Moder SveaGertrud1 är från början ett nick på internet. Jag ville som alla andra ha en anonym plats att dryfta lite olika privata funderingar på. Jag försökte också hjälpa andra med det jag kunde bidra med utifrån min utbildning i psykologi och så såsom varande lite äldre och mer erfaren.  Några kanske tyckte jag skrev vettigt, och det ena leder till det andra i livet, och ganska snart började jag få  pm, mest från unga män med spörsmål som de ville dryfta på tu man hand. Denna korrespondans, vilken har blivit väldigt omfattande under åren, jag har säkerligen fått hundratals pm, har fått mig att radikalt ändra syn på män. Framförallt på hur det är att vara man, att det är ganska så annorlunda, och att vi kvinnor inte kan ha oss själva som måttstock på deras verklighet.

Det är svårt att relatera till det motsatta könet, vi uppfostras helt olika, vi har helt olika förväntningar på oss. Vi har också helt olika hormonocktails strömmande i vårt blodsystem. Det är hormonerna som i fosterstadiet skapar våra olika könskaraktäristiska, våra genitalier, de gör också att våra hjärnor utvecklas olika, även om skillnaderna inte är stora så finns de där. Det är också hormonerna som förändrar våra kroppar i puberteten. Men det stannar inte där. Vi har även som vuxna allstå helt olika kroppar att leva i, inte bara på utsidan men även på insidan eftersom hormoner påverkar både vår upplevelse och därmed våra känslor och behov, och de har en stark inverkan på beteende. Det går alltså inte att hävda att kön är en social konstruktion och framstå som vetenskapligt trovärdig.

Ovanpå detta så ställs helt olika krav på oss beroende på kön. Det börjar tidigt, och fortgår hela livet. Vissa är vi medvetna om, men de flesta inte. Den skevhet som finns för kvinnors nackdel började talas om redan för hundra år sedan, och 1968 tog det fart på allvar. Vi har efter det upplevt både en andra och tredje vågsfeminism. Jag som kvinna kunde instämma i de problem feminismen kämpade för i början. Jag var själv en pionjär i en manlig bransch.

Men jag känner mer och mer att feminismen har gått överstyr. Feminism är heller inte en vetenskap utan en ideologi, det vill säga en åsiktsbildning. En ideologi/åsiktsbildning som jag efter Köln har funderat över vad den har som mål. I de debattinlägg som skrivs i MSM (mainstreammedia) verkar vare sig kvinnors rättiheter eller ens jämlikhet vara målet, tvärtom upplever jag att den feministiska debatten är frånvaro av debatt och mer hanlar om ett raseri över personliga oförätter som alla tillskrivs det ondskefulla "patriarkatet".

Jag vill med denna site räta upp debatten, både utifrån min egen vetenskapliga utbildning i psykologi, men också uiftrån den empiri jag har som ideell coach i stor omfattning. Den man och manlighet som angrips i den offentliga debatten är en schablonbild. Rent av en demonisering, och stämmer ganska lite med den bild jag har fått av män och manlighet från de män jag kommit nära under längre tid. Jag är inte psykolog, och har heller inte utgett mig för att vara det, däremot så har jag kommit många män nära, och jag skulle gissa att anonymiteten i den nya digitala världen har en stor roll där. Det är lättare att vara öppen för en främling helt utan krav. Och i den kontexten har jag upptäckt en helt annan manlighet. Jag har upptäckt de män som normalt inte hörs och syns i det dagliga livet för att de helt enkelt inte gör nåt väsen av sig.

Jag tycker att det är männens tur att höras. Och höras med sina egna röster. Problemet är att såsom debattklimatet är idag så slås benen undan på de män som försöker göra sin röst hörd. Det förekommer förföljelse näthat och hot. Så pass att de som försökt inte orkat. Därför så lånar jag min röst till män, och har valt att göra det under det nick jag skapade på internet.

Jag tänker göra något försök till blogg eftersom det än så länge är helt omöjligt att publicera en annan sanning i dagens etablerade media.

Jag tänker också skriva lite om min verksamhet, mitt bloggande kan jag skämta om som ofrivilligt, coachandet är kanske mer oförhappandes. Men ibland så väljer man inte i livet, utan livet väljer åt en.

Uppdatering 2018 11 23

Och livet fortsatte att välja. Ju mer jag ifrågasatte, ju mer jag grävde, desto mer började jag inse att det jag fått lära mig i grundskolan, via media, via litteratur, politiker och kändisar inte var riktigt sant. Det man påstod höll inte riktigt ihop.  Jag blir irriterad av brist på logik, och om jag anar ren manipulation så har man verkligen skitit i det blå skåpet vad mig anbelangar. Jag insåg att jag i bästa fall blivit indoktrinerad, i värsta fall ljugen för.

