor som inte är godkända av dem själva. Man har ingen förståelse för deras egna känslor och behov av självförtroende och att känna att de räcker till.

För en kvinna är det inte ett stigma att vara oskuld, över världen anses det vara ärbart. Feminister klagar över att kvinnor som är motsatsen kallas slampor och kämpar för rätten att ha sex på vad de menar är mäns villor. Men sex på mäns villkor kan betyda inget sex alls, ingen närhet alls, att ingen alls tycker om dem. Sex för män är inte något självklart. Idag när äktenskapen inte är arrangerade så är det en stor grupp män som aldrig kommer nära en levande människa över huvud taget.

Feministerna bryr sig vare om män eller kvinnor, de är svaga människor som vill trycka ned och kontrollera andra, de har inte empati med sina offer. En bild i detta blogginlägg jämför hur nazisterna, och idag AFA, attackerar yttrandefriheten. Min parafras på teckningen har givetvis inte till syfte ett relativisera folkmord, bilden visar en människa som attackerar en annan. Den illustrerar hur man tillåter sig att bete sig aggressivt mot en grupp människor man har objektifierat, det vill säga fråntagit mänskliga egenskaper och behandlar värre än en olydig hund. Man behandlar den som vore den något ondskefullt som måste bekämpas.  Och ja, manligheten är synnerligen objektifierad och demoniserad i vår kultur. Ingen av de här två angriparna ser människan, de ser sig själva som offer för en förtryckare en ondska, och när de får chansen så anser de att de måste ’even out the scores’.

 

Sverige är idag så dysfunktionellt att det har blivit norm att hämnas på män. I enlighet med en oförmåga att bära sin egen vikt är man också helt blind för sitt eget hat. Som Jordan säger – livet är svårt, det är smärta, vi har alla blivit svikna, vi har alla blivit sårade. Den som kan bära sin egen vikt kan efter en skrämmande händelse hantera en kris, vilken består av faserna chock, ilska, sorg och acceptans. Den som inte kan det riskerar att fastna i ilska. Mycket av hur man hanterar livskriser bottnar i hur vi tänker. Om vi globaliserar (det gäller överallt, inte bara i min relation) och om vi generaliserar (det gäller alla män, inte bara min pappa eller man eller chef) så riskerar den kvarvarande ilskan över hur man blivit behandlad att drabba alla män, inte bara de som har gjort oss orätt.

Sorg och smärta drabbar en personligen. En oförmåga att bearbeta känslorna leder till försvarsmekanismerna rationalisering och intellektualisering. Ett sätt att fly de obehagliga känslorna är att flytta skeendet från den personliga sfären till den allmänna. Jag är glad att Jordan talar sanning, att han säger att de rabiata feministerna ser samma man i alla män. Det beror på den här oförmågan. Att bekämpa patriarkatet blir för dem ett sätt att hålla de jobbiga känslorna borta från den privata sfären, och just avsaknaden av förmåga till introspektion och självinsikt gör att man blir helt blind för sina egna handlingar. Man blandar ihop nu och då, och den man har framför sig med tidigare angripare. Ibland känns det som de här människorna är besatta, och ja de har inte riktigt förmågan att skilja mellan nu och då, mellan känslor innanför och vad som sker i det yttre, vilket visar sig gång på gång när man hävdar att Jordan provocerar. Det här är också en sak som man blir tvungen att ta itu med i en terapi.

En vanlig beskyllning från människor enligt den tidigare teckningen är att – DU får mig att känna så här. Men så är det ju inte, vare sig Jordan eller andra människor besitter en magisk förmåga att styra andra människors känslor. Att människor blir provocerade handlar om att deras föreställning ställs på prov. Att de utmanas att tänka och ifrågasätta om deras grundantaganden verkligen håller.

Jordan pratar mycket om vad som leder till folkmord och det handlar om det här. Jag ska försöka förklara kort. I alla kulturer har vi sagor om ont och gott, där det hela slutar med att det goda besegrar det onda. Dessa sagor är för barnen, och deras syfte är att lära dem vår moral, det vill säga att kunna skilja mellan vad som är onda och goda handlingar. För att göra det enkelt för barnen så får den ena karaktären stå för det onda, och den andra för det onda. Sagorna är lättfattliga, och det är vitsen med de här berättelserna, de ska vara enkelt att förstå vad som är onda och goda handlingar. När barnen växer upp i en skuldkultur som vår, så skall de ha internaliserat den här moralen, de skall själva kunna mäta sina egna handlingar mot vår gemensamma moraliska måttstock.

Har de mognat till självständiga individer som känner igen sina egna känslor och har förmåga till introspektion och självreflektion, så kan de själva utifrån den gemensamma moraliska måttstocken, väga varje sin handling och se om den levde upp till moralen, eller om den rent av var i strid mot moralen = ond. Det här fungerar när barnet får allt det den behöver. Barnet kan då kliva ur småbarnstadiets symbios med en trygg vägledande moder och bli en egen individ som kan skilja på sig själv och omgivningen.

Men mycket kan gå fel på vägen. Det finns både biologiska och miljömässiga faktorer som gör att det här inte fungerar. Vi vet numera att avsaknaden av skuldkänslor hos psykopaten beror på en icke fullt funktionell pannlob, vi vet också att en bristande spegling under de första två åren leder till en oförmåga att känna igen sina känslor som sina egna, vilket medför en oförmåga att hantera dem. Vi vet också att trauma under de här första två åren leder till olika former av känslomässiga dysfunktioner. Oavsett om det beror på trauma, bristande erfarenheter eller medfödda funktionshinder som gör att detta inte fungerar helt som det ska. Detta leder till att individen inte har fått med sig redskap för att hantera livet. De är dem man kallar svaga, inte för att fördöma, utan för att deras karaktär inte utvecklats till en stark personlighet.

Efter andra världskriget letade vänsterfilosofer vid Frankfurtskolan efter orsakerna till fascismens uppkomst. En av de viktigaste företrädarna för denna skola var Theodor Adorno, vilken hade en hel del teorier, som inte höll vetenskapligt, men som ändå lever kvar som en sanning hos vänstern.

Adorno menade att det var en viss personlighet som drogs till och stödde fascismen, den så kallade auktoritära personligheten. Det här har gjort att vänstern anser auktoriteter som något ont, och som måste bekämpas, vilket också tidigare nämna Helen Lewis gav uttryck för i sitt korsförhör av Jordan B Peterson.

Hon uppgav att hon var rädd för “the rise of strong men, of authoritarian men”. Hennes egen bakgrund och den här vilseledande ideologin gör att hon är okunnig om vilka mekanismer man ska se upp med. Hon är också helt okunnig om att hon själv är en del av den verkliga faran. Även våra politiker är helt ointresserade av modern forskning eftersom den utmanar paradigmet. Istället lutar man sig på den sociologiska forskningen, vilken jag har berättat är starkt vinklad av dess nymarxistiska grundare här i Sverige.

Men psykologin och numera den neurobiologiska forskningen har studerat ämnet intensivt ända sedan andra världskriget. Man har tillgång till helt andra mätmetoder än vad Adorno hade och hans teorier har alltså visat sig vara felaktiga. Det är inte auktoriteter som är farliga, det är människorna som inte är starka nog att stå emot dessa som är farliga. Människor utan vetenskaplig skolning ser gärna forskning som bekräftelse på sin egen ståndpunkt, men problemet är alltså de som villigt lyder order.

Det skall sägas att det är få som klarar att stå emot, de som hade kraften hade alla en väldigt trygg bakgrund och en stark känsla för rätt och fel. Istället för att skapa fler sådana så är vänsterideologin helt ute och cyklar när man tror att alla auktoriteter = starka människor, utgör ett hot mot samhället. Det är de falskt starka som gör det.

Vad Jordan berör i klippet ovan är att de är människor som inte riktigt kan skilja på det inre och det yttre, och som därmed ser sig som offer för andra, som är de mest lättledda. De är villiga att lägga både ansvar och skuld på en annan grupp, vilket är riktigt farligt.

I den enskilda relationen blir det katastrof för motparten, men än värre blir det när man enar dessa människor i en ideologi. All deras bitterhet genom livet, all deras besvikelse ges då ett kulturellt sanktionerat utlopp när det riktas mot den av den utsedda syndabocken.

Däri består likheten i den tidigare teckningen. Aggressioner mot judar ansågs rättfärdigt, aggressioner mot vita män anses idag rättfärdigt, slakten i Sydafrika ser man som poetisk rättvisa.

