Etikett: Media

Özz Nûjjens jobb för sanningsministeriet är att förhindra krimtänk och införa dubbeltänk.

(Detta är en fortsättning på inlägget Så klart det finns en svensk kultur, våra värderingar har anor ända sidan vikingatiden)

Under tiden jag har skrivit om Özz så har jag gått igenom hans gamla krönikor, och vid det här laget börjar det se systematiskt ut. Gång på gång attackeras det svenska, vår kultur, men framförallt vår nationella identitet. Att vara svensk är att vara rasist, det är att vara avundsjuk, intolerant och småsint enligt Özz. Han har använt greppet att tala om “oss svenskar”, och eftersom man i en skuldkultur inte drivs av prestige, så kan man skratta åt sig själv. Vi drar ju dessutom Norgeskämt, och skämtar om smålänningar och norrlänningar – såklart att man kan skratta lite åt Sverigeskämt, särskilt eftersom Özz i början blandade upp det med kurdskämt. Det var på lika villkor och mycket skratt åt kulturkrocken, men när jag går igenom krönikorna så går det från att vara roligt till att undra vad karln håller på med egentligen? Och varför bereds han så mycket plats av media? Fortsätt läsa

Media del 1 Retorik, narrativ och förbannad lögn.

Eftersom jag är INTJ så tycker jag att det är viktigt att knyta ihop säcken, det är viktigt att visa på sammanhanget på ett sakligt vis med bra källor. Därför tenderar det att bli långt. Men jag har lagt in en massa bilder så att ni kan själva läsa en bit i taget.

Journalister vill ha en bra story, det räcker inte att sakligt berätta vad som sker, utan de vill skapa en berättelse, en slags kortnovell,  för känslor att identifiera sig med, är det som drar läsare.

Hur storyn presenteras är allt. Vi vill inte läsa om hur världen är, vi vill läsa om hur vi vill den skall vara. Trenden har länge varit att framställa människor som offer. Helt oaktat om de är offer eller inte. Ett exempel är de rent kriminella som i morgonsoffor och i samhällsreportage lyfts fram och hyllas. Om någon bara kan generera något som liknar musik, eller kan klassas som skådespelare så blir de hyllade som hjältar med hjälp av rätt narrativ, och förminskande av graverande fakta. Jag pratar om stora artister, som sällan ifrågasätts utan istället bildas en symbios där media och kriminella och fd kriminella kliar varandras ryggar. På samma sätt framställs kriminella immigranter som offer. Brotten blir förståeliga och förlåtliga, och ingen talar om alla offer som deras kriminalitet drabbat – det är ingen bra story. Framförallt genererar det inte pengar. Fortsätt läsa