När jag började ifrågasätta det ena, så var det nära att ifrågasätta det andra.  Jag blev på allvar intresserad av att ta reda på om det var sant att historien håller på att upprepa sig? Är SD de nya nazisterna? Kommer en röst på dem innebära en ny förintelse? För att kunna göra en rimlig analys om sannolikheten för det så måste man jämför dagens Sverige och dåtidens Tyskland.

Axess sände serien the Soviet story som byggde på nyligen släppta dokument från rysk sida. Serien gav en chockerande bild, eftersom det visade sig att nazismen i fråga om makt och våld lärt allt av bolsjevismen.  Man plagierade allt från propagandan till hur man bygger koncentrationsläger och systematiserar avrättningar. Med denna kunskap blev det plötsligt inte lika lätt att dela in världen i ont och gott längre. Det blev fullständigt omöjligt att se Hitler som mannen som uppfann ondskan, och omöjligt att se socialism som något gott.

I dagens diskurs framställs socialismen som motpol till nazism och fascism, men det är ju bara grenar på samma träd. Det som skiljer är endast vem man pekar ut som fienden. Proletariatets diktatur är lika mycket diktatur som annan diktatur, det finns ingen högre stående moral i den socialistiska diktaturen, och lika  lite i den kommande klimatdiktaturen.

Jag skrev på bloggen om det som försiggått i Sovjet för att det skulle nå en publik, även efter att programmet sänds i Sverige. Det finns då och då att tillgå på tuben, men plockas ofta ned, eller som här, förses med varning att innehållet anses stötande och funktionerna att dela och kommentera har inaktiverats. Den går heller inte att kopiera, men här hittade jag den arkiverad.

Jag började också fundera över nazismen på samma sätt som jag skrivit om kommunismen och fann även här saker som inte stått i mina historieböcker. Jag var tyst i ett halvår där jag läste ett flertal Hitlerbiografier, och många andra källor för jag ville veta vad som ledde fram till folkmordet. Jag är inte en revisionist, psykologi är mitt gebit, och jag var ute efter de psykologiska mekanismerna som ledde till andra världskriget för att se om det gick att överföra på dagens situation i Sverige. Ända sedan andra världskrigets slut har man inom psykologin försökt förstå vad det var som gjorde att civiliserade människor började bete sig som barbarer. Man har även studerat vilka egenskaper de hade som vågade gå emot.

Men journalister är inte intresserade av kunskap, de är idag ideologer och indoktrinerade  av det vänsterfilosofiska/sociologiska verket The authorian personality  från 50- talet vilket idag ses som en bibel för att peka ut ondska på samma sätt som man på 1600- talet litade till Häxhammaren.  Även idag får man status som vispojke/visflicka om man pekar ut människor som varande onda, men idag pekas de inte ut som häxor, de pekas ut som sexister, rasister, främlingsfientliga, islamofober, nazister och fascister.

Trots att huvudförfattaren Theodor Adornos teorier om den auktoritära personligheten har visat sig vara felaktiga, används teorierna som  en ovedersäglig sanning inom vänstern, och hela nätet är fult av denna  felaktiga "fakta". Därför tror man att den som uppfyller någon punkt på F- skalan (fascism), A-S-skalan (antisemitism), E-skalan (etnocentrism, främlingsfientlighet) och P-E-C-skalan (politisk-ekonomisk konservatism) är något ont som måste bekämpas med alla till buds stående medel.

Eftersom det inte finns en klar definition av vad fascism egentligen är, blir det ett sådant praktiskt skällsord, och det finns fortfarande otaliga texter på nätet som beskriver "fascisten" in spe med Adorno som grund. En annan vänsterfilosof är författaren Umberto Eco som för oss, mest är känd som författare till I rosens namn har också gett sig på att definiera vad som leder till fascism. Även hans lista är  är suggestiv, med tecken" som är så heltäckande att vad som helst går att se som tecken på fascism. 

På samma sätt som man under inkvisitionen kunde bli falskt anklagad för häxeri för vad som helst, så anses egentligen allt som står i vägen för socialismen vara ett tecken på fascism. Därför har egenskaper som tidigare setts som dygder, inte bara demoniserats, de har också patologiserats.

Auktoritet, nationalism, och konservatism, har klassats som såpass sjukt att vi bundit ris åt vår egen rygg. Det är denna vänsterindoktrinerg som har lett till att vårt samhälle har hamnat  i det kaos vi har nu. Denna är också denna numera allmänna uppfattning som är orsaken till att alla framkomliga vägar ur kaoset är stängda för oss, eftersom vägen ur kaoset skulle innebära att vi måste utföra beteenden som är klassade som sjukliga av vänster. 