Kulturen har givit oss ett sanktionerat utlopp mot en syndabock. Idag sker det i Sydafrika, men det kan såklart även hända här. Särskilt som man eldar på att det är det patriarkala förtrycket som är roten till allt ont i Väst. På amerikanska universitet har det redan urartat till våld. Det är alltså samma mekanism som ledde till judehat på 1900-talet som leder till hat den vite mannen idag. Eftersom man inte har förmåga att se det onda och goda inom den egna personligheten, så projicerar man det onda på ett yttre objekt och håller därmed sig själv illusoriskt god.

Det är det här som kallas det svart/vita tänkandet som jag tjatar om. Det ses ju inte bara hos tokvänstern, det ses hos de inbitna nazisterna också. Det kan kanaliseras in i sportens värld och då handla om olika idrottslag, där mer utvecklade personer blir lite besvikna om deras lag inte vinner, medan mer omogna går och slår motståndarlagets supportrar.

Det här sågs också i det somaliska bandylaget i Borlänge som lyftes fram som en framgångssaga i media. Vad man inte talar om är att laget vid en förlust inte klarade av att bära sin egen vikt, de kunde inte hantera sina känslor av besvikelse, frustration, och framförallt inte skammen av att ha förlorat, så de återtog sin prestigeförlust genom att klå upp motståndarlaget efter matchen.

Oavsett allt prat om härskarras under 1900-talet så såg nazisterna sig som offer för de onda judarna. Det är kanske provocerande och överkurs, men andra världskriget kan ses som en skolskjutning som drabbade hela Europa. Tyskarna var besegrade, tillintetgjorda och förnedrade. Förnedring är en känsla som starkt hör ihop med skam. När narcissister känner skam, vill de överföra den på andra, allt tal om härskarras var ett uttryck för kognitiv dissonans, för man ansåg ju att judarna hade skott sig på tyskarna. Det kan ju inte en underlägsen ras göra.

Den patologiska överlägsenhetskänslan hör ihop med chauvinism och narcissism vilka båda är psykologiska försvarsmekanismer för att undvika negativa känslor som man inte har mentala resurser att bära. Att bära sin egen vikt var ett bra uttryck känner jag.

Narcissistens försvarsmekanism är att förskjuta sin skam som den inte klarar av att bära. Andra länders befolkning fick bära Adolfs skam, liksom judarna som utpekades till en undermålig ras. Det sista trodde inte Adolf själv på, men stora delar av det akterseglade Europa ville gärna tro på det. Vad som skiljer 1900-talet mot 2000-talet är att vi inte längre är besatta av ras och etnicitet och vi är heller inte patrioter. Men även om det på ytan ser olika ut så är det ändå fråga om samma mekanismer.

Jag hoppas att vi klarar av att skilja på sak och person här, det är inte fråga om en relativisering av folkmord, jag talar om mekanismer som leder till att se angrepp som rättfärdigade. Vår fredsskada har gjort att vi har omgrupperat oss från att se vår hemhörighet i olika nationaliteter, till att gruppera oss utifrån ideologi.

Medan det är bara extremvänstern, islamister och en liten grupp nazister som fortfarande är direkt fysiskt våldsamma, så är det desto fler som använder psykologiskt våld. Det är ett osynligt våld, men som är nog så farligt eftersom det kan eskalera till verkligt våld, vilket de gör i små utbrott i Europa. Medias upplyftande av invandrare som offer, i kombination med en del länders skamkultur gör att de ser sina hämndaktioner på väst som rättfärdigade. Akilov gör det. Jihadister gör det. Enstaka galningar gör det. Besvikna invandrare som fått avslag gör det. Vad Jordan B Peterson gör är att visar oss hur vi kan stå upp mot den ideologi som eldar på offerskapet så att vi kan hindra att det leder till våld.

 

*en av grundarna till det svenska Jordan Petersson sällskapet

Socialdemokraternas maktgalna svek mot det svenska folket

När en enig riksdag 1975 fattade beslutet om mångkultur så handlade det inte om ideologi, det var socialdemokratisk opportunism. Den andra vänstervågen hade fått ett starkt fäste i Sverige. Även om många kallade sig marxister-leninister och maoister så var det via filosofin som tankarna fick inflytande. Efter första världskriget så började man ifrågasätta om man verkligen var på rätt väg. Marx tankar om att det moderna samhället skapade alienation, och den allmänna synen på industrisamhället som något i sig själv ont, blev mer allmänt accepterad.  Felix Weil samlade ihop de betydande marxistiska filosoferna och knöt dem till Institutet för marxistiska studier vid Frankfurts universitet. Detta är alltså grunden till vad som kallas Frankfurtskolan, en skolbildning som gick tvärs emot upplysningen. Man förkastade förnuftet som en väg att förstå världen, man förkastade logiken, man förkastade vetenskapen. Så kallad traditionell teori går ut på att skapa förklaringsmodeller, och den förkastade man. Istället var modellen kritik. Det är det som avses med begreppet kritisk teori.

Låter det snurrigt? Ja det är det, och Sverige och väst är infiltrerat av det här tänkandet. Termen Frankfurtskolan är idag ganska laddad, vänstern kallar allt prat om den för nazistiska konspirationsteorier men det handlar om verkliga filosofer, som har skrivit verkliga böcker och det är innehållet, dess inflytande på västvärlden i allmänhet och svensk invandringspolitik i synnerhet, som jag kommer att diskutera.

När institutet bytte rektor till Max Horkheimer år 1930 bytte det också namn till Institutet för social forskning, och genom att förvanska Freuds teorier så försökte man ställa diagnos på det kapitalistiska postindustriella samhället, med hjälp av “kritisk teori”.  Man sökte hitta det sjukliga i samhället som förhindrade Marx profetia om en övergång från det kapitalistiska samhället till det kommunistiska. Även om man på institutet inte längre var för den sovjetiska varianten av kommunism, så var man fortfarande för revolutionen, varför institutet senare stängdes av nationalsocialisterna då de fick makten. Många av de verksamma flyttade till USA där de fortsatte att försöka hitta patologiska orsaker hos det (förtryckande) amerikanska (kapitalistiska) samhället. De lade på så sätt inte bara grunden för den andra vänstervågen, det var i själva verket deras tankar som drev den i den riktning den kom att ta. Till sin hjälp har de i Sverige haft de som skulle vara arbetarnas företrädare. Socialdemokraterna och LO.

Idéerna spreds via universiteten där de här filosofernas verk kom att citeras av studenter i hela västvärlden. Även om studenterna bekände sig som marxist-leninister, trotskister och maoister, så var det från denna inriktning man tog metoden. När vi idag talar om identitetspolitik är det en direkt följdriktning av den grund som lades då. Denna skolas inflytande är långt mer omfattande än gemene man känner till, den utgör till och med grunden för dagens paradigm, och därmed även för den förda politiken.

Det enda sättet att ändra riktning i Sverige är alltså att ifrågasätta nuvarande paradigm och vara med om att skapa det nya på bättre och mer solid vetenskaplig grund. Det handlar nämligen inte om enskilda politiska beslut, och det gjorde det inte heller då 1975 när man bestämde att Sverige skulle vara mångkulturellt. Det kom ingalunda som en blixt från en klar himmel, manegen var då redan krattad sedan länge, och som de opportunister som Socialdemokraterna är – hoppade de på tåget.

 

 

Före andra världskrigets slut var det Tyskland vi ville efterlikna. När USA vann kriget så vände vi blickarna dit och apade efter i stort och i smått. Den svarta medborgarrättsrörelsen, studentrevolten, den sexuella frigörelsen, antikrigsrörelsen var antingen initierade eller starkt influerade av den här vänsterfilosofin.

Den ryska revolutionen hade inte spritt sig till Europa, människor var trogna sina landsmän, vår sammanhållning var för stor. Men den spred sig i andra riktningar, till Nordkorea, Kina, Kuba, Laos och Norra Vietnam. Somalia, Kongo, Benin, Etiopien, Moçambique, Angola, och senare Zimbabwe är länder som införde kommunismen. I Vietnam hade man delat landet, den norra delen var kommunistiskt och gerillakrigare ville att hela landet skulle införa kommunism. Kina och Sovjet stöttade den norra delen, medan USA stöttade den södra delens regim för att förhindra spridningen av kommunismen i Sydostasien.

Som alla krig har även Vietnamkriget en bakgrundshistoria, men skicklig propaganda gjorde att konflikten mellan Nord och Syd framställdes som ett folkets befrielsekrig av skickliga propagandister. Men FNL var ingen befrielsefront, de var gerillasoldater som bombade och utförde terrorattacker även mot den egna befolkningen, de är alltså terrorister och beter sig ungefär som PKK gör idag. Men i Sverige var den förenade FNL rörelsens påtryckningsarbete häpnadsväckande effektivt. Några få tusen aktivister lyckades påverka politiken tack vare massmedias skakande reportage från kriget (känns det igen?). Man lyckades skapa en stark vänsteropinion.

Den så kallade Fredsrörelsen var inte emot krig egentligen, den var emot USA. Man talade om imperialism, men man hade egentligen inget emot imperialism, det man hade något emot var amerikansk imperialism. Den sovjetiska var helt ok, så klart också den kinesiska, och resten av världen var man okunnig om. Den kunskap man hade var att det var fel på USA, vilket dessa filosofer varit bra på att föra ut i vidare kretsar genom metoden kritisk teori.

Den kinesiska revolutionens slagord hade väckt beundran hos de s.k. intellektuella, även i Sverige. Publicister, författare och kulturpersonligheter spred ideologin till de unga studenterna via Clarté och tidningar som Gnistan, Folket i Bild, Klasskampen och Proletären. Henning Mankell, Robert Aschberg, Stina Dabrowski, Göran Rosenberg och Jan Myrdal med flera var hängivna maoister. CH Hermansson och Olle Svenning med flera varma anhängare till Frankfurtskolan.

Faktum är att många av våra idag verksamma journalister var maoister. Det fanns även en falang Trotskister och även om vänstern var splittrad så blev det en smältdegel, där man inspirerades av varandras tankar. Frankfurtskolans Gramscis tankar om en tyst revolution, ett manipulativt övertagande över kulturinstitutionerna, Trotskys strategi entrism (infiltration av befintliga partier), och Maos termer födde idén om “den långa marschen genom institutionerna”, vilken tilltalade den mest inflytelserika Frankfurtaren Marcuse, som hängde på.

Vad som avses med frasen är att vänstern skulle ta sig in på alla samhällets institutioner och ta över det som kallades Hegemonin, det vill säga den “kulturella makten” som utövas av massmedia, undervisningsväsendet, och kulturinstitutionerna, (konst, teater mm). Hegemonin ansågs nämligen understödja det kapitalistiska förtrycket, vilket man skulle ändra på. Idag är de flesta medvetna om att man lyckats. Media, kulturinstitutionerna och universiteten är så pass vänstervridna att de tappat sin funktion att undervisa vid vissa fakulteter. Där är man mer i farten med att bana vägen för den sociala revolutionen, och längst har man kommit i Sverige. Vid Lunds universitet vittnar professorer om att politiska krafter satt i system att ange de som inte bekänner sig till den nya vänsterläran.

 

Redan 1965, alltså 3 år före -68 revolten, visade en undersökning att de flesta svenskar var emot amerikansk inblandning i Vietnam. För att inte tappa väljare gjorde Socialdemokraterna vänsterns frågor till sina egna. Finansminister Hjalmar Mehr förespråkade en mer aktiv vänsterpolitik och finansierade generöst den svenska kommittén för Vietnam med 20 miljoner. Den leddes först av Gunnar Myrdal, senare av Birgitta Dahl. Vänsteraktivisterna lät man sätta under den hemliga Informationsbyråns och SÄPO:s övervakning. Den så kallade IB-affären kom senare att avslöjas av Jan Guillou. IB eller Informationsbyråns syfte var från början att konkurrera ut kommunisterna från den fackliga verksamheten, och senare att hindra Sovjet från att ta del av amerikanska vapenhemligheter, därför fick inte kommunister militära befattningar. Det senare anser jag nog personligen är bra, man skall akta sig för ickedemokrater och bör hålla rent i alla riktningar i den vägen, men problemet med IB var att man använde olagliga metoder.

Allt handlar om makten över tillgångarna, och det socialdemokratiska partiet har lyckats roffa åt sig den största delen av kakan genom att vara taktiska opportunister. När USA återupptog sina bombningar -72 gjorde de en protestlista som 2,6 miljoner svenskar skrev på. Fem riksdagspartier ställde sig bakom, liksom självaste kung Gustav VI Adolf. Ledande svenskar (Erlander, Clarté), Palme, Nilsson etc.) förklarade för USA att den svenska Vietnampolitiken var ett nödvändigt led i att möta ”extremvänsterns” ökade inflytande på den svenska ungdomen. Förvisso låter det bra, men det är inte sanningen, eftersom det som skedde var att vänstern fick ytterligare inflytande på den förda politiken.

Det som skett i Sverige har pågått på flera nivåer samtidigt. Joachim Israel var om än inte knuten till universitetet i Frankfurt en av dess anhängare som ansåg det bäst att lämna Tyskland. Han kom till Sverige 1938. Denne Joachim Israel har haft ett starkt inflytande på svensk politik eftersom han kom att vara drivande i formandet av “den nya sociologin” här i Sverige. Sociologin är den “vetenskap” politikerna i Sverige grundar sin omvärldsförståelse på. Det är utifrån den som problemformuleringen sker, och det är utifrån den man försöker lösa samhällsproblemen. Det är också utifrån den man idag ömkar brottslingar istället för offren. Både Elisasson, Ygeman och Sahlin är före detta vänsterpunkare. Punkens senare diffusa revolt mot “samhället” är ett direkt arv från Frankfurtskolans kritiska teori, som gick/går fortfarande ut på att leta fel på samhället. Man vill bryta ned det för att idealsamhället skall resa sig som en fågel Fenix ur askan.

Det finns olika teoribildningar inom sociologin men dagens problemformuleringar är i hög grad byggda på Marx alienationsteori, och Frankfurtskolans samhällssyn. Joachim Israel hävdade att socialismen måste skaffa sig inflytande över samhällets alla institutioner. Han krävde att samhällsvetenskapen måste välja sida. Fortfarande idag ges Marx utrymme i kurslitteraturen. En del av sociologin utgörs också av kritisk analys (teori). Att Joachim Israels ambition har nått framgång behöver ingen som hängt med i debatterna tveka om. För att öka acceptansen för de socialistiska tankarna hos folket förändrar man språket, man byter ord. Det här sker hela tiden. Man söker styra det som kallas diskursen, det vill säga hur och vilka problem som diskuteras i det sociala rummet.

Åsiktskorridoren är en del av den rådande diskursen, liksom vilka ord som används, och här börjar det eskalerar allt värre för nu kontrollerar man också vilka ord som inte får användas. Vi får inte säga neger, och negerboll, trots att dessa ord inte haft en negativ laddning i Sverige, de reflekterar bara till färgen negra här. Men inriktningen kommer från USA och vi följer efter. Oavsett om en del människor lagt negativ värdering i ordet, så har det inte varit så i SAOL från början, man har däremot ändrat ordets betydelse år från år. Vi tar också lite egna initiativ i denna språkutveckling och lanserar ord som hen osv. Hen var från början ett pronomen för de som inte kände sig som vare sig hon eller hen. Men ordet kapades och blev en del i den här skolbildningens aktivism för att bana väg för revolutionen.

 

Kom ihåg att Marx ansåg att övergången från den matriarkala klanen till den patriarkala familjen är ursprunget till allt helvete. För att socialismen skall uppstå så måste man bryta ned familjens sammanhållning. Man vänder kvinnor mot män, och barn mot sina föräldrar, man till och med fråntar föräldrarna makten över barnens uppfostran med genusdagis. Även kvinnokampen eldades på av den här inriktningen, vilket innebär att man gått från att kämpa för kvinnans likaberättigande på -60 talet idag har gått så långt att man ser patriarkatet, eller män i allmänhet, som förtryckaren. Istället för att stå emot den här vansinniga vänsterfilosofin så införde det opportunistiska socialdemokratiska partiet varannan damernas på sina partisedlar 1994 när kvinnorna hotade att bilda ett eget parti.

Idag är nästan varenda samhällsinstitution befäst av socialdemokrater. Vad Eliasson delvis gör på sin turné på myndighet efter myndighet är att han förändrar organisationen.  De högre cheferna ombeds alla söka om sitt jobb, de får också komma med förslag på förbättringar, vilket såklart är en åsiktsregistrering. Med rätt åsikt återfås arbetet, med fel får man se sig om efter ett annat.