Att sätta gränser, att vara tydliga, stå upp för våra värderingar, visa vägen, tala om vad som är rätt och fel i vårat land för invandrare, markera våra reglar och bestraffa de som bryter våra lagar = auktoritärt beteende som anses vara ett tecken på fascism.

Att värna landets gränser och befolkning, det vill säga bete oss som vi bor i ett land och inte i paradiset där lejon och lamm går fredligt sida vid sida. Det vill säga värna folket mot andra som inte vill oss väl oavsett om det är andra folk eller vår egen stat = nationalism och roten till allt ont.

Att bevara det som varit värdefullt med våra traditioner och vår kultur, vilka lett till framgångar på såväl det ekonomiska som humanistiska området, samt framförallt att hålla behålla samhällets kontinuitet och stabilitet, eftersom det är det som får människor att må bra och frodas = konservatism och ren ondska. 

De flesta vänsteranhängare tror på fullt allvar (tack vare tidigare nämnda vänsterskrifter) att alla försök att få ordning på vårt samhälle, med de medel jag räknat upp ovan - vilka alla har stöd av psykologin,- kommer att leda raka vägen till en fascistisk stat, och därför måste bekämpas med full kraft. Detta helt oavsett om man heter AFA  Jan Helin på SvT eller Peter Wolodarski på DN.

Man förkastar helt den vetenskap som inte passar in i ideologin och är helt blind för att man banar väg för det kaos och skräckvälde som en revolution innebär, helt oavsett om den är militär eller sker med psykologiska medel.  Hur det har blivit såhär i Sverige har jag snuddat vid här, men mer kommer. Nog om detta, men eftersom tillståndet i Sverige kräver det så är jag extra tydlig i var jag själv står politisk eller snarare inte står.

Jag erkänner mig inte till någon ideologi. Jag är uppvuxen i ett kristet land och även om jag inte tror bokstavligt på skapelseberättelsen så är mina värderingar kristna. Jag tror därmed på att bedöma människor utifrån deras handlingar och inte efter yttre egenskaper. Jag tror på kärlek, respekt och förståelse. Men jag tror inte på att vara högmodig, arrogant, likgiltig eller feg.  Framförallt tror jag inte på att vara dum.

Även om vi i Sverige är sekulariserade så bygger vårt samhälle på kristna värderingar, och vi styrs av en kristen moral.  Det ständiga pladdret om värdegrund handlar om att vi inte vågar stå upp för vilka vi verkligen är. Termen används i bästa fall som ett tillhygge för att attackera meningsmotståndare i värsta fall är det en socialistisk värdegrund man avser. För att få människor att inordna sig i en socialistisk stat så måste individen fråntas sitt relativa värde gentemot andra individer i samhällsbygget, och det är inget jag ställer upp på.

Jag värderar en individ högre som bidrar till samhället, än den som raserar samhället. Jag måste få lov att ha mina prioriteringar utifrån mina moraliska värderingar.  För det är inte egalt för mig vem jag blir tillsammans med, vem jag umgås med, vem som är min arbetskamrat, vem jag vill ha i närheten av mina barn. Jag erkänner mig därför inte till det socialistiska "allas lika värde" eftersom det i förlängningen kommer leda till att inget har något värde, eftersom man inte tillåts värdera någon högre än nåt annan.

Jag anser istället i motsats till socialismen att allt levande har ett egenvärde, och därför har rätt att bli behandlat med värdighet och respekt. Detta är något ett civiliserat land måste säkerställa via sin ordningsmakt, medborgaren och särskilt svagare individer måste skyddas från andra individer som inte respekterar deras egenvärde. Ett civiliserat land ser därför till att dess folk och särskilt barn och djur skyddas mot de som inte visar respekt för livets okränkbarhet. För respekten måste vara ömsesidig.

Detta leder till att den som inte respekterar landets i grunden kristna humanistiska värderingar och istället attackerar medborgare eller representanter för vår nation har förverkat sin rätt till respekt. Denne bör fortfarande behandlas utifrån de mänskliga rättigheterna, och inte utsättas för sadism, tortyr, eller mer våld än vad nöden kräver. Men den har förverkat sin rätt till respekt, för respekt i ett civiliserat land är något som man förtjänar, och inget man kan skrämma sig till. Vi är och ska förbli en civiliserad skuldkultur, och inte degraderas till något annat.