Den svenska invandrarpolitikens huvudarkitekt är socialdemokraten Kjell Öberg. Denna man född 1913 med dubbel arbetarbakgrund gjorde en lysande karriär. Han rekryterades som journalist redan som 23-åring. 1949 blev han pressattaché i Oslo, och sex år senare även i Washington, där han blev ambassadråd 1960. 1961 blev han ambassadör i Peking, men 1962 kallades han hem och fick ansvar för “Sverigebilden” utomlands. Gissa vilka idéer denne man hade med sig i bagaget ifrån sina utlandsvistelser? Att ange årtalet -68 som startpunkten på andra vänstervågen blir missvisande. Tankarna hade ju varit i säck innan de hamnade i påse.

Invandrarverket bildades av flera skäl, ett av dem handlade just om Sverigebilden utomlands varför Kjell Öberg tillsattes som chef. Men det fanns flera motiv. Under tiden i USA hade Öberg via liberalismen blivit inspirerad av upplyftandet av minoriteternas rättigheter. Man började tala om att minoriteterna var offer för majoriteternas förtryck. I södra USA var givetvis de svarta förtryckte men Frankfurtskolans Marcuse hävdar att minoriteter är förtryckte per definition. Han gav sig också på Toleransen och menade att toleransen i själva verket var intolerant eftersom det var majoriteten som satte normerna. I och med det marxistiska arvet så ser man minoriteten som utsatt för förtryck av majoriteten. För att få igång revolutionen så måste man ta makten ifrån majoriteten. Hans texter hade inte till syfte att förbättra för minoriteterna, det var texter som syftad till att trigga igång revolutionen.

Givetvis tror deltagarna i den här kampen för minoriteterna att de kämpar för rättvisa. Först nu i denna den tredje vänstervågen blir det mer uppenbart vad som pågår. Minoritet efter minoritet dras in i detta och ställer större och större krav och rollerna har vänt, det är minoriteterna som förtrycker majoriteten. Majoriteten får backa bak med krav på kvotering. Kompetens och prestation, och till och med ärlighet och förnuft får backa bak till förmån för mångfald. Den som uttrycker något negativt om en minoritet anmäls och kallas till förhör. Minoriteterna har via vänstern tagit makten. Hur konstig den tanken än låter, så sker detta genom krav på att alla inrättar sig i de nya normerna och släpper både vetenskap, förnuft och logik. Det är inte längre X och Y kromosomer som bestämmer kön, det gör man själv. Är man heterosexuell, och för kärnfamiljen så är man ond och skall krossas. Ingen vågar säga emot.

Jag hittade en 24-sidig artikel av Owe Ronstrom, professor i etnologi vid Uppsala universitet, som beskriver hur vår bild av utlänningar som de hette då, har förändrats via medvetna förändringar i språket (del av diskursen). Artikeln driver (med mina ord) tesen att invandrarna blev den nya samhällsklassen att rikta sig till.  Artikeln handlar i första hand om hur synen på ickesvenskar förändras genom att förändra språket. Från att för 100 år sedan kallats utlänningar, till att kallas invandrare och ses som en svensk minoritetsgrupp, med egna rättigheter.  När man attackerar Björn Söder idag, så bortser man från att dessa minoriteter själva arbetat igenom en särställning i Sverige. Såhär skriver Owe om efterdyningarna till medborgarrättsrörelsen i USA på 60 talet:

Under parollen “Black is beautiful” började de nu i allt högre grad kämpa för egna värden och mål som inte nödvändigtvis delades av andra och detta ledde till stora förändringar i ekonomi, politik, utbildning etc. Det som kom att kallas “the new ethnicity” innebar en betydande omstrukturering av det amerikanska samhället efter etniska ideologier. Från många länder rapporteras om en “etnisk väckelse” under 1970-talet och det är möjligt att beskriva också utvecklingen i Sverige som en ideologisk förändring, där etnicitet kom att tävla med klass som grundläggande ideologi.

Svenskarna trodde då som nu att arbetskraftsinvandrarna ville bli svenskar om de stannade här istället för att åka hem, men från politiskt håll visste man redan då hur starkt knutna invandrarna var till sitt hemland. Och i kölvattnet från den andra vänstervågens fokus på minoriteter började representanter från dessa kräva att politiken gjordes om. Mest aktiv var sociologen David Schwartz, en överlevare från förintelsen, som drev en stundtals hätsk debatt i DN under 60-talet.  Men han var inte ensam och debattörerna menade att för att slippa att assimileras, krävdes ökade statliga insatser, dels genom direkt finansiellt stöd till minoriteterna, dels genom en officiell politik för ett pluralistiskt samhälle. och politikerna föll till föga.  David Schwartz som var en varm anhängare av minoritetsbegreppet, hänvisade till internationella konventioner om minoriteters rättigheter. Han gav också ut antologin ”Svenska minoriteter”.  Han drev frågor som rätten till egna kulturinstitutioner, framförallt egna skolor. En annan drivande i samhällsdebatten var estländaren Voldemar Kiviaed, som hävdade att;

Assimilationsivrarna verkade i samma anda som ryssarna i Baltikum och att deras synsätt kunde även jämföras med Eichmans ‘slutliga lösning’, fastän i humanare form.

Även Inga Gottfarb var aktiv i debatten. Hon skrev;

“Målet bör, som David Schwarz påpekar, vara att invandrarna skall kunna förbli sina traditioner trogna. Vi skall inte assimilera dem, men hjälpa dem med anpassningen till svenska förhållanden, så de blir ‘annorlunda svenskar’. Vi har plats för och behov av olika kulturella grupper i vårt land. De ge vårt liv nytt innehåll.”

Denna Inga Gottfarb hade tagit en masters i Social Science vid Columbia University vilket var Frankfurtskolans nya hemvist. Inga var med om att bygga upp Statens invandrarverk tillsammans med Kjell Öberg. 1966 blev hon expert i “Arbetsgruppen för invandrarfrågor”.  Hon har också haft inflytande på Rädda barnen, som sysslar med att attackera mansrollen.

Artikelförfattaren skriver;

Jämförelsen med framväxten av arbetarna som en social kategori (tidigare benämnd som maktfaktor min anm) berör också frågan “invandrare” som ett begrepp att hota eller identifiera sig med. För vilka är InvandrarSverige något skrämmande hotande. För vilka är “Det mångkulturella samhället ett mål att sträva efter?

Som alla vetenskapliga skrifter är denna inte ställningstagande och därför desto mer tankeväckande. Författaren belyser det faktum att begrepp som invandrare är sociala konstruktioner som skapats, spritts och använts i ett speciellt historiskt sammanhang, av vissa bestämda grupper för vissa bestämda syften. Jag spinner vidare på detta eftersom vi nu på senare tid har vi gått från att tala om invandrare, till att tala om flyktingar och nu senare nyanlända, givetvis har också de ett speciellt syfte i vår tid, och gynnar en viss (politisk) grupps intressen.

 

Kjell Öberg är alltså den sociala ingenjören bakom beslutet att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle som fattades -75. Det var han som lyfte upp “den importerade arbetskraftens” behov och rättigheter på dagordningen. Vilket både hade sin grund i ideologi och taktik. Öberg hade insett att Sverigebilden utomlands i huvudsak förmedlades av utlänningarna som vistades här.  Han och socialdemokraten Inga Gottfarb ovan gjorde den inventering som, visade att den utländska arbetskraften  inte ville bli svenskar, de såg sig som utvandrare från sitt hemland. De visste nästan heller inget om landet.

1967 startade Öberg den statliga stiftelsen “Invandrartidningen”. Via invandrartidningen och dess frågespalt fick man en uppfattning om vilken situation invandrarna levde i. Man fick också veta att “de röstade fel beroende på bristande “information” från fackets sida”. 

Estländarna som var här blev folkpartister, förklarade en av mina medarbetare, Sven Reinans, på grund av fackets agerande.

I intervjun som jag citerar från 1996 ansåg han att man var lika långt ifrån de politiska målen som sattes 1975. I den här tack och lov arkiverade intervjun hittar jag följande om kommunal rösträtt och valrättigheter för invandrare;

Jag träffade Olof Palme […] någon gång 1974 och frågade om han inte kunde överväga detta. “Absolut inte”, sa han. Men inte långt därefter uppvaktade jag kommunminister Hans Gustafsson och han var helt med på noterna; det verkade som han redan var övertygad, innan jag träffade honom. Hur det nu hade gått till. Det pratades om en forskningsrapport från metallklubbarna i Västerås, som visade att om de invandrade arbetarna hade haft rösträtt, så skulle de ha röstat på socialdemokraterna.

Då utlänningarna saknade kunskap om landet så författades en informationsskrift till “de nyanlända” vilken mötte hård kritik i remissinstansen, istället kom  Ny i Sverige. Handbok för myndigheter och enskilda om utlänningars rättigheter och skyldigheter. Där kunde man läsa;

 Vårt sätt att leva ska vi inte söka tvinga på utlänningarna och heller inte ta ifrån dem deras eget. Anpassningen blir lättare om invandrarna kan förbli sina traditioner trogna (cit. i Öberg 1981:15)

När Kjell Öberg  valde att inte följa med i utflytten till Norrköping så drev han istället diskrimineringsutredningen 1978 – 1985. 1984 gjorde utredningen sitt slutbetänkande vilket döptes till ” I rätt riktning” En stor attitydundersökning visade att svenskarna hade blivit avsevärt mer toleranta i förhållande till invandrarna jämfört med ett decennium tidigare. Giftermål över de etniska gränserna var vanligare i Sverige än i något annat europeiskt land. På ort efter ort engagerade sig människor i utvisningshotade flyktingar.  Men det blev inte som man tänkt sig, folket stretade emot. På frågan vad skulle man ha gjort annorlunda blir svaret;

 Lagstiftat bättre. Och ingripit i lindan, när de främlingsfientliga rörelserna började visa sig. Sverige ratificerade FN:s rasdiskrimineringskonvention 1971 och förband sig därmed att förbjuda och avskaffa alla former av rasdiskriminering – vilket är samma sak som det vi kallar etnisk diskriminering. Men Sverige bestämde sig för att det inte behövdes något lagförbud mot rasistiska organisationer. 

 Det här är intressant utifrån alla konspirationsteorier. Vi är inte viljelösa marionetter tack och lov. Den lag som diskrimineringsutredningen föreslog 1983, var konstruerad på samma sätt som jämställdhetslagen, vilket innebär att den klagande endast behöver göra sannolikt att diskriminering inte kan uteslutas. Därefter går bevisbördan över till arbetsgivaren, som har att visa att andra skäl var avgörande för hans eller hennes beslut. Men det lagförslaget stoppades alltså. 

Denna sociala ingenjör kontemplerar;

 För mig är det ett mysterium att ett samhälle som var så likgiltigt och okunnigt som Sverige vid den tiden kunde frambringa Invandrarutredningen och med den idéerna till en progressiv invandrarpolitik. [……Tidigare AMS-chefen Bertil Olsson var ordförande i utredningen och han var en man som avskydde långa möten. Han lyssnade på förslagen och sedan sa han “Vad säger Kjell?” Och när jag stödde dem, så blev det så.

Jag har ofta beklagat att vi var så vaga när vi skapade målen för invandrarpolitiken – jämlikhet, valfrihet och samverkan. [……]  Samtidigt har politiker –[…] – förklarat att själva vagheten var en förutsättning för att riksdagen skulle anta målen. Hade vi exemplifierat hade vi inte fått igenom någonting. Nu röstade kanske riksdagen för ett slags allmän ospecificerad godhet

 

Man kan idéhistoriskt se beslutet om mångkultur som ett ökat socialt omhändertagande om man så vill. Arbetarklassen hade vuxit fram ur befolkningsökningen och industrialiseringen – det var en ny social klass. Liberalerna hade arbetat på att lyfta dessa arbetares position och möjligheter, och man kan se detta som ett steg till i den riktningen tagen av vänstern för att öka sin makt. De främmande, utlänningarna, blev en ny social kategori som fick egna resurser för att lockas till socialdemokratin. En av dem som bedrivit ett idogt lobbyarbete inför riksdagsbeslutet att man skulle “förbättra invandrares sociala och kulturella situation i Sverige”, och “skapa grund för solidaritet mellan infödda svenskar och de som kommer hit”, var Joachim Israel, som var en flitig gäst i debattprogrammen. Via sina böcker och sitt aktiva pådrivande under den andra vänstervågen -68 hade han gjort karriär och blivit professor i Sociologi vid Lunds universitet. Han kom till och med att författa undervisningslitteraturen, vilken Sarnecki hade vid sina sociologistudier ett par år efter åt, om nu nån undrar var Sarnecki fått sin världsbild ifrån.

Om någon fortfarande tror att vi bara har ett vänsterparti i Sverige så tror de fel. Bortsett från socialdemokraternas vänstervridning så är F! den nedkissade biografbesökaren Gudrun Schymans nya vänsterparti. Även om de inte får så många röster så är de en stark drivande kraft i den tredje vänstervågens agenda tack vare kultureliten och Frankfurtskolans påverkan på dagens paradigm. Om man undrar varför Södertörn har så många vansinniga idéer, så är det en utveckling av Frankfurtskolans kritiska teori. Man fortsätter bara att felsöka vår västerländska kultur och nu när man lyckats vända kvinna mot man, så har man i sitt flyttande av gränser kommit till den privata sexualiteten. Vänstern letar hela tiden nya vägar och förnyar sig därför ständigt. Grunden till miljörörelsen står också att finna hos Frankfurtskolans filosofer.

Grunden till Miljöpartiet lades av marxisten Joachim Israel tillsammans med dennes elev Per Gharton. Den tidigare folkpartisten Gharton hade disputerade i sociologi 1983 med Israel som handledare. Den teoribildning som tog sin början vid Frankfurtskolan har västerlandet i ett järngrepp. Via kritisk teori har man demoniserat och sjukförklarat all form av hierarki och ordning, så det enda som återstår är kaos, vilket Joachim Israel uttryckligen uppmuntrade till där vid sitt installationstal till professor, där han avslutade med ”All makt åt folket”. I ett mångkulturellt samhälle så är givetvis islamister, bilbrännare, våldtäktsmän, och kriminella en del av folket.  Och att de är på väg att ta över makten hoppas jag ingen längre svävar i ovisshet om.

Västvärlden vaknar upp och undrar – vad här hänt med vår värld?  Det som hände var att Socialdemokraterna blev desperata eftersom de tappade makt. De gick från att representera folket till att representera sig själva. För att öka få mer röster och behålla sin makt började Socialdemokraterna inkludera invandrarna och minoriteterna i folkhemstanken, trots att invandrarna inte själva såg sig som, och inte ville bli, svenskar. Propositionen som kom 1968 hette Riktlinjer för invandringspolitiken. 1975 hette den Riktlinjer för invandrings och minoritetspolitiken. Den senare hade föregåtts av Kjell Öbergs Invandrarutredning 1974 vilken satte de invandrarpolitiska målen till något så luddigt som jämlikhet, valfrihet och samverkan. Öberg säger själv tio år senare i en intervju att det gick förvånansvärt smidigt:

Jag tror att det beror på att debatten under många år gällde de här abstraktionerna; man behövde inte ens vara i luven på varandra, utan alla höll med. Hade vi redan från början haft hetsiga politiska debatter om konkreta delar av invandrarpolitiken, då är det inte alls säkert att det hade varit lugnt …
Så utan att det svenska folket förstod vad som hände så fattades beslutet att betala invandrare för att rösta på socialdemokraterna under förevändningen att man “borgade för en strävan att göra Sverige till ett föregångsland på invandrarpolitikens område” Vilka bevekelsegrunder de andra politikerna hade vet jag inte, men jag vet att de partier som skulle värna kulturen svek, även dessa av egenintresse. För socialdemokraterna innebar det möjlighet att skapa flera institutioner, fler “verk” och kunna anställa fler socialdemokrater och göra folket beroende av socialdemokratin.

Invandrarna var och är ett redskap i att omdana det västerländska samhället i sin egenskap av att vara en minoritet. Tidigare nämnda Kjell Öberg var en nyckelfigur i införandet av det nya språkbruket, och invandrarbegreppet lyftes i huvudsak av människor i och runt statsapparaten. Syftet var att påverka den allmänna opinionen i önskad riktning. Det här är alltså 30 år före Barcelona-avtalet. Att man valde att pusha just för ordet invandrare  beror på att  Wilhelm Mobergs böcker, varav en av dem hade titeln Invandrarna hade kommit ut i nytryck i stora upplagor på 60-talet och var något som fanns i var mans medvetande – på 10 år hade de sålt i 2 miljoner ex.  Och 1971 blev böckerna film, med storstjärnor som Max von Sydow och Linn Ullman.

David Schwarts blir ofta demoniserad i analyser av detta politiska skeende men även om han var drivande när det begav sig så såg han senare problemet med invandrargruppers ointresse för det svenska. Från en insändare, i DN. Källan här är Professor i etnologi Karl – Olov Arnstberg så jag vet inte exakt årtal men det lär ha varit på senare tid.