Alla kulturer har inte lika värde för mig. Vi har i Sverige sociala regler för hur vi ska bete oss, och vi har lagfört och bestraffat de handlingar som vi anser vara skadliga för samhället och dess invånare. Alla kulturer har inte samma värderingar angående vilka handlingar som är önskvärda och vilka som är olagliga. Alla länder har inte samma lagar. Att anse att alla kulturer är lika mycket värda, innebär att det inte spelar någon roll hur man beter sig.  I förlängningen leder det till en nihilistisk grundsyn där tillvaron inte har någon mening, och ingenting har ett inneboende värde. En sådan grundsyn innebär också att det inte finns något moraliskt värde. Vilket jag anser att det gör.

Jag borde inte behöva förklara det här, men är extra tydlig nu,  min inställning är att människor oavsett religion eller härkomst är just människor. De är också precis som vi andra först och främst individer och bör bedömas efter sina handlingar. Det är viktigt i alla diskussioner att skilja på sak och person, och särskilt hålla reda på att det är skillnad på individer, grupper, och enskilda intresseorganisationer.

Olika kulturer har olika värderingar och kommer därmed ha olika moral. Det finns likheter, men det finns också olikheter. Det finns det forskning på, även om man inom vänstern förnekar detta. Liksom man inom vänstern hävdar att alla tror på samma gud och förnekar att det skulle finnas grundläggande skillnader mellan olika religioner.  Men eftersom alla religioner kommer ur olika tradition och kultur, och därmed har olika värderingar, så kommer man såklart ha olika åsikter om vad som är rätt och fel. Ibland kommer de överlappa och vara förenliga med våra västerländska värderingar, ibland inte.

Religion är också mer än en tro, det är en kultur, ett sätt att leva, och en strävan. Denna strävan inom religionen har olika mål och olika medel. Buddismen som saknar en gud, fokuserar på att lära ett förhållningssätt till livets lidande. Den abrahamitiska religionerna tror alla på en endaste Gud, men det är inte samma Gud eftersom guden begär olika saker av oss. Frapperande skillnader är till exempel att kristendomen och Islam är missionerande, medan judendomen inte är det det är tvärtom svårt att bli jude om man inte är född till att vara det.

En annan skillnad är att vår kristna tro, liksom islam  fokuserar på att förbereda oss på domens dag, där vi alla är lika inför Gud och ska dömas efter våra handlingar, men vilka reglerna är skiljer sig åt markant. Judendomen är istället mer fokuserad på livet här och nu och genom att följa reglerna så belönas man i detta  livet.  En annan skillnad är att judarna väntar på en kung, medan Jesus helt saknade politiska ambitioner, och Muhammed i allra högsta grad var en statsbyggare. Det senare för med sig att islam inte bara är en religion, islam är också en ideologi, med starka moraliska värderingar om vad som är tillåtet och inte i stort och smått.

Det gäller att balansera på slak lina och hålla tungan rätt i mun för att säkert hålla isär sak och person när man diskuterar dessa frågor och den inverkan invandrares annorlunda kultur och religion har på vårt sätt att leva, och hur väl den annorlunda kulturen och religionen passar in med våra kristna och kulturella värderingar.

Min ståndpunkt är alltså ännu en än gång att judar, muslimer, araber  och afrikaner, kvinnor och män, alla är människor precis som vi andra. Däremot är inte alla kulturer och religioner precis som vår. Mångkultur må  fungera men aldrig ett mångreligiöst  samhälle. Det går inte att fungera i harmoni om  människor har olika sociala  regler. Man talar om integration, men det går inte att hålla två olika  värderingar i huvudet på  samma gång om man inte är en del av George Orwell's Oceanien där dubbeltänk är  en del av vardagen.

Givetvis måste  människor assimileras  på ett sådant sätt att de inte är  till skada för vårt samhälle eller dess invånare. Allt  annat leder till eskalerande konflikter. Därför måste alla underkasta sig vår gemensamma måttstock på vad som är rätt och fel för att kunna vara en del av vårt samhälle. Eftersom  judar, muslimer, eritreaner, gambier och afghaner  är människor precis som alla andra, vare sig behöver eller ska de  kulturmärkas och fridlysas.

Om alla ska ha lika grundvärde så måste vi behandla alla lika, och inte dela in människor utifrån yttre egenskaper. Vi måste ställa samma krav och förväntningar på alla,  och bedöma varje individ utifrån sina handlingar. Allt  annat är  rasism.

Vi måste också kritisera varje gruppering utifrån dess handlingar och dess intention helt oavsett om det är en politisk eller religiös eller etnisk intresseorganisation. Jag står som sagt upp för mina kristna värderingar och för de humanistiska principer som skapat den högkultur vi har idag.