Landets levnadssätt, liksom dess kultur över huvud taget, saknar attraktionskraft på invandrare och flyktingar med avvikande kulturer och traditioner. Detta är än mer allvarligt eftersom det bland de utrikes födda finns grupper som efter flera decenniers vistelse i landet, ofta i starkt socialt och etniskt segregerade bostadsområden, fortfarande inte delar det svenska samhällets demokratiska grundvärderingar.

Denna Schwartz påpekade också att det trots invandrarnas önskemål från de etablerade minoriteterna aldrig någon sakkunnig eller expert med i de utredningar som tillsattes i olika frågor på 1960-talet.

Det är lätt att mot bakgrund av kaoset i Väst börja leta efter en syndabock, eller en “evil villain”, men filosofer driver vår förståelse av världen, de färgar av sig på kulturen. Hasse och Tages filmer är ett exempel på det. I sammanhanget har särskilt Släpp fångarna loss, det är vår, påverkat hur vi ser på brottslingar. Unga människor läser inte filosofer, de går på bio. Vanliga människor läser inte heller filosofer, men det gör opinionsbildare, om än i mer lättsmält form. Dessa i sin tur förmedlar tankarna till kultureliten, vars osjälvständiga narcissism gör att man synkroniserar sig för att stanna kvar i rampljuset och fortsätta bli bekräftad.

Konsten blir inte längre ett personligt uttrycksmedel utan ett sätt att försörja sig, varpå konsten blir ett medel för att indoktrinera idéerna hos folket. På så sätt integreras de nya tankarna i kulturen, och därmed blir helt förryckta tankar en hel kulturs allmänna tankegods.

Tidigare nämnda Joachim Israel har i allra högsta grad varit bidragande till detta. Tillsammans med sin fru var han drivande i införandet av ett förbud mot barnaga, och man skall givetvis inte kasta ut barnet med badvattnet, man ska inte slå barn. Det är en bra lag, nödvändig till och med. Men inom denna teoribildning så går man till extremer, och Joachim Israel förespråkade dess motpol: Fri fostran.

Han var såklart inte ensam. Frankfurtskolan angriper alla former av struktur, och såg alla normer som ett uttryck för förtryck. Respekt för auktoriteter, regler och till och med kunnande och kompetens, har dragits in i det här. Särskilt av de franska vänsterfilosoferna som kom i skolans kölvatten och lade grunden till postmodernismen. Idag har man lyckats uppnå en i det närmaste total normupplösning, och varje försök att återupprätta våra värderingar och någon form av ordning bemöts av tokvänstern med aggressiva attacker och tillmälen. Men det är inte bara ett skällsord för dem, det här är något de tror på.

 

Jag hade tänkte att avhålla mig från att gå in på detaljer, men saken är den att man inom denna teoribildning plankade Freud för egna syften. Efter andra världskriget förfäktade man att vissa mänskliga egenskaper gjorde människor predisponerade för fascism. 1950 publicerade Frankfurtskolans Teodor Adorno boken The Authoritarian Personality där han hävdade att vissa tankar och åsikter var tecken på psykologisk svaghet och en potentiell risk för samhället. Man menade därför att åtgärder måste sättas in på ett tidigt stadium för att motverka att samhället gick i en fascistisk riktning. Helt plötsligt blir det förståeligt varför vänstern ser sig som gatekeepers och att de anser att de har en viktig uppgift i att hindra partier som är för lag och ordning i samhället. Men det stannar inte där. Precis alla auktoriteter i det västerländska samhället har sjukförklarats på samma sätt.

Även den som inordnar sig under auktoriteter sjukförklarades. Allt annat än att vara helt likställd ses som ett tecken på den auktoritära personligheten, vilken vara medlöpare till den fascistiska staten. Stollen Arnstad tror på det här på fullt allvar. Det finns mycket forskning som nyanserar bilden, man har bedrivit många studier om vad som får människor att “bara lyda order”. I verkligheten är det så att dominanta människor är de som vågar gå emot, men det stämmer ju inte med ideologin som har pekat ut alla strukturer, alla hierarkier som onda, och den här filosofiska inriktningen förkastar ju förnuft, vetenskap och logik, och dess slutsatser har blivit dogmer som det inte finns på kartan att ifrågasätta.

I skolan har detta medfört att eleverna tagit över fullständigt. Rektorerna som skulle vara den auktoritet som relegerade elever som inte kunde uppföra sig, gör nu tvärtom. De ber istället lärarna säga upp sig, av rädsla inte bara för klanen men också medias dom. Man har tappat alla proportioner när man låtit de här tankarna få fäste. Lärare som utsätts för allvarligt fysiskt våld uppmanas att säga upp sig för att man inte vågar gå emot den här “värdegrunden”, som ingen riktigt vet vad den innebär men som alla fattar att man inte får gå emot.

Det här är riktig avancerad social ingenjörskonst. Den här skolbildningen och dess kölvatten har gjort att den moraliska kompassen är helt åt helvete. Nu anser vi att all form av auktoritet är att kränka elever. Lärarna är bakbundna och får brutna armar och anmälningar om att de är rasister istället för äpplen av barnen. Klanerna har tagit över skolorna med det av nymarxister invaderade skolverkets goda minne.  De Jesusliknande invandrarna är ju ändå offer för lärarnas förtryck. Hur bisarr vänstern är illustreras av hur hårt den angrep Jan Guillou som 2009 reste runt med Sverigedemokraterna och deras partiledare Jimmie Åkesson på opinionsbildningsturné.

I en artikel i en intervju i ”dagens arena” beskriver man hur Guillou “genomgick en genomgripande förändring” under resan:

”Jag träffade på ett helt annat parti än jag hade väntat mig. Jag hade kvar bilden av bilden av Sverigedemokraterna som nåt slags skinnskallar och rasister, men det är de inte längre. Det var en överraskande kunskap”[….]”Jag är för mycket gammelgädda för att bli lurad.”

Vänstern sjukförklarade detta inhämtade av kunskap, liksom man sjukförklarade Guillou själv som man ansåg var utsatt för en “normaliseringsprocess”. Och ja, Guillou ville inte bli utfryst så han rättade in sig i ledet.

 

 

Övergången från att tala om i termer av att kapitalismen förtrycker proletärerna, till att indoktrinera oss i att det odefinierbara “samhället” trycker ned folket gick smidigt och obemärkt. Inte många förstod av revolutionen påbörjats i det tysta, och att vi omedvetet anammar Marx tänkande i mycket högre grad än vi anar. Vi har lydigt gjort oss av med prästerna. Vi har idag bytt ut att se Jesus som en helig person, mot att i det närmaste ödmjukt tillbedja flyktingarna, Jesusbarnet har bytts ut mot flyktingbarnen, att en hel del av dem inte är barn spelar mindre roll. Vi har försökt göra oss av med militären i pyramiden, och lyckats till stor del. Budgeten är nedbantad och verksamheten är genuscertifierad så det blir viktigare att ingen minoritet känner sig kränkt än att försvara landet. Vi har också gett oss på polisen vilka utpekats till maktens lakejer och indoktrinerade människor som Kakan hävdar på fullt allvar att ”all cops are bastards” och att polisen skall sluta gnälla om Malexander.

Frankfurtskolan vinner mark i denna tredje vänstervåg. Det är samma marxistiska maktanalys, det är samma kritiska teori, samma attack på det existerande samhället, det är bara diskursen, det vill säga terminologin som ändras. Man använder inte längre socialistiska termer inom kriminologin och sociologisk “forskning”. Man talar inte längre om proletärer och borgare, man talar om olika socio-ekonomiska grupper. Men man har samma maktperspektiv, och man ser de lägre i samhällspyramiden som utsatta för förtryck från de övre. Deras lägre position är helt utan egen förskyllan, och beror inte på personliga egenskaper utan på att resten av samhället hindrar dem från att förbättra sin situation.

Om det inte går bra för invandrare så är orsaken givetvis diskriminering och rasism. För att ändra på det måste man sätta in politiska åtgärder för att hjälpa kriminella, och andra som inte presterar upp på samhällsstegen. På så sätt skapar Socialdemokraterna ett behov, och på så sätt får man kontroll, och lyckas behålla sin makt. Massmedias journalister är till huvuddelen vänsteranhängare marinerade i klasskampen. De har sedan de tog över nyhetsredaktionerna systematiskt odlat bilden av polisen som inte bara onda våldsverkare, utan också som maktens lakejer mot det egna folket. Med andra ord så framställs de som förtryckare och varje ingripande som kräver det minsta våld förstoras så att polisen framstår som de brutala fascister ideologin har utmålar dem som.

Man bortser helt från vad som föregått ingripandet. Yrkesmännen objektifieras och förlorar därmed rätten till egen säkerhet och rätten till att behålla och värna livet. De misstag och missförstånd som sker beskrivs inte som olyckliga undantagstillstånd utan man tillskriver polisen en ond agenda. Ganska systematiskt så framställs även väktare, som skall skydda oss, som brutala sällar som älskar att puckla på medborgare. Man bortser helt från att deras roll i en demokrati är att skydda medborgarna från att utsättas för brott. Inympandet att samhällets botten, invandrarna, (trasproletärerna) är offer har gått som en dans. Särskilt när man fick nys om Norrmalmspolisens piketer för att bekämpa gatuvåldet så lyckades man via det mediala trycket helt bakbinda polisen.

Att ordningsmaktens våldsanvändning syftar till att skydda medborgarna mot värre våld saknar helt betydelse för de indoktrinerade journalisterna som deltar i masshysterin. Man saknar helt proportioner, och reagerar istället på triggers, där det blir allvarligare att använda fel ord än att begå kriminella handlingar. Språket är numera viktigare än handlingen för dessa ideologer. Vid det här laget så har ideologin lyckats frånta ordningsmakten sin egentliga funktion att bevara lugnet. Vi närmar oss i rask takt kaos.

 

 

 

 

Detta är ingen slump. Ideologin har nått våra sinnen och sjukförklarat alla typer av våld. Den som bär hand på någon ses som förtryckare, rentav fascist och ond helt oavsett om det är ett instrumentellt våld för att skydda medborgare från värre våld. Detta är ett direkt arv från Frankfurtskolan. I sin iver att förhindra ett nytt folkmord genom att attackera vad man utsett till förtryckande strukturer, så har man själv blivit den förtryckande struktur man menade sig bekämpa. Med den här bakgrunden i botten och den här teoribildningen så tror man att grovt kriminellas verksamhet beror på samhällets förtryck och att dessa är offer som måste skyddas mot människor som är defekta (auktoritär personlighet) Insmetat i det här så är man lärd att se kriminalitet som  en revolt mot förtryckarna. Tokvänstern ser alltså inte de kriminella som problemet, i deras värld är de offer för problemet = det förtryckande samhället. Under bilbränningsperioden 2013 även kallad “Upploppen i Husby” så citerade  Andres Lokko Martin Lurher King.  A riot is the language of the unheard. Vidare Lokko:

Skälen bakom alla brända bilar och en till synes helt oplanerad liten revolution som börjar löpa genom landets sämre bemedlade förorter är faktiskt inte alls ogenomtänkta. Det är bara något som händer när man har fått nog, när man har insett att inte en jävel lyssnar på vad man själv tänker, vill och hoppas.

När man är så in i vassen nedtryckt i skorna att det man bara vill är att någon ska se en.

Vissa av vänstertänkarna inom Frankfurtskolan har hävdat att man skall elda på den här verksamheten för att påskynda revolutionen. Det var vad som skedde i kölvattnet av medborgarrättsrörelsen i USA. Och som vi idag ser i BLM allt mer aggressiva framtoning. Än så länge är det mest universiteten som driver linjen att alla icke-vita är offer, och vita är förövare. Det är mest aktivistiska grupper som kräver mansfria festivaler, och safespaces där vita inte är välkomna, tro mig, om denna grupp blir tillräckligt stor så kommer Socialdemokraterna ta den än mer under sina vingar. Än så länge ger man dem bara statliga bidrag men Socialdemokraterna och övriga partier struntar i landet och folket, den enda agenda de har är att locka och behålla väljare. Det man säger till folket handlar om att presentera det man redan bestämt på ett sätt att folket inte protesterar. Därför har man sålt in den senaste invandringen till Sverige med tal om att de skulle vara högutbildade flyktingar som flyr från kriget i Syrien.  Syrien är inte ens i regelrätt krig.

Vi har alltså inte mångkultur av vare sig humanitära eller ideologiska skäl. Vi har heller inte utanförskapsområden för att det inte går att göra något åt dem. Vi har utanförskapsområden för att S, V och Mp vill ha väljare, och för att de andra partierna inte har något egenintresse i att sätta emot.  Bilden nedan från politikfakta visar S, V och Mp:s starkaste fästen i landet. Är det en slump att det är no-go zoner som hålls av klanerna. Om man spinner vidare på Owe Ronströms artikel så verkar klanerna vara vänsterns nya väljarbas.

 

 

Det var nyheter för mig exakt hur cynisk man är för att smörja det egna kråset inom Champagnevänstern. Problemen med invandring har varit kända sedan -60 talet. Myndigheterna insåg  redan då att de allt fler invandrarna var ett problem och ett hot mot ett stabilt samhällsutveckling.  De studier man gjorde i början hade till syfte att inlemma invandrarna i folkhemmet och i Välfärds-Sverige.  Med ökade problem så har forskningen intensifierats och det finns nu speciella forskningscentra eller forskargrupper vid samtliga större universitet i Sverige och invandrarlitteraturen är väldigt stor. Problemet är att myndigheterna väljer vem som får anslag och till vad. Man är inte intresserad av sanningen, man är intresserad av att befästa sin makt.  Tidigare nämnda Owe Ronström om rapporterna och litteraturen;

Genom att bygga på varandra och vara oupplösligt inflätade i varandra framstår de i all sin olikhet ändå som likartade. De använder sig av en rad gemensamma konventionella grepp på många nivåer: ämnesval, disposition, inriktning, språklig stil, illustrationer, retoriska former, stående uttryck. Vissa ord, begrepp, metaforer, […..] en bestämd förståelseform finns därmed inbyggd i texterna från början. 

På icke-akademikersvenska så står där att alla studier är byggda på samma problemformulering, och den bygger som jag visade på den här vänsterfilosofiska inriktningen att kriminella är offer. Därmed är man från vänsterns sida totalt ointresserade av forskning som motsäger sig ideologin. Den forskning som privatpersonen P Jonasson gjorde på sin fritid som visade invandrargruppers överrepresentation vid våldtäkter avfärdar Sarnecki;

– Personen som har skrivit den har ingen erfarenhet av att göra den typen av studie. Han har gjort den väldigt amatörmässigt. Den är väldigt vinklad, han säger själv att han är hängiven sverigedemokrat. Han säger att han räknat utifrån objektiva utgångspunkter, men det låter sig inte göras för de vetenskapliga frågor man ställer är alltid färgade av vad man har för utgångspunkt.
För gemene man låter det här såklart rimligt, men det kommer från Derrida som utformade en sorts litteraturkritik som gick ut på att dekonstruera texten. Det här är något som inriktningen tagit fasta på. Istället för att bemöta det som påstås så ger man sig på dess stöttepelare och försöker frånta dess legitimitet. All forskning kritiseras utifrån begreppen validitet och metod, här finns inget att anmärka på hos Jonassons forskning, alltså går man på person och använder dekonstruktion, men det hela blir urlöjligt när det kommer från Sarnecki som är urtypen för hur en marxistiskt färgad sociolog tolkar sin omvärld. För ja – Sarnecki är sociolog, och inte kriminolog. Att han får uttala sig är av taktiska socialdemokratiska skäl.
Annan mer seriös forskning säger att socioekonomiska förklaringsmodeller inte håller, att när man räknar bort dessa faktorer så kvarstår problemet.  Brottslighet verkar snarare vara en kombination av gener och uppfostran men Sarnecki kan han inte släppa sin religion, för det är vad den här inriktningen har  utvecklats till. Nu senast i UG angående våldtäkterna så landade han i den moderna eufemismen för kapitalismen – patriarkatet. Det gick undan men men det var det han sa. verkligheten har kommit ikapp det här paradigmet.  Deras verklighetsbeskrivning håller lika lite som Marx. Det är dags att slänga Marx på historiens sophög en gång för alla. Han hade inte rätt i någonting.
Jag vill avsluta med Charlie Weimars som hoppade av sitt chefsjobb på Europaparlamentet i Bryssel med orden (i urval);

 “Vilket Sverige kommer vi att leva i år 2050? I vilket samhälle, i vilken civilisation? Frågan är inte retorisk. Den är högst verklig och handlar om hur vi kommer att se på varandra och på staten, och om våra döttrars fria rörlighet i det offentliga rummet.

Jag är bosatt i Bryssel där två kommunfullmäktigeförsamlingar, Anderlecht och Molenbeek, i senaste kommunvalet 2012 fick varsin ledamot från det islamistiska partiet Islam. Deras program innehöll då halalskolmåltider, islamiska helgdagar, samt rätten för flickor att bära huvudduk i skolan. I oktober stundar nya kommunval och partiet Islam ställer nu upp i 14 av Bryssels kommuner, samt i andra städer. Denna gång vill de bland annat ha separata offentliga transporter för kvinnor och män. Efter valet 2012 uttalade sig partiets ordförande i media om att islamiseringen av Belgien nu är i gång, det kan ta flera decennier, kanske ett sekel, men hans slutsats var klar: Belgien kommer att bli ett shariastyrt land.”

När Löfven står och säger “Vi har varit naiva” så ljuger han. Man har vetat och man vet, men maktbegäret har gjort att de struntar i det folk de var satta att styra. All makt har gått ut över folket som Michaël Lehman brukar skriva. Det enda politikerna har varit naiva om är att de underskattat islams mål att göra hela världen muslimsk. Vad kommer att hända när man lyckas bilda ett islamistiskt parti, (man har redan försökt i Sverige och föll på en teknikalitet) och väljarna går i strömhopp över från de etablerade partierna som redan är infiltrerade av islamister.  Även muslimer kan läsa vänsterfilosofer, även muslimer kan lära sig om entrism och den långa marschen genom institutionerna. De kommer bli en stark maktfaktor att räkna med, och som citatet visar, så kommer deras procentandel öka för varje generation. I moskéerna radikaliseras både andra och tredje generationen. Bilden ovan är inte mitt skräckscenario, det är deras målbild. Jag tror inte de kommer lyckas, alltför många i öst kan sin historia.  Kanada och USA har vaknat. Slaget står i Europa.
För varje människa som kan matematik och har en aning om Sveriges demografi så ökar medvetenheten om att vi svenskar med vår kultur som våra förfäder byggt upp under mer än tusen år, har sålts ut av de korrumperade socialdemokratiska partiet., och riskerar att dö ut. Inte genom blodigt krig, utan för att vår egen nativitet är för låg i förhållande till immigranterna.  De andra i sjuklövern har inte lyft ett finger för att förhindra det,  tvärtom moderaterna har till och med bejakat det. Kristersson menar att kriminaliteten är här för att stanna  Carl Bildt hävdade där i Rinkebys folkets hus att;
den friktionsyta som uppstår betyder oerhört mycket för att vitalisera det svenska samhället

 

 

 

Hederskulturen är ett allvarligt hot mot oss alla

 

Bilden ovan är ett fotomontage. Den ursprunglig tweeten visade en naturkatastrof, så Gardells text var ironiskt menad. Men det verkar kanske som att verkligheten hinner ikapp. Även om större delen av kändiseliten fortfarande svävar i total okunnighet om integrationsproblemen så gör inte politikerna det. Trots det gör man ingen problemanalys. Moderaterna tror jag faktiskt inte bryr sig eftersom det inte drabbar dem, och vänstern stödjer sig  fortfarande på Marx maktanalys trots att den saknar vetenskaplig grund.

Fortfarande, 200 år efter Marx födelse, så har föreställningen att människor lägre ner i maktpyramiden är offer för de i den övre delen, ett järngrepp inom sociologi, kriminologi och kulturen, och därmed har denna föreställning kontroll över den “intellektuella” debatten.  Därför talar man i denna den tredje vänstervågen om svenskarnas rasism, vitt privilegium. Det är intersektionalitet, det är rasifiering, det är patriarkatet, det är heteronormativitet och allt vad det heter, och Snickesnacki sitter fortfarande och talar om socioekonomiska faktorer trots att hotet mot samhället ökar mer och mer. Fortsätt läsa

Özz Nûjjens jobb för sanningsministeriet är att förhindra krimtänk och införa dubbeltänk

(Detta är en fortsättning på inlägget Så klart det finns en svensk kultur, våra värderingar har anor ända sidan vikingatiden)

Under tiden jag har skrivit om Özz så har jag gått igenom hans gamla krönikor, och vid det här laget börjar det se systematiskt ut. Gång på gång attackeras det svenska, vår kultur, men framförallt vår nationella identitet. Att vara svensk är att vara rasist, det är att vara avundsjuk, intolerant och småsint enligt Özz. Han har använt greppet att tala om “oss svenskar”, och eftersom man i en skuldkultur inte drivs av prestige, så kan man skratta åt sig själv. Vi drar ju dessutom Norgeskämt, och skämtar om smålänningar och norrlänningar – såklart att man kan skratta lite åt Sverigeskämt, särskilt eftersom Özz i början blandade upp det med kurdskämt. Det var på lika villkor och mycket skratt åt kulturkrocken, men när jag går igenom krönikorna så går det från att vara roligt till att undra vad karln håller på med egentligen? Och varför bereds han så mycket plats av media? Fortsätt läsa

Kampen om Sverige del 4 – Almedalen 2018

När PJ Anders Linder bloggar om domprosten som störde Thomas Gürs seminarium genom att ringa i kyrkklockorna så drog jag mig till minnes att jag skrivit om en präst i Visby. Det var när jag skrev om debaclet efter våldtäkten av en rullstolsbunden kvinna på Gotland 2016. Det som skedde var att de hårt ansatta gotlänningarna fick nog när förövarna släpptes och åtalet lades ned. De började protestera mot makten. Jag skrev om det i följande inlägg.  Upptrappning,  Yttandefriheten under attack, samt  Gotland och F! Det är i den senare som man hittar denna domprost Mats Hermansson. Han påstod sig ha fått hotfulla telefonsamtal efter att han sagt att han skulle deltaga i en manifestation mot att gotlänningarna protesterade(!) mot myndigheterna (!) Fortsätt läsa

Den svenska skuldkulturen bygger på vikingarnas värdegrund

Özz sket fullständigt ned det blå skåpet med krönikan: Jag hoppas du har en klump i magen.  Egentligen skriver han som han brukar göra, men svensken tålamod börjar tryta, vi är trötta på att vara toleranta och överseende. Så när Özz efter Akilovaffären och Janne Josefssons intervju återigen gick till hårt och grovt angrepp mot det svenska folket som om inget har hänt, träffade skiten verkligen fläkten. Det är inte längre bara Janouch och Bali som säger ifrån. Bert Karlson Thomas Gür och Ivar Arpi går i taket. Özz blir också avbokad av Tidaholms kommun efter massiva protester. När Özz sin vana trogen påstår att det berodde på hat och hot, säger kommunen som det är, – nej de har inte blivit hotade. Fortsätt läsa

Varför förväntar man sig att Özz skall bete sig som en svensk?

Jag började skriva om Özz för att bra tag sedan men researchen ledde mig på ett större spår, så jag klippte bort det om Özz och lade det i den virtuella i byrålådan eftersom tiden gick och han helt enkelt inte var särskilt aktuell längre. Nu har det hela blossat upp igen så jag publicerar med ett tillägg om de senaste utspelen. Alla är riktigt upprörda med alla rätt på hur Özz beter sig, men frågan är hur många som är medvetna om vidden av den här kulturkrocken. De flesta upplever Özz som svensk, han kallar sig svensk, han talar om “oss svenskar”. Men han beter sig allt annat än svenskt, och jag frågar lite fräckt, varför förväntar man sig att han skall bete sig som en svensk? Har vi kanske alla varit lite naiva? Fortsätt läsa

Cathy Newmans intervju med Jordan B Peterson

 (Ibland så tappar inlägget länken av någon anledning, så klistrar in såhär också.   https://www.youtube.com/watch?v=aMcjxSThD54&t=69s )

Fortsätt läsa

Den arroganta godheten™ – Orsaken till integrationsproblemet

1974 kom romanen “Grundbulten”, där en av personerna får en vision av att hela fängelset han sitter i hålls samman av en enda grundbult. Karaktären tror att bara han får loss just denna sammanhållande bult så kommer hela fängelset att rasa ihop så att han kan rymma. Jag gillar allegorin, jag tilltalas av tanken att leta efter mekanismen som driver Sverige i diket. Det är lite som ett detektivarbete a la Sherlock Holmes.  Givetvis finns det inte en bov i det här fallet, vi är alla en del av både gemenskapen och galenskapen i Sverige. Även om vissa har större makt att påverka än andra, det finns dock ett talesätt: Är du inte en del av lösningen – är du en del av problemet. Fortsätt läsa

« Äldre inlägg